Ett soundtrack i min hjärna

Jag tänker att jag av naturen är hälsosam. Jag gillar tanken av att äta mycket grönsaker, vill ha i mig mycket protein och älskar att komma hem efter ett träningspass. Muskler (i lagom mängd, inte huden-räcker-inte-till-muskler) är fantastiskt, jag brukar känna skuld och skam om jag duschar av annat än träningssvett (och detta sker alldeles för ofta) och jag sätter alltid klockan runt 7 - även på lediga dagar.

Men det är lite av en illusion. Jag tycker att det är förbenat jobbigt att ta sig till gymmet, när man väl är där är det väl helt okej, men alltså... Att på tid ta sig från punkt a till b. Bussen tar jag inte. Vintertid går det inte att cykla. Jag blir alldeles för uttråkad av att gå. Grönsaker är inte gott. Jag är ledsen att behöva säga det, men ni som genuint tycker att det är smaskens att knapra på en selleri eller rå palsternacka lever i en lögn. Det går att laga till munorgasm and beyond, men vem fan orkar det varje dag.

Jag sätter klockan på 7, men jag går och lägger mig cirkus tre, efter de där sista avslappande (undra vem som lever i en lögn...) avsnitten Lost. Sover som en kratta. Vaknar död och knaprar d-vitamintillskott. Har dock slutat med kaffet, men har ersatt tjänsten med koffeinläsk. Koffein och socker, vilken jävla kombo.

Så, let's face it. Det är fantastiskt att vara sund. Att komma hem varje dag och känna sig frisk och stark och the sky is the limit. Men varför måste det vara så himla ansträngande?

Powernaps, jag verkar inte riktigt greppat konceptet. Jag verkar tro - om än undermedvetet - att det handlar om att sova en fyra, fem timmar mitt på dagen. Eller åtminstone hela eftermiddagen. Vaknar stressad och ångestfylld och försöker få saker att hända. Sätter mig efter mycket meningslöst plockande i lägenheten framför datorn. Läser dagens personliga horoskop.

---

Hälsa
Då kvällen kan bli sen är det bra om du kan hushålla med dina resurser tidigt på dagen. En tupplur är att rekommendera.

---

HA! Success! In your face, paniken. Nu ska jag bara spendera lite extra mycket tid på att klura ut vad det är som kan ta mig hela kvällen och natten...

Dagens Lokaltidningsbevikelse brukar aldrig vara just detta. Det finns få saker som kan få mig att dra på mungiporna så mycket åt så lite. Varje dag serveras situationer som antagligen möts av skratt och fingerhyttande och tänkpåbarneniafrika-mottrams. Det är viktigt att även dessa små problem lyfts upp, om så bara för att mitt eget liv ska kännas lite lite bättre. Döm då om min förvåning när en av dessa ackanden och ojanden passar sjukt bra in på mitt eget liv.

Nej, jag har inte fått min gamla, fina spireahäck nedklippt av SEAB. Jag har ingen 400-årig beskjuten stubbe, jag har inte beställt tubsockar som visar sig vara systematiskt felstickade, inte heller fått en flock gamar som bosatt sig på taket och min spegel reflekterar faktiskt mig själv och ingen annan (erhm, hoppas jag iaf). MEN!

Det är inte bara på Luthagsesplanaden som vi måste utöva olika former av akrobatik för att kunna i telefon. I vår otroligt nya, fina, shinyshiny ett och en halva så är det nästintill omöjligt att få prata i telefon. Mitt - inne - i - stan. Okej, visst, det kanske inte är mitt i stressen, men centralt så att det må duga. Ändå klättrar vi på fönsterbrädor, trycker huvudet under ungsluckan eller kör ner halva överkroppen under sängen. Allt för ett litet telefonsamtal.

Så om man bor i Fannby borde man kanske sluta klaga på Telia, och börja undersöka om huset är byggt av bly. Det är min diagnos på problemet i alla fall. För om Comviq inte har master på den här sidan Fyrisån vet jag vad UNT kan få publicera som Dagens Lokaltidningstragedi. "Tele2s skyltfönster bombat med ruttna ägg och gammal ost. Och varma fiskar."

