Ett soundtrack i min hjärna

Jag är alltid sist med alla snackisar. Alltid. Ibland brukar jag till och med låtsas som om att det är någon märklig form av ställningstagande. Om någon frågar mig om jag har läst boken, sett filmen eller köpt skivan så händer det (allt för ofta) att jag kontrar med ett "Bah. Jag väljer aktivt att inte stötta etablissemanget!" eller liknande bullshit. Det hela handlar om att jag har för mycket med mig själv och mitt liv att jag inte riktigt hinner med omvärlden.

Men det finns ett undantag. "Ung och bortskämd" - kräver knappast någon mer ingående förklaring. Om ni inte har hört talas om det eller sett det, tja, jag har ju gett er en alldeles fenomenal ursäkt i stycket ovan. Back to subjekt, jag vet inte om jag tycker att det är fascinerande eller skrämmande att det finns människor i åldrarna 17-24 som kan tappa bort sig i affärer av det simpla faktum att de aldrig handlat mat tidigare. Att de har mammor som åker 6 mil för att laga frukost och städa undan använda snusprillor. Att pappor langar över Amexkortet som om det vore toapapper och tycker att en jacka för 17 lax är en fullgod investering.

Som sagt, jag vet inte vad jag tycker. Men en sak är säker. Det blev en snackis, som ledde till debatt i TV och rätt in i varje Svenssons middagssamtal. Jag sitter till exempel och spenderar värdefull tid på att blogga om det. Sitter och bryr mig på den lilla paus jag tog mig mellan brödbak, städning och plugg. As a matter o' fact väntar jag mest på mina föräldrar som svänger sina lurviga på Slottet. Mina föräldrar käkar middag med guldkant och dricker vin ur karaff som dras av på någons Amex, medan jag städar undan hemlagad Korv Stroganoff och nygräddat fruktbröd. Det ska vara rent och fint eftersom att de ska sova över hos mig, så jag förbereder frukost och bäddar rent.

Så, SVT, när ska vi få våra fifteen minutes of fame? När ska alla vi som faktiskt tar (åtminstone lite) ansvar över våra liv och fattar att det inte är helt sunt och verklighetskopplat att låta någon annan städa undan min privata skit få synas? Tja, det är väl inte intressant. Det är dessa undantagsfall, de extremt curlade barnen - som det fan är synd om eftersom att de verkar fostras av kottar som tycker att "lilla gubben inte behöver diska när jag kan göra det åt honom". Björntjänst var ordet.

Det trista är att det är faktum: man kan visa Olga-Isabelle och Jean-Pierre för att till och med folk i deras ålder berörs. Vi börjar undra och diskuterar och reflekterar och tänker att: "Finns dom på riktigt?". Vi kan skratta åt det. För det känns som en fantasivärld. Det blir underhållning. Det tragiska är att det finns riksmiffon som Amelia Adamo som tror att det är ungdomsnormen. Som bildar sig en åsikt om att "åttiotalister vill inte jobba, åttiotalister vill spela tv-spel och få mat serverad framför skärmen". Miffon med makt nog att göra sig hörda i media och sprida denna vridna föreställning.

Nä, tack. Så jag skulle gärna ställa upp i tv för att visa upp mitt måhända tråkiga och vardagliga studentliv. Inte för att vinnajordenrunt-resor, inte för att bli någon karaktär i en skruvad reality show och absolut inte för att bli en snackis. Jag skulle ställa upp för att visa den där omvärlden som jag knappt hinner med att jag också finns, och att det faktiskt finns 20 bastare som kan tvätta sina egna jävla strumpor.

De fem anledningarna som ger Dexter en femma.

---

1. Hög underhållningsnivå. Oavsett om det är en personlig situation, brottsrelaterad eller en generell observation så är den alltid intressant. Varannan minut sitter man och biter ner fingrarna till knogarna, nästa skrattar man glatt åt någon morbid harang han just dragit.

