For Those About To... ROCK!
Klockan sju vaknar jag med ett ryck (inser att mitt alarm ringer, och har antagligen då gjort det i en timmes tid). Sen. Springer upp, kokar kaffe på rekordtid, kastar mig på moppen som varken har bensin eller fungerande backspeglar, hoppas in som en gasell hos Abbe, väcker honom, drar iväg på moppen igen, och landar utan för UNT. Kön är lång. Fan. Jag ska komma hem med de där AC/DC-biljetterna. Punkt.
Efter två timmars väntan släpper de till slut in oss på kontoret. I vanlig ordning tar man en kölapp efter hur man satt utanför porten. Abbe får nummer 99 och jag 100 (det första numret var väl runt 80). Men när ungefär sex personer fått sina biljetter hör vi till vår fasa: "Ståplats? Nej, tyvärr. De är helt slut!"
WHAT - THE - FWORD? Efter tio minuter?! Det här händer inte! Plus att när våra vänner kommer fram till kassan (de hade väntat sen klockan fem) så svarar hon med ett litet fint: "Går det bra med separata platser?" Det innebär att det bara finns styckvis platser kvar. Underbart. Helt okej.
Iallafall, kassörskorna skötte allting jättebra, och insåg till slut att de var tvungna att strukturera upp det hela. Så en sätter sig och börjar boka och printa ut så många biljetter som möjligt, och den andra sorterar dem efter vilka som ligger relativt nära varandra. Jag och Abbe inser att vi iaf kommer få biljetter till oss själva och lugnar ner oss lite. 99 ropas upp av en kvinna som fram tills dess tagit emot telefonbokningar (hur funkar det?). Men när vi kommer fram så stirrar hos stint på sin skärm. Ropar till de andra två: "Hörni, de har släppt en extraspelning."
Oh. My. God. Jag kröp ur skinnet fan. Jublade högt, och enligt kassörskan skulle hon nu kunna jobba lungt i åtta timmar till med vetskapen om att hon gjort någon så glad. Jag har - alltså - ståplatser till ett av de bästa banden i världen. Som jag har velat se i hela mitt rockverksamma liv. Angus, get ready! Här ska slängas trosor!
Efter två timmars väntan släpper de till slut in oss på kontoret. I vanlig ordning tar man en kölapp efter hur man satt utanför porten. Abbe får nummer 99 och jag 100 (det första numret var väl runt 80). Men när ungefär sex personer fått sina biljetter hör vi till vår fasa: "Ståplats? Nej, tyvärr. De är helt slut!"
WHAT - THE - FWORD? Efter tio minuter?! Det här händer inte! Plus att när våra vänner kommer fram till kassan (de hade väntat sen klockan fem) så svarar hon med ett litet fint: "Går det bra med separata platser?" Det innebär att det bara finns styckvis platser kvar. Underbart. Helt okej.
Iallafall, kassörskorna skötte allting jättebra, och insåg till slut att de var tvungna att strukturera upp det hela. Så en sätter sig och börjar boka och printa ut så många biljetter som möjligt, och den andra sorterar dem efter vilka som ligger relativt nära varandra. Jag och Abbe inser att vi iaf kommer få biljetter till oss själva och lugnar ner oss lite. 99 ropas upp av en kvinna som fram tills dess tagit emot telefonbokningar (hur funkar det?). Men när vi kommer fram så stirrar hos stint på sin skärm. Ropar till de andra två: "Hörni, de har släppt en extraspelning."
Oh. My. God. Jag kröp ur skinnet fan. Jublade högt, och enligt kassörskan skulle hon nu kunna jobba lungt i åtta timmar till med vetskapen om att hon gjort någon så glad. Jag har - alltså - ståplatser till ett av de bästa banden i världen. Som jag har velat se i hela mitt rockverksamma liv. Angus, get ready! Här ska slängas trosor!
Tyck till.
Trackback