Ïdag trotsade jag alla möjliga fysik- och naturlagar. Mot all logik och förnuft satte jag mig bakom ratten. En vinter. Min första vinter med körkort. För första gången satt jag ensam med spakar och pedaler i Gullan (hon är en Peugeot 206, och ja, hon heter så) för att ge mig ut i oberäknelig och slirig slasktrafik.

Imorgon ska jag nämligen risa och shina några timmar före soluppgång - jävla mörkerzon - för att ta mig till jobbet. Och som på så många andra ställen så är det inte bara att knata in, utan man måste låsa upp med något. Detta Något hade jag nu förlorat för alldelesförmångte gången, och insåg att om jag inte vill vara på plats typ 5 imorgon var det lika bra att fixa Något redan idag. Alltså: ups ("sovmorgon") vann mot downs (köra i modden).

En del av problematiken var bara att jag är ruggigt grön på det här med bilkörning. Jag är med andra ord inte speciellt bra. Jag är till och med ganska dålig. Men jag vandrade till Systrami i slasket, hämtade nyckeln, rättade till sätet efter min dvärgliknande kropp och startade motorn. So far, so good.

Sen skulle man alltså ut på asfalten. Eller rättare sagt: det som innan snöstormen var asfalt. Med spikraka armar, ett konstant kvidande och kallsvettning vinglade jag fram och tillbaka i körfältet. Förutom att jag sinkade trafiken med mina 10 km/h, höll på att köra på en liten, liten man i röd toppluva och skyffel (jag skulle ge mig på att fickparkera, snacka om övertro till sig själv) och gled ut i fel fil vid ett tillfälle så är jag nöjd. Jag överlevde. Jag trotsade logiken. Ha. Vem hade trott det imorse?

Jag ska inte ljuga. Dagen jag upptäckte att man kan få pizza framkörd till dörren, få den uppburen för trappen och placerad ångande het på min egna IKEA-tallrik var en av de bästa dagarna i mitt liv. Det är enbart en bekräftelse på hur sjukt lat jag blir så fort jag kommer innanför dörren och hur jag helst inte rör mig i onödan när jag väl är hemma. Helst inte gå ut. Inte i "Day After Tomorrow"-väder.

Så efter ett par riktigt sunkiga dagar i lägenheten bestämde jag och Johanna oss för att, nej - idag blir det inget diskande. Idag blir det pizza. Knappar in onlinepizza i adressfältet med tungorna halvvägsut, lite drägglande, mycket hungriga och läser igenom menyerna. Tänker att "Sweet mother of love, Studenternas livs ligger vägg i vägg, det blir fantastiskt", och förbereder oss med kontokort och dosor. Och ställdes helt och hållet med stryptag mot väggen.

170 RIKSDALER?! För pizza? Call 911, vi har ett pågående rån! Fly förbannad - ett tecken på att mitt undermedvetna anar att någon håller på att seriously screw me - sitter jag och försöker modifiera menyn för att bli av med utkörningsavgifter, bensinskatter, hittepåavigfter och kortunderlättningsblahblah. Man måste tydligen beställa mat för minst 120 kronor för att minska utkörningsavgiften till minimum. Lägger på två pizzasallader. Ingen förändring. Sallad är tydligen inte mat längre.

Misslyckas alltså att minska denna okristliga summa för lite tomat och ost på bröd. Morrar och fräser till Johanna (som såklart lessnat på mig och satt sig på sängen) att "nu jävlar drar du på dig snöskorna, för vi ska gå och hämta våra egna förbannade pizzor!".

Jag ska inte ljuga. Jag tror att jag hade fantastiskt fel. Det där med hemkörningspizza är en välgenomtänkt och söndersmulad bluff. Förbannad lögn och skitsnack. Hellre sätter jag mina tillförlitliga fötter, en framför den andra, ut i stormen och hämtar min bra mycket billigare pizza. Och guess what? Om hämtar sin pizza själv bjuder dom på sallad.

Jag var hemma hos mamma och pappa igår. Jag hittade ett dammigt cd-fodral vid datorn, och nyfikenheten tog över handen. När jag väl började bläddra insåg jag att det inte alls var några väntade installationsskivor, brända blandcds eller fotofiler. Det var mina och syrrans första och before-the-revolution-of-the-computer antika spel.