2. Moral. Grymt intelligent skriven serie, där rätt och fel sätts mot varandra. Mänsklig psykologi sätts mot förnuft, och många gånger kommer jag på mig själv med att tänka: "Ja, vad fasen gör man så för egentligen?" och kommer mycket sällan på ett bra svar.

3. Man kan tanka den. Än så länge. Du slipper sitta en hel vecka och bara vänta och vänta och vänta, för att sedan glömma bort att kolla på det, så där en sen torsdagkväll.

4. Någonting över Michael C. Hall är väldigt attraktivt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Just därför borde du spana in honom som Dexter för att komma på det själv. Och för er som hellre föredrar tjejer: Jennifer Carpenter går inte av för hackor.

5. Det handlar om brott! Hallå? Finns det någon forensisk/kriminaldrama serie som visas just nu som inte är fruktansvärt medryckand? Hey, okej, jag kan inte tala för er andra, men ni likasinnade: this is the show you should be watching tonight.

I allmänhet brukar jag ha lite svårt för Leonardo DiCaprio. Till skillnad från alla de andra tjejerna i min ålder dyrkade jag inte Titanic när den kom. Men jag hade trots det ganska stora förväntningar på att se honom spela mot Kate Winslet, bara för att se hur magin mellan dem verkade så många år efter den första succén.
    Revolutionary Road är regisserad av Sam Mendes, som även står bakom den underbara Road to Perdition. Men han hans talang slog banne mig ännu högre här. Jag, en tjej född utan tålamod, funderade inte en enda gång under filmens lopp hur långt det var till slutet. Manuset är ganska enformigt, men man satt alltid och väntade på vad som skulle komma härnäst, och slutet var så oväntat som ett slut kunde bli.
     Efter att jag sett Timmarna trodde jag faktiskt att jag hade blivit så tagen av en film som jag möjligtvis kunde bli. Men när eftertexterna rullat klart, och jag fortfarande satt och hade ont i magen, hulkade lätt och vägrade lämna familjen Wheelers liv insåg jag att detta antagligen var en av de bästa filmer jag någonsin sett. Själagripande, thrillerspännande och mentalt utmanande väckte denna film många tankar i mitt huvud. Och jag insåg att Ola Salo har myntat ett uttryck som är Sanningen definierad.
     It takes a fool to remain sane.

Hade en hektisk dag på jobbet. Sätter mig ner och slår upp Aftonbladet. Blickar omkring lite i denna överskattade blaska, men hittar en ruggigt intressant insändare (förbannar mig själv för att jag inte rev ut den). Men "Tomas" - antagligen herre i undre medelåldern - påpekade att SVT måste tänka över sin tablå för att inte tappa unga tittare. Enligt honom är inga ungdomar intresserade av program som På spåret, Antikrundan eller "all sport som de sänder hela tiden".

Ju mer jag läste, desto äldre kände jag mig. För jag tycker verkligen inte att Desperate Housewives eller alla de såpor han rabblade är speciellt intressanta. Kanske skönt att slötitta på en bakisdag, eller mitt i natten, men ingenting slår Oldsbergs nuna när han rättar fok i dressinen, eller när människor dubbelt som gamla som mig sitter och chansar på bakverksnamn. Det är underhållning i utbildningssyfte. Det är television. Och jag vet ingenting som drar mina killkompisar till TV:n som en bra match.

Nä, jag tycker inte att man ska kritisera SVT i sitt programval. Det är "ungdomarna" som Tomas pratar som kanske borde vidga sig. Först klagar man på att unga i dag är så dåligt allmänbildade, och sen hackar man ner på de faktorer som faktiskt kan göra oss det. Mer fakta och roligt vetande på tv! Go SVT!

Att göra oss allmänbildade får: 5 av 5

Nej. Alltså. Verkligen inte okej. Jag har ont. Jag mår illa. Jag vill blunda och dö, och aldrig vakna upp igen. Men jag tänkte: "om jag nu måste leva med att ha sett detta, så måste andra också göra det". Så jag visade mamma. Hennes kommentarer var liknande allt jag tänkte.

