Slipknot equals good shit.
Det kändes som en jättebra idé att ta bilen till Stockholm. Men när vi vände i Nacka för tredje gången, och hade fortfarande inte sett röken av något som kunde leda oss till Johanneshov började paniken tränga fram i små hysteriska skratt. Som när Abbe lyckligt ropade: "Men! Nu är vi ju i Slakthusområdet!", trots att det var det enda stället vi fått höra att vi inte skulle åka mot. Jag hade skrattont i magen ganska länge. Efter ett par rådgivningar på mackar/kiosker kom vi tills slut fram. Det låg bredvid Globen. Jag hade fel.
Först ut: Children of Bodom. Det var nostalgi och dåligt ljud i en härlig kombo, men jag njöt ändå. Efter dem entrade Machine Head. Det var ungefär lika dåligt som jag förväntat mig.
Resten av publiken: headbangade på det gamla hederliga sättet, tills knastret av krossade nackkotor överröstade gitarrslingorna. (vilket enligt mig inte var någon större förlust)
Jag: upplevde en ny form av headbangning (huvudet/hakan slog titt som tätt i bröstkorgen ackompanjerat av snarkningar, och for då upp med ett ryck)
Sen kom de ut. Ett stort svart heavy metal skynke drogs undan, och där var det. Det legendariska "åksjuka-är-för-popare-och-om-Joey-är-tillräckligt-full-kommer-han-ändå-inte-märka-att-det-är-en-levande-torktumlare-han-sitter-i"-trumsetet. Nio grabbar i kaxiga masker och med en jävla attityd i bagaget drar igång. Det var ljusshow, det var Slipknot vandrandes nere i maggothavet - och det var allsång. I särklass den mest publikaktiva konsert jag minns (sen KAP). Enligt källor är Slipknot inte brutala, och kommer aldrig att bli. Men om det var något, så var det iaf brutalt bra.
Först ut: Children of Bodom. Det var nostalgi och dåligt ljud i en härlig kombo, men jag njöt ändå. Efter dem entrade Machine Head. Det var ungefär lika dåligt som jag förväntat mig.
Resten av publiken: headbangade på det gamla hederliga sättet, tills knastret av krossade nackkotor överröstade gitarrslingorna. (vilket enligt mig inte var någon större förlust)
Jag: upplevde en ny form av headbangning (huvudet/hakan slog titt som tätt i bröstkorgen ackompanjerat av snarkningar, och for då upp med ett ryck)
Sen kom de ut. Ett stort svart heavy metal skynke drogs undan, och där var det. Det legendariska "åksjuka-är-för-popare-och-om-Joey-är-tillräckligt-full-kommer-han-ändå-inte-märka-att-det-är-en-levande-torktumlare-han-sitter-i"-trumsetet. Nio grabbar i kaxiga masker och med en jävla attityd i bagaget drar igång. Det var ljusshow, det var Slipknot vandrandes nere i maggothavet - och det var allsång. I särklass den mest publikaktiva konsert jag minns (sen KAP). Enligt källor är Slipknot inte brutala, och kommer aldrig att bli. Men om det var något, så var det iaf brutalt bra.
Tyck till.
Trackback