I detta bortglömda skivfodral fanns bland annat Backpacker (både ett och två, varav tvåan bestod av ett par skivor som man var tvungen att byta när man reste över kontinenter, lite "damdamdam, nu är det dags att byta blad" feeling), Antarktis (ett spel bestående av inte mindre än fyra skivor. Vi försökte spela det i kanske två år, men kom aldrig längre än till startmenyn), Diablo II (här började jag gråta lite) och Journalist - "vill du bli en murvel?".

Jag stirrade med en enormous nostalgikick på Journalistskivan. Drömmarna om den frilansande, djupgrävande hyperjournalisten slog tillbaka med vem vet hur många års uppladdning. Åren på UNTs ungdomsredaktion, textkommunikationslektionerna, hur jag skulle vinna "Guldpennor", "Kristallfjädrar" och Nobels fredspris. Jag var ju så jävla säker, ung och naiv, men det var inget hellre jag ville bli. Jag skulle bli. Jag nästan redan var.

Med lite livserfarenhet under fötterna blev det något helt annat, men visionen kom tillbaka till mig. Med glödande ögon åkte jag tillbaka till lägenheten och satte med darrande fingrar in skivan i min i relation splirrans nya laptop. Skärmen blinkar till både två och tre gånger och försöker hitta någon kompatibel upplösning. En överpixlad ruta om "Installationshjälp" dyker upp. Jag klickar. Skärmen fortsätter med sitt blinkande. Och återgår till sitt vanliga tillstånd. Med näsan klistrad mot rutan inser jag att ytterligare ett meddelande dyker upp. "Ditt Windows 7 är uppenbart alldeles för fräscht och spejsat för att kunna installera detta program".

Så där var det. Svart på vitt. Nä. Nej. Nope. Never. Those days are over. Man har alltså börjat komma över det där gränslandet mellan barnets utopiska framtidsdrömmar och vuxenhetens rationalism. Det blir inget murvlande för mig. Det var något som var då, och nu är nu. Jag återgår till städandet, bakar ett bröd och begraver mig i min nya, fina, toppdesignade kurslitteratur om Makt istället. 'Cause that's what grown-ups do.

Jag har inte varit så ledsen och känt mig så sviken på länge som jag gjorde idag. Jag var väldigt ledsen, och magen skrek att jag var helt ensam. Då dök mamma upp - samma kvinna som jag så ofta har stora duster med - med en bag in box och lyssnaröra. Och hon lyssnade. Och lyssnade. Och till slut trodde jag nästan att hennes öron blödde, men det var ögonen som tårades och rann neråt. Min mamma grät. För att hon tyckte att jag var så klok, stark och satte ord på allt som hon känt men inte kunnat beskriva. Säger den kvinna som fött mig för tjugo år sedan. Så säger man att det blir lättare med tiden... Yeah, right.
    Har aldrig haft en så här givande kväll med min mamma. Att vi älskar varandra, det är inget som behöver bekräftas, men att vi klaffar på ett så smalt men brett plan... Det hade nog ingen av oss trott. Men det finns en stor del av mamma i mig, och vice versa. Det finns mycket att ge och ta. From this day on. There will be.

Det finns saker att lära sig om sig själv på Facebook som man omöjligt kunnat veta annars. Och jag talar inte om fotodokumenterade porrövergrepp på Jesper en midsommarnattskväll eller langoskrig med Petra under en lastbil, allt det där man gör på fyllan då ens rätta jag ger sig till känna. Inte heller om sin fruktansvärda sångröst som kommer fram genom publikfilmade konserter eller grimaser man inte trodde om sitt eget ansikte.
    Jag ska tydligen bli gravid december 2009 (scares the shit out of me, celibat nästa!), kommer att gifta mig med en passionerad kille vid namn Sloan (snacka om att jag kommer att få leta... och leta...), jag är tydligen "tomboyish", har korta och eldiga förhållanden, mina starka sidor är att jag är målinriktad, modig och energisk och en mycket svag sida är att jag är irriterande.
     Allt detta har jag på mindre än en halvtimme lyckats få Facebookquizallvetaren att spå ur mitt liv. Från och med nu kommer alla killar med vanliga svenssonnamn vara rökta och kondomerna kan ni lämna hemma, månaderna går fort till december. Jag litar ju väldigt mycket på spådomar och förutsägelser. Sån är jag. Tydligen. Enligt Facebook.

