Ett soundtrack i min hjärna

Vaknar 17:36. Är helt virrig och svettig (mycket på grund av att jag totaldäckat under duntäcket med tjocktröja och långkallisar) med en ytterligare keff dröm om strander, vänner från förr, hajar och män som försöker med små ömma puffar trycka en under vattenytan. Utmattande. Och har alltså fortfarande ingen som helst ork eller energi trots 12 sovda timmar idag.

What's up, what's up. Tittar drömsk mot tekannan medan jag sätter mig halvdöd (av både hajattack och antaglig sjukdom) på sängkanten. Men helt plötsligt skärps kroppen till, öronen spetsas och axlarna börjar växelvis höjas och sänkas och huvudet bobbar. Slänger en blick mot högtalarna. Love me or hate me. Benen reses som radiostyrda och förflyttningen till datorn har skett. Lady Sovereign fick mig ur dvalan. Och två minuter in på Vitalics Poison Lips är jag redo att börja plugga.

Jag svettas fortfarande, och är jag inte minsann lite yr? Illamåendet ligger fortfarande rätt högt upp i halsgropen och jag kommer nog behöva både en och två alvedon innan huvudvärken släpper - men jag är uppe. Kanske kan till och med Little Boots skicka mig till köksbordet med Earthquake. Jag mår inte bra, men jag är up and running. Tack vare två högtalare och exploderande ljudvågor.

Sen loggar jag ut med nostalgi och gamla favoriter så, Supa Scoopa and Mighty Scoop på er alla.

Knalltrött med varma fötter inbäddade i ett par nitpumps och något hes av krogrökning och Infintiy-HEY:n sätter jag mig i Bamo Taxis bil utanför BJ. Kvällen har varit hektisk, helt plötsligt verkade hela mitt "förflutna" hänga på gamla studentskiveklubben. Antagligen "såg" jag ett par stycken också eftersom att jag var så förberedd på att egentligen alla skulle  vara där.
    Träffade Monchichi som hade skivan, såg - nämner inga namn - den fysiklärare som höjde mig till VG i Fysik B efter att jag i princip krossat en PET-flaska mot katedern i ilska bli utslängd för att han var för full (! vad hände med att föregå med gott exempel för de mindre, Jonas, OOPS! - där för sa vi oss minsann) och dansat till exakt samma låtar som spelades på förra årets skivor. Och antagligen de året före det. Och året före det och... Tja, man kunde musiken om vi säger så!
     Anywho, slår mig ner på passagerarsätet och min trevliga lilla chaufför frågar glatt om jag inte vill höra lite kurdisk musik? Bring it on, maestro, och förbereder mitt lyssnaröra. Han pladdrar på om att sångaren bor i Stockholm, att jag minsann måste besöka en kurdisk fest, och vad tycker min man om att jag är ute så länge, och han bor faktiskt i Stenhagen och han minns mig nästan från Maxi för han bor i Stenhagen, så det så!
      Detta är ungefär vad jag lyckas urskilja medan jag fascinerad sitter och lyssnar på musiken. Och biter mig konstant i insidan av läppen för att inte brista i skratt. Inte så att musiken var dålig eller något, absolut inte! Men minns ni apelsin.com? Eller liknande? Helt plötsligt förstod jag konceptet. Jag trodde att de hade tänkt ut en liten text i början och sedan anpassat låten mer eller mindre till den. Icke. Det enda jag hörde i denna kurdiska musik var:

"Björn, Björn, Björn. Var har du legat ma-mm-an? Björn, Björn, Björn. Du kan inte hitta hääär."

And I love it.

Jag trodde uppriktigt att det inte fanns något hopp för de indiepopband som etabliserat sig hittills, både svenska och utändska. Allt började bli så krystat och medvetet, hela poängen med indien suddades ut i något som var något alldeles för klumpigt för att vara just indie. Och sen kom... damdadadaaa! -trumpetfanfar- Mando Diaos tveklöst mest dansanta låt hittills. Och jag vet att jag säger emot mig själv.

Indie är inte meningen att vara radiomusik. Indie ska inte vara kommersiell. Men poängen ligger i att de vågar gå tillbaka. De band som jag klassar i risk-för-utdöda-snart-rasen är de band som vill bli mer och mer och ännu mer komplicerade, för att det är så det ska vara. Eller, komplicerade är kanske fel ord. Förhoppningsvis förstår de som är intresserade vad jag menar. Exempel. Bloc Party. Hade ett extremt bra sound, och jag tycker väl inte att de är direkt dåliga nu heller, men experimenterandet med electrosoundet gjorde att de blev ett helt nytt band. Samma med Franz. Från att ha ett enkelt, svart, coolt beat blev det hela bara... svårt.

