Nu har vi gjort Storebror en tjänst.
Igår vandrade jag och Abbe hem till honom. Vandrade - eftersom att jag bestämt att vi skulle ta vägen över den 75 grader lutande kullen. Och när vi väl kommer upp till toppen fryser vi till av ett mycket odefinierbart ljud.
"Bueeuueee. Buuueeeeuee. Brueeee."
Typ så. Ganska högt och bröligt. Men absolut inte ett skrik. Vänder oss om och finner en medelålders man leka med sina egna uppkastningar. Ligger - halvt om halvt - sitter en bra bit in i en skogsdunge. Jag och Abbe finner oss snabbt i det vanliga resonemanget huruvida det är relevant att ingripa eller inte. Ska jag? Röra honom? Men vi kan ju inte låta honom ligga här i kylan och dö?
Abbe bestämmer sig rätt snabbt för att visa sig från sin mest chevalereska sida, parkerar cykeln och knatar fram till snubben. Medelålders-alldeles-för-berusade-mannen (MAFBM) kikar lite delvis medvetande upp på honom.
Abbe: Öh! Hurru? Mår du illa?
MAFBM: Bueeeaeeeu...
Abbe: Men! Det är ju du! Du bor väl här i närheten, va?
MAFBM: Aaah, faan. I sexton. Buee.
Abbe: Här kan du ju inte ligga. Uppmerej. Det är ju askallt.
MAFBM: Jooo. Buuuea. Det är väl det.
Abbe får upp mannen som vinglar omkring lite, men finner sig snabbt när han inser att Abbes axel är ett perfekt stöd. Det obligatoriska småpratandet kommer igång, och Abbe (som för sin del inte heller var så jävla klar i skallen) absorberade mannens sätt att prata och fyllde ut var och varannan mening med uttryck som "för fan", "i helvete" och avslutade alla meningar med "eller hur?". MAFBM var också rätt osäker på vad han gjort under kvällen. Ibörjan var han säker på att det var en födelsedag, som senare utvecklades till ett bröllop. Fick emellertid in snubben i sin port, han gav Abbe ett par tveksamma kramar med sin egen magvätska på hela kostymen, försökte dra ut på samtalet och gav upp.
Och det var länge sen jag sett Abbe så nöjd som han gjorde när vi gick därifrån. Nöjd och kräkluktande.
"Bueeuueee. Buuueeeeuee. Brueeee."
Typ så. Ganska högt och bröligt. Men absolut inte ett skrik. Vänder oss om och finner en medelålders man leka med sina egna uppkastningar. Ligger - halvt om halvt - sitter en bra bit in i en skogsdunge. Jag och Abbe finner oss snabbt i det vanliga resonemanget huruvida det är relevant att ingripa eller inte. Ska jag? Röra honom? Men vi kan ju inte låta honom ligga här i kylan och dö?
Abbe bestämmer sig rätt snabbt för att visa sig från sin mest chevalereska sida, parkerar cykeln och knatar fram till snubben. Medelålders-alldeles-för-berusade-mannen (MAFBM) kikar lite delvis medvetande upp på honom.
Abbe: Öh! Hurru? Mår du illa?
MAFBM: Bueeeaeeeu...
Abbe: Men! Det är ju du! Du bor väl här i närheten, va?
MAFBM: Aaah, faan. I sexton. Buee.
Abbe: Här kan du ju inte ligga. Uppmerej. Det är ju askallt.
MAFBM: Jooo. Buuuea. Det är väl det.
Abbe får upp mannen som vinglar omkring lite, men finner sig snabbt när han inser att Abbes axel är ett perfekt stöd. Det obligatoriska småpratandet kommer igång, och Abbe (som för sin del inte heller var så jävla klar i skallen) absorberade mannens sätt att prata och fyllde ut var och varannan mening med uttryck som "för fan", "i helvete" och avslutade alla meningar med "eller hur?". MAFBM var också rätt osäker på vad han gjort under kvällen. Ibörjan var han säker på att det var en födelsedag, som senare utvecklades till ett bröllop. Fick emellertid in snubben i sin port, han gav Abbe ett par tveksamma kramar med sin egen magvätska på hela kostymen, försökte dra ut på samtalet och gav upp.
Och det var länge sen jag sett Abbe så nöjd som han gjorde när vi gick därifrån. Nöjd och kräkluktande.
Tyck till.
Trackback