Ha! Den ineffektiva pedanten har gjort det igen! Ja, jag vet att jag har varit helt miserabelt dålig på bloggen, men så mycket har hänt men ändå så lite att skriva om (eller det blev nog bara för jobbigt). Ser på sidan av listen att jag har skrivit i den här versionen av bloggen sedan augusti 2008. Och det senaste kom sista maj. Så, idag är det? HA! Sista juni! Det kommer stå att jag har bloggat i juli också! Om det hade varit ett glapp däremellan (maj - juli) så hade jag nog inte kunnat... gå in på min egen blogg. Någonsin igen. Dags att ta tag i det här. And I feel the deja vu.

Jag skulle föna håret. Hårfönen hänger på väggen, på en helt vanlig krok. Men såklart har sladden fastnat lite under pedalen på sophinken. Och istället för att göra som vanliga människor och rycka lite i apparaten så att sladdjäkeln ger med sig och lossnar så ska jag vara fröken-happ-happ-inte-göra-det-här-halvdant och lyfta på hinken och ta ut sladden.
    Har handen under denna metallhink med vikt som en tyngre tomat och har efter min "Satin Hands" kur fått så slanka händer att fingrarna slinter om locket. Sophinken landar med just pedalen på mitt högra långfinger. Och jag börjar blöda som en gris!
     Det måste fan vara få personer som är så bra på att kunna misslyckas med så lätta saker som jag. Man kanske ska börja jobba som riskprocentsförsöksperson (heter antagligen något mer fancy egentligen, typ, Varningstekniker med inriktning på riskmöjlighet) på Länsförsäkringar. Jag som enda person skulle antagligen täcka alla möjliga olyckor som de skulle kunna få in. Yes.

Hann bara sätta mig i kassan i tja - låt oss säga - fem minuter innan Malin mitt emot mig kommenterar: "Ha! Men Elin, någon har ritat dig i pannan!". Jag blir förvirrad och springer till toa för att tvätta bort det. Hinner bara sätta min skummade handflata mot pannan och ska börja gnugga när jag inser att det gör ondare än att dra bort stortånageln med en rostigpincett samtidigt som att någon luggar dig stenhårt bakifrån. Den lilla havsblå tiaran är alltså under huden. Usch! Lägger ner.
   Går krumryggad till självscanningen och gnäller lite. Jenny försöker mana mig till att åka in till akuten, men jag vet ju hur det är. Hypokondrisk och paranoid i flera timmar i ett väntrum, helt övertygad om att jag bara har minuter kvar att leva, blir undersökt och klämd på för en liten trevlig avgift på ca. 150 svenska riksdaler på faktura och hemskickad med ett leende och "du-kommer-må-bättre-imorgon-ta-en-ipren-nästa-gång-och-slösa-inte-på-skattebetalade-resurser-lilla-gumman". Cynisk och bitter, vem?
   Så där står jag på jobbet, med ett centimeterbrett, mörkblått band som går i en liten vågformation under pannan. Ringer sjukvårdsupplysningen. Efter fem minuters ickeönskad information om just sjukvårdsupplysningen svarar äntligen en kvinna, som egentligen inte hjälper mig så mycket mer än att hälsa att om jag blir medvetslös borde jag nog eventuellt åka till akuten. Great. (Får de betalt?)
    Ont i huvudet. Åker hem efter sex timmar och elva minuter. Mår bra. Får hjälp av mamma och pappa att städa torpet. Det var äckligt - malarna trivs åtminstone. Och spindlarna. Vad jag har hört ska det senare tyda på ett friskt hem. Eller iaf byggnaden...