Mando Diao har gjort det hela motsatta. När hela genren började bli alldeles för tillkrånglad körde de på ett safe card, musik de visste att de kunde hantera, och fick till en riktig radiohit. Sen om det var omedvetet eller ej är egentligen struntsamma, för huvudsaken är att den inte känns frampressad. Den känns härligt frisk men ändå som något man hört förut. And I like it.

Jag kan inte mer än nog betona hur svårt det är för mig att förstå att detta holländska band inte blivit mer erkända än de är. Åtminstone inte i Sverige. Det här bär mig emot, men titta på exempelvis Takida? Det är ungefär samma sound, de skulle antagligen dra samma åhörarskara - fast i ett antal grader högre. Jag vet att för det ovana örat så kan detta låta som i princip vilken mainstream hardcorepop som helst, men! Obs! En sångare som Roger Peterson får man banne mig leta länge efter.
    Själv upptäckte jag detta band genom att höra Peterson sjunga i den moderniserade versionen av musikalen Carmen, där han framför ett hjärtsvepande framförande med "Touch the sun". Så jag kanske är lite partisk. För den här killens röst... Nej. Jag vet inte ens hur jag ska berätta hur jag känner. Inte för att förglömma de skickliga musiker som är de egentliga artisterna. Hans röst har en självsäkerhet och en variation a lá Eddie Vedder (Pearl Jam) men med en kryddning av Disney. Sätt in detta i Intwine, och du har nästintill perfektionism.
    Intwine som grupp kommer från Holland, men har medlemmar från Aruba (en västindisk ö som tillhör Holland). Så förutom sitt tilltufsade rocksound så har de stora influenser - åtminstone i trumkomp - från karibiska musikstilar. Det svänger! Men, ett stort minus för att de aldrig kommer hit och spelar! Sopor!

 

 

Visst, man har väl hört Joplin. Alla har hört Joplin. Om låtar som till exempel "Piece of my heart" bara flugit en förbi så förtjänar man knappt att få läsa den här enastående bra bloggen (eller nåt). Men så pratades det om denna lilla sångfågel som led hotelldöden, och jag kände att "Hmm, nu ska det banne mig spanas in".
     Den här låten är grym. Den karvar sig igenom den där lilla trygga ytan jag hade byggt upp, det starka brast och alla känslor flöt upp i en och samma undervattensstorm. Lyssna. Låt allt annat stanna, och lyssna. Denna härliga, vemodiga texasbrud har sjungit sig rakt in i själen på mig med en enda låt.
     Men min knarkmoral säger mig att det inte är bra. Musik som byggs på vridna världsbilder fungerar inte. Vem vet om den här låten klingade fram i ett obetydligt rus? Om det nu skulle gjort det, blir låten värdelös i mina öron. Men den kan samtidigt komma straight from the heart. Vilket jag hoppas. Men jag vet inte.

Senast Ulysses kom upp på tal, antagligen i en diskussion med mina kompisar, så var det någon som sa något i stil med att "man tyckte att "You Could Have It So Much Better" antagligen var den bästa skiva man någonsin hört, och att den nya är nästan snäppet bättre". Påstod att de hade utvecklat sig och verkligen hittat sitt eget sound.

Jag har letat, och letat, och letat (!) men jag kan inte hitta det där "it:et". Snarare att de hade sitt kännetecken, men tappade bort det någonstans på vägen mot fortune and fame. Ulysses låter som någonting som Kapranos verkligen, verkligen vill ska vara dem, men försöker så hårt att det bara bli snurrigt och högljutt. Det som ska låta klämkäckt blir bara chockartat, och introt (ehm?) låter mest som en konstig, långsam Placebospinnoff. Den är så oförutsägbar att man sitter i total förvirring i tre minuter och fjorton sekunder. Och det är väl själva grejen med pop, man ska känna flytet (blanda inte ihop detta med tråkigt). Även om den indiepop/rock som Franz spelar vill vara komplicerat och hjärtslitande och fottrampande så får de inte glömma den lätta basen, och sedan låta det alternativa ligga som ett ornament, inte tvärtom. Får då tappar man sympati - snap - så fort!



Franz Ferdinande - Ulysses får: 2 av 5

Först trodde jag i min förvirring att detta var Bob Hund när jag hörde det på radion. Kombinationen av artisterna kändes för drömlik för att kunna föreställa sig. Världens ballaste hiphopare möter världens roligaste rockare. Och gör en svängig svennetext som skildrar... tja, deras liv åtminstone. Kanske. Jag skiter i!

