Ett soundtrack i min hjärna

Ingen har hittills riktigt förstått min stora rädsla för att skaffa körkort. De flesta muttrar något i stil med "äsch, det är nu du har chansen att ta körkort", eller det feministiska köret med "varför ska bara killar ha det, ta saken i egna händer och visa din kvinnliga makt". Yada, yada, yada. Jag bryr mig inte. Om man inte har åkt bil med min mamma har man inget att uttala sig om.  För visst borde även sådana egenskaper kunna vara genetiska? Det beror ju en stor del på simultankapacitet, reaktionförmånga, allt det där. Eller ja. I mammas fall gäller det väl avsaknaden av dessa.

Historierna är många. Som när hon körde åt fel håll i en drive-in på McDonald's och fick försöka backa tillbaka hela vägen, men i paniken rammade hon ett antal kantstenar. Eller när hon körde i diket tjugo meter från huset. Eller när växellådan föll rakt ner i marken i en T-korsning (iofs antagligen inte hennes fel). Eller som idag, när hon dels fick totalpanik vid en poliskontroll - hon hade druckit en gin & tonic klockan 8 igår kväll. Hennes ben ryckte epilepsiartat. Underläppen darrade som på ett litet barn i chock, och hennes ögon flackade som en pingpongboll i en tvättmaskin. Självklart var hon inte rattfull, men bara situationen när hon skulle "småprata" med poliskonstapeln fick mig att vilja falla genom marken.

Och såklart ledde detta till att hon under resten av dagen var som i något sorts... lättnadsrus. Som hon tog ut på sin körning. Drog en runda på Uppsala Färgs parkering, gasade, tvärnitade (whiplash is the shit!), tutade, och körde i cirklar. Det var fruktansvärt. Pappa räddade oss alla genom att dra en liten anekdot från gårdagen när han höll på att köra en ihjäl en katt. Då skuttade mamma snabbt över till passagerarsätet. Lovad vare farsans uppfinningsrikedom!

Mammas bilkörning får: 2 av 5 (om man är övertrött kan det vara roligt.)