Måste sova (observera att de där måstena har dykt upp i mitt liv igen - men oftast i positiva sammanhang som får mig att hålla mig samman). Vill inte. Blev jättepepp efter en liten roadtrip med Räkan och Nicke the malspankmaster. Raggade upp en Uno på Beijer byggspersonalfest och dumpade trummorna i Ekeby.
   Sedan färdades jourbilen ut i middle of fucking nowhere för att lämna av mig och dela på en burk öl. Det var mysigt. En sån där stund i livet som jag lovar mig själv att minnas när man bli äldre för att tänka att det faktiskt inte bara fanns måsten.
Men man får inte glömma dem. Då går det utför... (Note to myself.)
    Känns dock jävligt jobbigt att lägga sig. Kommer helt tveklöst börja grubbla över mänskligheten och allt det oförklarliga som människor gör. Psyken. Världsbilder som skiljer sig så kopiöst ifrån varandra.
    Och där avslutar vi ett ytterligare nattsvamligt blogginlägg.

Då har man kommit igång då. Kanske lite väl hård start bara. Sitter och hostar lungorna ur mig (eller ja, det är väl mest som slemklumpar i bröstkorgen på mig för tillfället) och förbannar att jag inte kunde ta det lite lugnare på träningen idag.
Sara, min Sara, den stora anledningen att jag faktiskt inte bara lagt av, såg till att jag infann mig på gymmet klockan 11 och avslutade med ett Corepass klockan 12. Det var dumt. Ska man inte må bättre av träning? Hmm.
Bestämde mig iaf för att ställa in morgondagens pass.  Jag har helt enkelt bara tränat, jobbat, tränat, tränat och sovit lite grann, konstant i två veckors tid. Detta innebär uteblivet bloggande, inga nattchats på msn (kanske positivt?) och inget dansande (enbart negativt).

Dags att sätta ner foten och ta detta till normala proportioner. Eller. Ja, proportioner som min kropp kan leva med. I övrigt älskar jag att ha  kommit igång igen - känner mig så himla fräsch. Och tack till Sara. En liten kärleksförklaring.

("Ibland är hon dryg. Men det går fort över.")

Det nya "ljuva" livet får: 4  av   5

Och så har jag tappat bloggandet igen. Varför? Hur kan jag ha tid att inspirationslöst kasta mig igenom Facebook och luska runt i helt okända människor liv, men inte att reflektera över mitt eget och dela med mig? Illa, inte sant?

Givetvis har det hänt så mycket som jag önskar att jag hade dokumenterat i minsta detalj, men det vore ju bara fruktansvärt tråkigt att gå tillbaka två veckor i minnet och återberätta, inte samma charm. Men det nya i mitt liv - antagligen skriver jag detta mer för min egen skull än för er - är:

• Träningsmani. Jag och Sara har satt en jävla fart, det ska jag säga er. Och jag borde sova. För imorgon måste jag vara fit for fight för att köra ett 75 minuters skivstångspass med kondition innan jobbet. Herregud.

• Uppsatsskrivande. Känns som att jag hållit på med detta i flera år, och egentligen inte kommit någon större vart. Och bra blir det inte. Men insatt, det kan man inte säga att jag inte är!

• Sörndal har återvänt! Och han kan ju bara se i stjärnorna efter att få slippa undan att träffa mig.

• Ekerölinjen. En resa att minnas. ("Nu har jag testat en rosa piké, och det passade inte bra alls!")

I'll better. Me promise. Kärlek.

Den här dagen betyder mycket för mig. I allmänhet har jag alltid tyckt att födelsedagar är viktiga - jag är jättedålig på datum, så därför är jag skitkass på att grattisönska (måste bättra mig på den fronten) men när någon firar sin födelsedag anser jag att man ska slå på stort.

Därför har jag bakat 80 minipajer, ett antal tunnbrödsnittar, köpt snacks för en stor del av lönen och tänkt ut en sjuhelvetes bra outfit med syrran. Då börjar folk droppa av. Får veta sådär dagen inpå att, nej, man ska nog bara svänga förbi och säga hej. Om jag hade vetat innan att det var många som hade jobb dagen efter så hade jag försökt byta datum. Men nu är läget som det är, och det är bara att svälja det. Jag får bara mer yta i torpet att shakea loss på!