Mamma: "Är det värre än den där bajsfilmen med tjejerna du visade förut så vill jag inte se." (2girls1cup, blogs. anm.)
Jag: "Nej, det är inte så... snuskigt."
Mamma: "Hmm, om du lovar så. Okej." -tystnad- "Men... Vad gör han? Säg att han inte ska... Elin, såg du, han... Näää... NÄÄ! Det där är inte norm... VA? Aj! AJ! Åååh, vad sinnessjukt äckligt! Stäng av, Elin, stäng av!"

Japp. Vi ställde in efterrätten på vår tjejmiddag. Njut.

1man1jar

I vanliga fall gillar jag inte filmer som lutar åt det extrema fantasyhållet. Eller om utomjordingar (därför ska det bli mycket intressant att se hur jag tar Starwars-maratonet som jag och Abbe ska styra upp). Men idag kom jag mig för att se filmen Transformers.

Och det där med Transformers, det är ju lite nostalgi faktiskt. Man såg de animerade serierna med bilarna som egentligen var robotar - jag hade en röd/blå, antagligen syftade den på Optimus Prime, och Fridas var vit/grön - som man vecklade ut och knypplade ihop. Killarna led av Transformershysteri och utspelade alla scenarion, medan tjejerna mest tyckte att det var roligt att jämföra färger och former. Ändå tänkte jag att "man måste ju ändrats i det där fallet, aldrig att jag tycker att det är lika intressant idag som då".

Du. Den där filmen rockade! Ena sekunden var jag bara fly förbannad på Decepticons och Megatron, annars skrattade jag mig harmynt åt Sams totalfräna mamma, eller plågades av ångest när Sam sjukt indiskret raggade på Michaela. En film för alla. Det finns nog ingen som inte kan hitta lite av sitt filmintresse i denna två och en halv timme långa rulle. 150 minuter som absolut inte kändes så långa. Se den!


Transformers (filmen) får: 5 av 5

Som jag och en kompis konstaterade för någon dag sen så har de här "tecknade" filmerna som kommit på sistone (alltså sönderanimerade en skrubb någonstans i Asien) blivit alldeles för vuxenvinklade. Många skämt går inte att uppfattas som de ska av femåringar - de skrattar dock ändå, de små lättroade asen. Så, idag fick jag för mig att se "Kung Fu Panda", och hade helt klart för mig att det här antagligen inte skulle bli en film som skilde sig från mängden.

Vissa sekvenser blev jag riktigt rädd (som när antagonisten bryter sig ut) och antog att om jag skulle sett samma scen tretton år tidigare hade jag antagligen vätt ner mig rejält., och i andra skrattade jag så att jag grät. Det var en sekvens som jag och Abbe zappade tillbaka på säkert sju gånger och bröt ihop mer och mer för varje gång. Och konstaterade att jag helt säkert hade skrattat minst lika mycket som en knodd på fem bast.

Kontentan blir att Kung Fu Panda är en av de bästa filmer jag sett i år. Och i särklass bäst i kategorin animerat. A must see, everyone. Anteckna.

Kung Fu Panda får: 5 av 5

Jag har under den senaste månaden utvecklat en stark kärlek till Warrick Brown, och insett att han är mannen i mitt liv. Jag har hyllat och älskat, saknat och prisat honom. Warrick Brown är den vackraste människa som någonsin vandrat på jorden. Och han har funnits, att försöka få i mig att han bara är en simpel, fiktiv karaktär i en amerikansk serie är som att förklara för en tvååring att tomten inte existerar, och det skulle du inte göra, eller hur? (Heter du mr e eller Ingrid behöver du inte svara.)

Han revs ifrån mig inatt. Efter en gryta av mytbildning och tragiska händelser hade Rick (så även kallad) äntligen blivit släppt ur häktet. Han firade med sina vänner, sitt team, och njöt och visade alla uppskattning. Han gav dem en värme jag också vill känna. Sen kommer MacKeene in i bilden. Och tar min baby. Skjuter honom i halsen. Och han... han... dör.

Det jag känner nu är tomhet och sorg djupare än på länge. Jag grät en lång stund. Jag kan inte förstå vem som vill göra mig detta. Det är bortom all förlåtelse.