Den har känsla. Den gör att jag vill lägga ut en filt på en vildvuxen åker, plocka upp termosen, bryta mot mitt nyårslöfte och se röken singla upp mot himlen. Den gör att jag vill åka till Norby för att sitta och slå i takt på en tamburin och skråla i allsång. Den gör att jag vill packa ihop mitt festivalkit snarast, och slå mig ner i en halvtrasig fällstol och somna till fylledrag på en medhavd gitarr. Mer än så kräver jag inte.


Timbuktu ft. Dregen - Tack för kaffet får: 5 av 5

Jag ser mig själv som ganska väluppdaterad när det kommer till musik. Därför blev jag  chockad av mig själv när jag lyssnar på P3, passerandes de täta skogarna av Ångermanland. En låt som definierar svängigt, kombinerar svensk hiphoprap med popjazz, flyter med finess genom högtalarna. TrackID på mobilen är ur funktion. Paniken stiger, jag missade ju vad låten heter!

Kommer på - som ett mirakel - att man kan kolla låtlistorna på SRs hemsida. Lägger klockslaget på minnet. Och finner...

Helt oskyldigt närvarade jag vid en Afasi & Filthy spelning på lilla Katalin i Uppsala. Och jag hade verkligen inte en enda förhoppning på uppvärmarna, det brukar kunna vara lite halvdant. Men så raglar den här killen in med sitt crew. En 22-årig Jacob Olofsson från Västerås, vilken svensk medelkille som helst, men med en jäkla talang. Inte konstigt att Chicago ringde upp honom och ville experimentera lite.

Soundet är lite som en rockig Christian Walz, men med rytmer och feeling som den bästa radiohit. Varför har den inte kommit dit? Eller ja, tydligen så spelas singeln "Up In The Blue" flitigt på NRJ, men hur många verkligt musikintresserade lyssnar på NRJ? Plus att den inte ens sänds i Uppsala, varifrån Jakes producentkompis Filthy kommer. Det borde han alltså vara uppmärksammad på. Tabbe, I say. Svenska musiklivet är ju ett mysterium. Checka in killen, och upptäck for yourselfs.

Jag antar att ingen har missat att det är Idolfinal ikväll. Eller ja, jag klankar inte ner på någon som skulle ha gjort det (inget vidare i vilket fall). Kevin Borg - en malteser som kom till Sverige för ett år sen, och som Henrik sa är det intressant att ingen reflekterat över snubbens efternamn - kommer att vinna. Punkt. Det finns ingen annan lösning på det hela. Han sjöng en Bon Jovi-låt (ni vet, den där enda som är känd... ööh... Livin on a prayer!) och "We're the voice".

Sen har vi då Alice. En liten skolflicka från Gävle. Hur hon har kommit till en Globenfinal är för mig helt oförståeligt. Okej, hon sjunger inte konstant falsk eller så. Men! Har hon någonsin testat en annan tonart? Och surprise, surprise - hennes eget val av låt är "I'm a rockstar"*, en i princip helt monoton låt. Hon nyanserar inte, hon lägger inte sin själv i sången, hon tar inte i. Men hon är snygg. Det är hon. Och finalsången gjorde hon bra (men det var ju faktiskt just NU som hon bevisade det). I övrigt är det hela mesigt som mjukost.

Den andra låten hon sjunger är - Heaven's on Fire. En hederlig, rejäl låt av Kiss, skriven av Paul Stanley och Desmond Child. En låt som ska hedras och hanteras med vördnad. Den ger man till Alice. Är det här ett skämt eller? Och sen säger Andreas i juryn (tänk er en mycket pipig, pårökt smurfröst): "Jaa, som ett gammalt Kiss-fan är det kul att hööra att du göör den så braa, nästan bättre än Kiss!"

Gå och dö, juryn. Gå och dö.

Att skymfa Paul Stanley får: DÖDSDOM!

---

*GAH! WTF! I'm a rockstar?! Får man göra en låt som heter så när man är Pink? Hon är inte rock någonstans. Hon är mer... kaviar och tandkräm och gammalt snus och svettiga kalsonger. Så mycket anser jag om henne. Och så säger Laila i juryn "åh, tufft att du valde en rocklåt, härlig attityd!" Jag tänker inte kommentera. Det behövs nog inte.

Jag har hamnat i en intressant situation. Min moral säger mig att verk (i allmänhet, skitsamma om det är en doktorsavhandling i medicin eller en deckarroman) ska vara en produkt av sig själv. Okej, inspiration och idéer vore det omänskligt att inte ta av andra. Men själva slutklämmen måste man ha kommit på själv.

