Ett soundtrack i min hjärna

Som vanligt. Jag hade bestämt mig för att chilla och vara hemma. Helt oförberedd på utgång, men sen var det bara att köra järnet - och då händer alla de där konstiga sakerna som gör mig helt övertygad om att det sitter någon däruppe och styr mitt liv som marionetter. Let's take it from the top.

• Jag slår upp tidiningen, och inser att Salem ska spela på Katalin. Ringer Eriksson direkt, och planerar upp en liten date i stationshuset. Sitter hemma hos Petra, och drar på mig en klänning jag köpt tidigare samma dag. Sätter mig för att varva ner, och gluttar facebook. Inser att fröken Thurfjell kommit tillbaka till stan, efter en längre bort-från-stan-visit. Ringer hem till henne, och i ren chock gav hon mig ett tinnitusvrål (det gör fortfarande lite ont). Bestämmer att vi ska ses senare på kvällen.

• Petra ställer snällt nog upp på att skjutsa mig innan jobbet (ängel) och föreslår att vi ska hämta upp Martin också. Väl på väg ut mot Fålhagen blir vi omkörda av två brandbilar. Hon lägger gasen i botten och vi följer dem till målet. Hinner se en utsläckt lägenhetsbrand. Morbidt nog hade jag otroligt roligt. Plus att vi fick lyssna på "Barnen från Akalla" på radion. Himmelskt!

• Kommer in på Katalin och röjer till Salem - vilken spelning! Absolut bland det bättre jag sett. Drar en cider eller två, och skiljs från Martin, med död mobil. Börjar bli lite av min signatur, don't you think? Beger mig mot Birger Jarl, och bara hoppas på att Anna är där. Slår ner blicken i marken och pinnar på.

• Någonstans i höjd med Dragonpalace slår jag dock upp den igen. Och ser en kille som är mycket lik Jesper... Och han bredvid ser ju nästan ut som Herman. Och Carling?! Ser att Jesper-killen tittar upp på mig. Båda stannar. Efter ett ögonblicks lyckovrål kastar jag mig in i paki-Jespers armar för första gången sedan - tja - låt oss säga Peace and Love. Anders, Niklas, Emilia och Jonas rullar in eftersom, och de följer mig mot BJ.

• Väl där hittar vi ingen Anna. I ren nostalgichock över att återse mitt klubbhem för första gången på evigheter (läs: 2 juni 2008) glömmer jag nästan bort att det är därför vi är där. Har kul med killarna, men bestämmer oss för att gå till Williams. Precis på väg ut, vem dyker man inte på? Jo, en liten full-som-en-kastrull-Anna som knappt blir insläppt. Kramas och pussas, men dyker vidare.

• Williams lämnas i sällskap med Anders och ett par vrålgarv om "Broken Rifle" och andra dumma saker vi gjort genom åren. Bestämmer oss för efterfest hos Herman. Vid skatteverket sluter jag upp i en armkrok med Carling och räknar ned kvarvarande sträcka i procent ("Hur många procent är vi på?" "Det känner du väl - nuuuu - 70!" "Bedömt!"). Somnar i en hög hos Herman.

Livet leker. Tack för en underbar kväll.