Försöker muntra upp mig, men är rätt låg. Tycker orättvist nog: att det inte är någon som egentligen bryr sig om att det här är en stor grej för mig. Tänker att det inte är ingen som kommer göra det här bra åt mig - det är bara att gå in i det med en jävla attityd själv och ha askul! Lite halvdant sådär. Då ringer telefonen.

Från Frankrike. Abbe och Q tog sig tiden och pengarna att ringa mig - först av alla! - och gratulera mig och lyckönska mig. Det är kärlek. Och jag vet att jag överreagerar. Ni bryr er. Men det var först när jag bestämt mig för att sluta hoppas på alla andra runtomkring som jag fick det. Alltså kommer kvällen bli grym! GRATTIS MIG!

Så här i sista hela timmen jag sitter på Clemenceau känns det som att jag borde summera lite. Med alla känslor och bilder relativt nära till hands. Kommer defintivt missa något, men jag staplar hursom upp ett par nyckelord.

• Intermarche: vin och ost, en 45 sekunders promenad från porten. Okända människor som kommer fram och hjälper en med påsen till salladen när man ser vilsen och stressad ut, och håller en liten konversation som avslutas med att det var mycket trevligt att träffas (aldrig varit med om maken på Maxi, se upp, vi har mött vår överman!).

• Parken vid Plaza de Comedie: åh. Kärlek. Tänk att få fira Valborg i denna oas, hoppas att ni tänker på mig en skvätt när vinet klunkas den sista, grabbar! Lite läskiga hobos, kamphundar och smutsigt vatten, men tänk! Psykadelisk lekplats, sitta och dricka vin helt öppet som om det vore den mest normala grej i världen och konversera med människor från alla håll.

• Fitzpatrick: ett Williams med autencitet och liv. Ingen öl har smakat så gott som på Fittan.
• Panama: svettigt danshak. Nationerna har en del att lära. Fast, det ska erkännas, avloppsvattenshotsen drar ner det, med en liten, liten putt.

• Clemenceauparken: associationslek med Martin och Adrian, som alltid slutade i "gay" eller "Challe". Mycket givande.

• Residenset: kommer jag sakna mest. Sitta och titta på när Abbe och Challe spelar Age of Empires medan Martin står bakom och hojtar lite taktiktips, turkosa dörrar som slår igen och slår upp, gemensam matlagning alá curryröra, film med Challe och Adrian med en ask fransk ost och baugette, knarriga träsängar och opumpad luftmadrass, vin och Top Budget-öl, hemmagjort irländskkampsång, Ross fraser på svenska ("Får jag plantera min morot i ditt gronsaksland?" eller "Kan jag få en näve navelludd?") och allt annat som verkligen fått mig att leva igen.

Det blir dock inte en fullpoängare, eftersom att jag faktiskt måste bryta upp. Kila upp mig med rötterna och glida tillbaka till ett inte allt för ansvarslöst liv. Men ändå. Tack. Tack för att jag fick smaka en bit av Montpellier.

Det vill säga; Sara och eLHiin. Jag kommer nämligen inte att närvara på ett event som betyder mycket för dessa tu. Fett me kärlek kommer inte att få njuta av min närvaro. Och det finns ingenting - i alla fall inget realistiskt - som skulle kunna ändra på detta.

Jag och Q sitter på dennes rum och njuter av lite härlig nattmusik. Slår upp en Myspacesida med Nick Cave. Lyssnar ett tag innan jag fryser till totalt. Martin undrar vad det är. Jag frågar honom om han ser samma sak som mig. Efter en liten stunds flackande med blicken över skärmen inser han vad som just lamslagit mig.

Nick Cave. And The Bad Seed. Sverige. I ÅR. Den tolfte juni. Fuck. Fuck a luck a ding dong. Dels skriker min mage i ohejdbara glädjespratt och samtidigt... Ja. Sara kommer att slå mig, och e kommer nog att servera ett par besvikna ögon och ett sviket leende. Men jag kan bara inte missa detta!

