En liten vacker handling. En i taget.
Jag satt och såg Evan Allmighty med familjen nyss. De flesta tycker att det är en töntig och överspelad film, men jag älskar den. Jag älskar skämten, jag älskar karaktärerna, men mest älskar jag budskapet. Inte det överambitiösa "tjohej, Gud löser alla problem och familjer ska kunna ta sig igenom alla kriser"-skiten. Det som rör mig är Morgan Freemansreplik i slutscenen; "It's all about one Act of Random Kindness".
Det fick mig att tänka på en händelse i personalrummet igår. Jag och en äldre man (jag vet faktiskt inte vad han har för funktion, han bara är där hela tiden) började diskutera samhället idag. Hur bristen på respekt och det hänsynslösa har börjat ta över mer och mer. Att man inte vågar lita på någon. För om man går in i alla situationer med tanken om att alla vill ens bästa så kommer man att bli ett lätt byte. Då är man ett självskrivet offer. Men jag hatar, hatar, att behöva vara misstänksam mot mänskligheten. Jag vägrar!
Går ner från min rast. Står i självscanningen. Möts av en man som.... tillhör en viss misstrodd samhällsgrupp, vilket jag också hatar eftersom att det inte ligger i min natur att vara fördomsfull. Han kommer fram med ett kvitto och berättar att han precis passerat kassan och börjar granska sitt kvitto. Håller en stor förpackning Philadefiaost, och visar att den inte finns på kvitto. Undrar om han kan betala den hos mig istället - vilket han såklart kan - och går därifrån med kommentaren "Det är skönt att komma hem och veta att man gjort rätt för sig".
Alltså. Ärligheten bara slet i hjärtat på mig, och gjorde mig varm i hela kroppen! Tänk om alla hade den där inställningen? Tänk om alla skulle låta ärligheten styra deras moral? Det är sådana där små handlingar som gör att jag fortfarande har lite hopp i världen. Att vi en gång ska börja våga lita på varandra. När alla utför små Acts of Random Kindness. Den dagen då jag ser saker som den här mannen gjorde som vardagsmat, och inget som jag ids skriva ett fulständigt blogginlägg om.
Det fick mig att tänka på en händelse i personalrummet igår. Jag och en äldre man (jag vet faktiskt inte vad han har för funktion, han bara är där hela tiden) började diskutera samhället idag. Hur bristen på respekt och det hänsynslösa har börjat ta över mer och mer. Att man inte vågar lita på någon. För om man går in i alla situationer med tanken om att alla vill ens bästa så kommer man att bli ett lätt byte. Då är man ett självskrivet offer. Men jag hatar, hatar, att behöva vara misstänksam mot mänskligheten. Jag vägrar!
Går ner från min rast. Står i självscanningen. Möts av en man som.... tillhör en viss misstrodd samhällsgrupp, vilket jag också hatar eftersom att det inte ligger i min natur att vara fördomsfull. Han kommer fram med ett kvitto och berättar att han precis passerat kassan och börjar granska sitt kvitto. Håller en stor förpackning Philadefiaost, och visar att den inte finns på kvitto. Undrar om han kan betala den hos mig istället - vilket han såklart kan - och går därifrån med kommentaren "Det är skönt att komma hem och veta att man gjort rätt för sig".
Alltså. Ärligheten bara slet i hjärtat på mig, och gjorde mig varm i hela kroppen! Tänk om alla hade den där inställningen? Tänk om alla skulle låta ärligheten styra deras moral? Det är sådana där små handlingar som gör att jag fortfarande har lite hopp i världen. Att vi en gång ska börja våga lita på varandra. När alla utför små Acts of Random Kindness. Den dagen då jag ser saker som den här mannen gjorde som vardagsmat, och inget som jag ids skriva ett fulständigt blogginlägg om.
Tyck till.
Trackback