Därför chockas jag lite av mig själv just nu. När jag hörde ryktena om att Coldplays "Viva la Vida" skulle vara en kopia så hånskrattade jag förnöjt och muttrade något om att "varför skulle Coldplay göra något sådant, de har ju fame and fortune så att det rinner ur armhålorna på dem... De behöver inte glida på någon annan!". Samtidigt så kändes låten  väldigt bekant när jag hörde den första gången. När jag sedan fick höra att det var Joe Satriani som stämde dem så var det någon liten domedagsklocka som klämtade... Och droppen som fick bägaren att rinna över var detta klipp.

Jag var nog på den absolut softaste spelningen igår. Inte för att det inte var drag, eller för att det var mycket yta framför scenen eller för att det var en härlig porrbelysning över rummet i övrigt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var. Men jag vet att jag från och med nu fullkomligt älskar Afasi och Filthy.

Afasi och Filthy. Måste nog även också vara världens ballaste bandnamn. Varför? Låt mig förklara. Afasi rappar. Afasi är ett tillstånd tillika sjukdom som innebär att man inte pratar spontant, detta är en rappare, jag har alltså dragit slutsatsen att det vi har här är ett exempel på självironi. Sånt gillar jag. Filthy är en producent. Mer ballt än så är det svårt att bli, men jag hoppas fortfarande att han syftar på ett mer abstrakt begrepp av "filthy" (engelska för smutsig, bloggarens anm.) än att han inte tvättar sig. Det vore oballt.

Sen hade de ett - tänk er ett suktande, förföriskt tonfall här då, va - muumsigt förband som jag inte hörde vad det hette. Förövrigt väldigt oballt det med. Om någon har kladdat ner det på en servett eller dylikt, så be my guest att uppdatera mig. Sångaren (frontfigur?) var splendid, fucking splendid, och körsångerskan vill jag, som Emma sa, se som egen artist. Men det är väl så man börjar en karriär. Logiskt.

Sammanfattat i ett litet paket: Katalin (20årsgräns, eller i snygg-eLHiins sällskap), ett (två?) lyriksprudlande Uppsalaband, goda vänner med en touch av alkohol och en jävligt trevlig torsdag. Så ska det se ut.

Det kändes som en jättebra idé att ta bilen till Stockholm. Men när vi vände i Nacka för tredje gången, och hade fortfarande inte sett röken av något som kunde leda oss till Johanneshov började paniken tränga fram i små hysteriska skratt. Som när Abbe lyckligt ropade: "Men! Nu är vi ju i Slakthusområdet!", trots att det var det enda stället vi fått höra att vi inte skulle åka mot. Jag hade skrattont i magen ganska länge. Efter ett par rådgivningar på mackar/kiosker kom vi tills slut fram. Det låg bredvid Globen. Jag hade fel.

Först ut: Children of Bodom. Det var nostalgi och dåligt ljud i en härlig kombo, men jag njöt ändå. Efter dem entrade Machine Head. Det var ungefär lika dåligt som jag förväntat mig.

Resten av publiken: headbangade på det gamla hederliga sättet, tills knastret av krossade nackkotor överröstade gitarrslingorna. (vilket enligt mig inte var någon större förlust)
Jag: upplevde en ny form av headbangning (huvudet/hakan slog titt som tätt i bröstkorgen ackompanjerat av snarkningar, och for då upp med ett ryck)

Sen kom de ut. Ett stort svart heavy metal skynke drogs undan, och där var det. Det legendariska "åksjuka-är-för-popare-och-om-Joey-är-tillräckligt-full-kommer-han-ändå-inte-märka-att-det-är-en-levande-torktumlare-han-sitter-i"-trumsetet. Nio grabbar i kaxiga masker och med en jävla attityd i bagaget drar igång. Det var ljusshow, det var Slipknot vandrandes nere i maggothavet - och det var allsång. I särklass den mest publikaktiva konsert jag minns (sen KAP). Enligt källor är Slipknot inte brutala, och kommer aldrig att bli. Men om det var något, så var det iaf brutalt bra.

I vanliga fall brukar jag inte vara hatisk. Jag tycker att just ordet "hat" rymmer så många/starka känslor att man mycket varsamt ska använda det. Ordet "kärlek" däremot kan man inte använda nog.

Men jag har upptäckt att jag faktiskt kan hata vissa saker. Typ band. Mycket, mycket ovanligt för mig (jag är lite av en komposthink när det gäller musik, fast en typ... oxfiléfylld kompost). Fast tydligen finns det ett så sjukt patetiskt, fjolligt, sorgligt, already-done-too-many-times band som kan väcka sådana känslor hos mig.

