Ett soundtrack i min hjärna

Så söker man sig lite trevlig fredagsunderhållning. Och för någon som gillar musik på samma sätt som mig så är Idol lite av ett fenomen. Ofta brukar jag bara njuta av att höra en handfull bra låtar på tv (rätt ofta är det okej låtval), men nu tittar jag av en helt annan anledning. Årets omgången-innan-finalfält är... Nej, jag finner faktiskt inga ord.

Jag ger er en bild istället: man kan finna starkare talanger på Etages kareoke. Det är nästan så att jag vågar säga att jag är bättre än 2 av 3 i dagens omgång, även om man till min ickebefintliga sångröst sätter två kannor öl och ett (säg två) paket cigaretter. Det är fruktansvärt! Det är ett hån mot mänskligheten! Robin är kvar för att han är snygg (jaaa, okej! Jag har dålig smak!), Kevin är kvar för att han är den som i alla fall har ett litet uns talang, och Alice är kvar för att... Ja, varför är Alice kvar?

Jag orkar inte mer! Lägg ner hela konceptet! Argument.

1.  Trots jurybyte så kunde de inte sålla ut starkare talanger än så här. Och om de inte kan göra det är ju tävlingen förlorad innan den ens klättrat ur sin livmoder. Vad ska man åtgärda det med, byta jury igen? 
2. Den som vinner blir ju aldrig något. Allvarligt. Någon som köpte Marie Picassos mediokra, sönderproducerade "debutalbum"? Någon (förutom Frida) som fortfarande har sina Marcus-affischer på väggarna? Förhoppningsvis inte. Tvåorna har ju däremot klättrat en del, men det beror såklart inte på detta skitevenmang.
3. Auditionerna leder bara till att 80 % av alla deltagande har förstört sina framtida sociala relationer. Antingen så blir man totalt utskrattad och Youtubelegend, eller så blir man identifierad som "tjejen som var med på Idolaudition". Och aldrig något annat. Fast det är ju roligt för oss iofs. Jag tar tillbaka. Behåll auditionerna. Men stanna där.

Idol får: 1 av 5