Helst inte eftersom att både mr Neil Young och Pixies även kommer att dra en sväng förbi Stockholm i denna veva. Biljetten lär vara väsentligt dyrare, och jag kommer trots allt missa Lorentz & M. Sackarias. Det är en smäll jag får ta. Förlåt mig, vänner!

Jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva den här resan. Men en sak kan jag sätta i sten. Varenda litet öre jag spenderat på den här resan är värd det. I mitt stilla sinne hade jag förberett mig på att det skulle bli omvälvande och lite konstigt att träffa bror och grabbsen för första gången på tre månader. Men det var fan precis som förut. Krypa ner hos Martin på morgonen och väcka honom ur bakfyllan, putta på Challe när vi ser film, skråla högt när Adrian spelar gitarr, och ge Abbe mat när han är sur.

Till råga på allt (som om det inte kunde bli bättre) så har jag landat i - antagligen - södra Europas vackraste stad. Abbe försöker intala mig att det bara är de nya intrycken som talar. Skitsnack. Franska balkonger som pryder mer, eller mindre, förfallna hus, smala trottoarer, torg och parker med psykadeliskt formade barnplatser. Jag har ätit baugette vid och mellan varje måltid, köpt vin (1.8 £ - när ska Systembolaget inse att detta är ett rimligt pris?) och varit inne i ett fotsvettsdoftande Fromagerie.

Jag njuter. Och låser min vanliga vardag bakom mig i fem dagar till. Snälla, låt dem gå långsamt! Lika långsamt som jag strosar i mina leggings och lågskor genom sydfranska kvarter.

Om mindre än fem timmar måste jag vara på fötter. Sen är det snabba steg in i duschen, på med sminket, väskorna över axeln och slänga sig till tågstationen. För då är jag på väg. Rör mig längs en mycket krokig linje till Montpellier (ja, samma stad som jag för någon månad sen skrev ett långt hatinlägg till). Eller kanske inte så mycket just Mompa, som det kallas. Mer mot mina älsklingskillar. Fast. Jag längtar mest till Martin. Inget ont mot de andra. Men här kommer en liten beskrivning varför, med risk för sidospår.

Elin: "Vill ni att jag tar med något när jag kommer?"
Challe: "Ja! En rulle Granit."
Adrian: "Jaa, och jag vill ha en rulle Kronan."
Abbe: "Och när du ändå är på gång vill jag ha mina shorts, en flaska snaps, en rulle Rapé, min trådlösa mus -babblar oavbrutet-"
Martin: "DEJ!"

Men. Åter till ämnet. Jag har Sveriges sämsta simultankapacitet. Eller varför inte världens? Det kan alla mina vänner intyga om. Och nu ska jag alltså färdas genom halva Europa, och i denna veva byta från flyg till tåg, tåg till tåg, och sen hitta till vännerna, samtidigt som jag har koll på allt mitt bagage, se till att hålla mobilen vid liv, fotografera och dokumentera och läsa min kurslitteratur.

Det finns ett bra ord för att beskriva detta. Kaos. Ett väldigt lyckligt kaos!

Jag tappar bort saker. Sån är jag, har alltid varit, och alla vet om det. Hur många småbarnsvanteklämmor jag köpt genom åren slutar det alltid med ett enormt utlägg för vinterkläder. Mobilen har jag förlorat två gånger (en av dem var helt och hållet mitt fel, den andra berodde på dräggiga Hellacoptersfans i Borlänge som inte kan hålla tassarna i styr) och poliserna på förlustanmäleavdelningen känner säkerligen igen mig.

Jag tar inte lätt på det. Hamnar alltid i total panik och landar gråtande i en hög på golvet. Men ofta går det att lösa, det är trots allt världsliga ting. Fast ibland får det fan vara någon måtta på skiten! Som att tappa sitt bankkort, legitimation och kårleg. Det har jag aldrig gjort. Så slarvig är man bara inte. Och helst inte två dagar innan man ska åka till Frankrike själv, och med VISAkortet som kvitto på flygbiljetten.

Hur löser man detta då? Man ringer Nordea, pratar med en trevlig och van telefonist, spärrar skiten och sätter sig vid datorn och snyftar framför bloggen. Och hoppas på att SAS är tillmötesgående. Håll tummarna, Sverige!