Jag hatar The Jonas Brothers.

Okej. Vissa av er - antagligen de flesta - har hört en låt på radion. Tänker: "Visst, hon är väl okej, men en av alla andra kvinnliga sing-a-song-writers." eller rent av "Usch." Men om man var på Debaser ikväll. Om man var där i Stockholm, hade tagit ett glas rosévin med en god vän, goat ner sig i en av loungens underbara vintagemodellsoffor (Sara, du skulle älska dom!) så kan man inte annat än klappa sig gott om huvudet och säga: "Oh, Lord!".

För hon var bra. Hon var mer än bra. Hon var charmig, rolig, social, peppande, intressant och absolut inte minst talangfull. Och hon gav oss en upplevelse, i form av en sång de flesta av oss kan, men i en tolkning som slet i hjärtat på mig. Varsågoda. En liten snutt av den.

Imorgon är det Hellacopters. Kanske för sista gången i mitt liv. Såvida de inte kör en "pr-jätteroligt-skämt-för-alla-våra-fans-deppar-ihop-men-vi-tjänar-deras-mammors-röv-på-att-fakea-ett-uppbrott". Men det kan jag inte tro. De är ju rock! (Rockers är inte tillräcklig smarta för sånna genomtänkta upplägg. Iofs har de en manager som fick dem att medverka i en JC-reklam, vi vet alla vilken, så kanske...)

Så, jag tänkte, det är ju pinsamt att komma på avskedsturnén och inte vara helt stensäker på texterna på de låtar som man vet är självskrivna. Och jag inser att... Jag har alltid sjungit fel. I vissa låtar inser jag att jag inte ens hört fel ord, utan bara "låtit ljuden". Jag har aldrig reflekterat över det. Exempelvis kan vi ta Dissapointment blues. Där finns en fras som lyder: "Alright already I´ve had enough, them options lie before me but I can´t get ´em up". Min text har nog varit något i stil med: "Allrajallrej ajhadalöf de måches ba ackeckereöp".

Fruktansvärt. Jag räds mig själv! Hur gick detta till? Nu jävlar, rättning i ledet. Ring mig inte, smsa mig inte, för här måstes ligga i hårdträning. Jag har ju trots allt lite mindre än ett dygn på mig. Wish me luck!

Klockan sju vaknar jag med ett ryck (inser att mitt alarm ringer, och har antagligen då gjort det i en timmes tid). Sen. Springer upp, kokar kaffe på rekordtid, kastar mig på moppen som varken har bensin eller fungerande backspeglar, hoppas in som en gasell hos Abbe, väcker honom, drar iväg på moppen igen, och landar utan för UNT. Kön är lång. Fan. Jag ska komma hem med de där AC/DC-biljetterna. Punkt.

Efter två timmars väntan släpper de till slut in oss på kontoret. I vanlig ordning tar man en kölapp efter hur man satt utanför porten. Abbe får nummer 99 och jag 100 (det första numret var väl runt 80). Men när ungefär sex personer fått sina biljetter hör vi till vår fasa: "Ståplats? Nej, tyvärr. De är helt slut!"

WHAT - THE - FWORD? Efter tio minuter?! Det här händer inte! Plus att när våra vänner  kommer fram till kassan (de hade väntat sen klockan fem) så svarar hon med ett litet fint: "Går det bra med separata platser?" Det innebär att det bara finns styckvis platser kvar. Underbart. Helt okej.

Iallafall, kassörskorna skötte allting jättebra, och insåg till slut att de var tvungna att strukturera upp det hela. Så en sätter sig och börjar boka och printa ut så många biljetter som möjligt, och den andra sorterar dem efter vilka som ligger relativt nära varandra. Jag och Abbe inser att vi iaf kommer få biljetter till oss själva och lugnar ner oss lite. 99 ropas upp av en kvinna som fram tills dess tagit emot telefonbokningar (hur funkar det?). Men när vi kommer fram så stirrar hos stint på sin skärm. Ropar till de andra två: "Hörni, de har släppt en extraspelning."

Oh. My. God. Jag kröp ur skinnet fan. Jublade högt, och enligt kassörskan skulle hon nu kunna jobba lungt i åtta timmar till med vetskapen om att hon gjort någon så glad. Jag har - alltså - ståplatser till ett av de bästa banden i världen. Som jag har velat se i hela mitt rockverksamma liv. Angus, get ready! Här ska slängas trosor!