Warrick Browns död får: ... nej, det är inte rimligt att betygssätta. Jag är mer upprörd nu än vad jag är när någon nämner den där sångaren i Gyllene Tiders namn (jag tänker inte skriva det själv, ens en gång). Så ni kan ju tänka er. Inte förstå, men tänka er.

Det här är nog en av världens bästa filmer. Förutom kanske "Harold and Kumar goes to White Castle" (föregångaren). Se och njut. Jag behöver nog inte skriva så mycket mer.

Så söker man sig lite trevlig fredagsunderhållning. Och för någon som gillar musik på samma sätt som mig så är Idol lite av ett fenomen. Ofta brukar jag bara njuta av att höra en handfull bra låtar på tv (rätt ofta är det okej låtval), men nu tittar jag av en helt annan anledning. Årets omgången-innan-finalfält är... Nej, jag finner faktiskt inga ord.

Jag ger er en bild istället: man kan finna starkare talanger på Etages kareoke. Det är nästan så att jag vågar säga att jag är bättre än 2 av 3 i dagens omgång, även om man till min ickebefintliga sångröst sätter två kannor öl och ett (säg två) paket cigaretter. Det är fruktansvärt! Det är ett hån mot mänskligheten! Robin är kvar för att han är snygg (jaaa, okej! Jag har dålig smak!), Kevin är kvar för att han är den som i alla fall har ett litet uns talang, och Alice är kvar för att... Ja, varför är Alice kvar?

Jag orkar inte mer! Lägg ner hela konceptet! Argument.

1.  Trots jurybyte så kunde de inte sålla ut starkare talanger än så här. Och om de inte kan göra det är ju tävlingen förlorad innan den ens klättrat ur sin livmoder. Vad ska man åtgärda det med, byta jury igen? 
2. Den som vinner blir ju aldrig något. Allvarligt. Någon som köpte Marie Picassos mediokra, sönderproducerade "debutalbum"? Någon (förutom Frida) som fortfarande har sina Marcus-affischer på väggarna? Förhoppningsvis inte. Tvåorna har ju däremot klättrat en del, men det beror såklart inte på detta skitevenmang.
3. Auditionerna leder bara till att 80 % av alla deltagande har förstört sina framtida sociala relationer. Antingen så blir man totalt utskrattad och Youtubelegend, eller så blir man identifierad som "tjejen som var med på Idolaudition". Och aldrig något annat. Fast det är ju roligt för oss iofs. Jag tar tillbaka. Behåll auditionerna. Men stanna där.

Idol får: 1 av 5

Jag är helt uppsliten. Sitter hemma, fryser och huttrar, mår alltså redan innan väldigt dåligt. Tänker att: ett avsnitt CSI kommer muntra upp mig. Som alltid. Eller åtminstone stimulera mig nog att inte fokusera på att jag inte är kry som en nötkärna direkt. Väljer säsong 8, episod 7. Good Luck And Goodbye. Jag borde bli avskräckt. Det blir jag inte. Med tanke på att "Dead Doll" (episod 1) gjorde mig lycklig ut i fingerspetsarna så var väl den här titeln inte så farlig... Eller?

Jag ska inte avslöja allt för mycket. Men den som hittills varit min absoluta favoritkaraktär i hela serien lämnar den. Poff. Bara sådär. Visst, hon har varit lite nedbruten på sistone (vem skulle inte vara det efter att ha blivit kidnappat och dumpad i öknen under en bil av en seriemördare som gör modeller av alla sina fall och skickar till polisen?). Men hon är tuff! Vad fan är det här? JAG ÄR ARG!!

(Ser jag för mycket CSI?)

Jag måste poängtera det, jag blir alltid lika förvånad när människor klankar ner på "Evan Allmighty" för det är en av de bästa feel-good filmerna som någonsin skapats! Den kanske inte är hysteriskt rolig, avgrundsdjup eller välgjord till varje detalj, men man kan inte se eftertexterna utan att ha en riktigt bra magkänsla.

Jag älskar Evan!