Något obekant...
I min väska bor det en blå mössa. Jag brukar dra på mig den när jag känner mig ful, osäker eller bara... frusen. Klockan är halv fyra på natten, och jag sitter fortfarande och pluggar inför tentan på lördag. Inte trött, och inte vaken, så kände jag att lite kall nattluft vore det bästa. Antingen för att göra mig så kall att jag helst kröp ner under mitt underbara duntäcke med nytvättat påslakan, eller vaken nog att hålla igång glosläsandet. Så jag drog på mig toppluvan och begav mig ut.
Så blev jag stående på den lilla biten trätrall som pappa installerat utanför dörren. Det enda jag kunde urskilja i mörkret var en mossbeklädd sten, lite fetblad och den stora vedklyven som vi köpte för något år sen. Och skogen såklart. För det var egentligen det som jag hade stegat direkt in i. Och det är nu det händer något som jag inte varit med om förut.
Det knäppte i skogen. Det prasslade inte, det rasslade inte i löven av vinden, det lektes inte av katterna. Det knäppte. Först tänkte jag bara, lite naivt, att; det regnar. Någon sorts nederbörd slår mot bladet, träden, stenarna. Ett litet problem bara. Det fanns ingenting i luften. Knäppandet höll sig runt tre fasta punkter, men varierade lite i styrka och nyans. Jag blev rädd. Trots att jag hade den blå hättan långt nerdragen över pannan. Min mössa har tappat sin magi. I cirka en minut stod jag ut, sen stormade jag in, reglade och låste.
Så nu återstår två frågor; vad var det i skogen? Var det befogat att vara rädd? (mitt svar på det blir ja, eftersom att jag var dum nog att se Blair Witch Project. Dumt, eftersom att jag bor i en rågammal stuga mitt i vildmarken) Och vad ska jag nu vända mig till i mina mörkaste stunder? Vad ska kunna ersätta mössan?
Så blev jag stående på den lilla biten trätrall som pappa installerat utanför dörren. Det enda jag kunde urskilja i mörkret var en mossbeklädd sten, lite fetblad och den stora vedklyven som vi köpte för något år sen. Och skogen såklart. För det var egentligen det som jag hade stegat direkt in i. Och det är nu det händer något som jag inte varit med om förut.
Det knäppte i skogen. Det prasslade inte, det rasslade inte i löven av vinden, det lektes inte av katterna. Det knäppte. Först tänkte jag bara, lite naivt, att; det regnar. Någon sorts nederbörd slår mot bladet, träden, stenarna. Ett litet problem bara. Det fanns ingenting i luften. Knäppandet höll sig runt tre fasta punkter, men varierade lite i styrka och nyans. Jag blev rädd. Trots att jag hade den blå hättan långt nerdragen över pannan. Min mössa har tappat sin magi. I cirka en minut stod jag ut, sen stormade jag in, reglade och låste.
Så nu återstår två frågor; vad var det i skogen? Var det befogat att vara rädd? (mitt svar på det blir ja, eftersom att jag var dum nog att se Blair Witch Project. Dumt, eftersom att jag bor i en rågammal stuga mitt i vildmarken) Och vad ska jag nu vända mig till i mina mörkaste stunder? Vad ska kunna ersätta mössan?
Tyck till.
Trackback
