Ett soundtrack i min hjärna

Som vanligt. Jag hade bestämt mig för att chilla och vara hemma. Helt oförberedd på utgång, men sen var det bara att köra järnet - och då händer alla de där konstiga sakerna som gör mig helt övertygad om att det sitter någon däruppe och styr mitt liv som marionetter. Let's take it from the top.

• Jag slår upp tidiningen, och inser att Salem ska spela på Katalin. Ringer Eriksson direkt, och planerar upp en liten date i stationshuset. Sitter hemma hos Petra, och drar på mig en klänning jag köpt tidigare samma dag. Sätter mig för att varva ner, och gluttar facebook. Inser att fröken Thurfjell kommit tillbaka till stan, efter en längre bort-från-stan-visit. Ringer hem till henne, och i ren chock gav hon mig ett tinnitusvrål (det gör fortfarande lite ont). Bestämmer att vi ska ses senare på kvällen.

• Petra ställer snällt nog upp på att skjutsa mig innan jobbet (ängel) och föreslår att vi ska hämta upp Martin också. Väl på väg ut mot Fålhagen blir vi omkörda av två brandbilar. Hon lägger gasen i botten och vi följer dem till målet. Hinner se en utsläckt lägenhetsbrand. Morbidt nog hade jag otroligt roligt. Plus att vi fick lyssna på "Barnen från Akalla" på radion. Himmelskt!

• Kommer in på Katalin och röjer till Salem - vilken spelning! Absolut bland det bättre jag sett. Drar en cider eller två, och skiljs från Martin, med död mobil. Börjar bli lite av min signatur, don't you think? Beger mig mot Birger Jarl, och bara hoppas på att Anna är där. Slår ner blicken i marken och pinnar på.

• Någonstans i höjd med Dragonpalace slår jag dock upp den igen. Och ser en kille som är mycket lik Jesper... Och han bredvid ser ju nästan ut som Herman. Och Carling?! Ser att Jesper-killen tittar upp på mig. Båda stannar. Efter ett ögonblicks lyckovrål kastar jag mig in i paki-Jespers armar för första gången sedan - tja - låt oss säga Peace and Love. Anders, Niklas, Emilia och Jonas rullar in eftersom, och de följer mig mot BJ.

• Väl där hittar vi ingen Anna. I ren nostalgichock över att återse mitt klubbhem för första gången på evigheter (läs: 2 juni 2008) glömmer jag nästan bort att det är därför vi är där. Har kul med killarna, men bestämmer oss för att gå till Williams. Precis på väg ut, vem dyker man inte på? Jo, en liten full-som-en-kastrull-Anna som knappt blir insläppt. Kramas och pussas, men dyker vidare.

• Williams lämnas i sällskap med Anders och ett par vrålgarv om "Broken Rifle" och andra dumma saker vi gjort genom åren. Bestämmer oss för efterfest hos Herman. Vid skatteverket sluter jag upp i en armkrok med Carling och räknar ned kvarvarande sträcka i procent ("Hur många procent är vi på?" "Det känner du väl - nuuuu - 70!" "Bedömt!"). Somnar i en hög hos Herman.

Livet leker. Tack för en underbar kväll.

Alla vet hur det går till. Man har en trevlig förfest - ofta lite för trevlig - och alkoholen flödar, både i rummet och i blodet. Tjejerna fixar sig, killarna tävlingsrapar och stämningen är maxad. Sen bara finns den där. Isfläcken, förrädisk trottoarkant eller trasig klack. Man faller handlöst. Och landar på det som gör mest ont. Händerna som man tar emot sig med, knäna trasas sönder och skrubbsåren är ofrånkomliga.

Vid själva olycksfället märker man egentligen ingenting. Man är fortfarande i partystämning och firar vidare i sina håliga byxplagg och smutsiga handflator. Men dagen efter. Den är inte nådig. Smärtan äter sig igenom allt, och om man olyckligvis mår illa så kan man få se gårdagens intag igen. Pina. Kompisarna baddar om, alsollösningen fräter och pappa står skadeglatt redo med första bästa tillhygge för att jävlas genom att slå där man är som mest öm. Eller. By the way. Det sista gäller nog bara min familj.

Men när man bara är observatör och ser jävulskapet... Är det förbannat roligt! Som e idag. Hennes knän är öppna, variga köttsår. Jag puttar på henne, bara för att se hur hon reagerar när hon inte kan flytta benen för att ta ny balans. Eller hur min far kastar onda blickar, och man känner den hotfulla stämningen (e blev såklart sjukt orolig så fort han entrade rummet). Och jag var väl inte så försiktig som jag skulle kunnat när jag rengjorde såret. Och det var hysteriskt roligt.

Fylleskador får: 1 av 5 (på sig själv) och 4 av 5 (på andra. Det kan ju sluta i raseriutbrott...)

All cred till planering och kontroll över vardagen, det är något jag kräver i mitt liv, men fyfan vad tråkigt det vore utan impulsiva... impulser. Typ som när Vi5 drog till Halmstad efter en dags planering för att gå på en konsert i en biljardhall. Eller som när jag åkte ner på stan halv tolv en natt när jag egentligen var hemma och var sjuk. Eller som när ett par goda vänner ringer och säger att de är på väg över för att underhålla mig.

Det finns ju ett problem med sådana här tillfällen. Ett exempel kunde varit att jag hade varit upptagen med något annat som inte gick att avstyra och att de redan hade varit på väg. Eller att man inte tycker om personerna ifråga men inte vågar säga nej (jättedålig anledning, som inte gäller i detta fall någonstans). Men ni förstår poängen. Det är inte alltid lyckat. Men oftast.

Så ikväll blir det knarkfilm och vin. När jag trodde att jag skulle glida omkring i skitiga mjukisar och skrubba huset från golv till tak (hade väl varit mer produktivt, men ack så psykbrytande). Och jag är riktigt glad. Sånna där småsaker som bara lyfter en till top-notch-mode. Så gott folk! Carpe Diem. Sees the day. Njut av varje sekund, och hamna inte i slentrianen. Ring en vän du inte träffat på ett tag, och glid över med lite hämtmat. Det är det livet går ut på.

Spontanbesök får: 4 av 5

Shit. Jag vet inte ens vad jag ska berätta om nyår, det var i allmänhet bara konstigt. Eller... annorlunda. Det var nästan som en vanlig krökdag, förutom att maten var osedvanligt härlig (Martin + Gordon = superbra kollegor i varmrättsteamet). Och drickan var god. Och förutom vissa smärre svackor i stämningen var det en mycket trevlig kväll. Visst, kanske inte utklassande det roligaste jag gjort men... Trevlig.

Min syster kom förbi - efter en del övertalande och problemlösande - och dansade med mig. Kul! Saris och jag hade hittat en ABBA-goes-metal-tribute-platta som var helt underbar. Folk var glada. Och även om "Så ska det låta" hade sina brister på domarplan (mig och Saris) så var det kul. Faktiskt. Hoppas att jag får vara med i ett lag någongång.

Mycket i övrigt som skulle kunna tas upp, men jag nöjer mig här. Tack allihopa för att jag fick fira nyår med er! (Jag blir faktiskt riktigt ledsen i ögat när jag tänker på att det är 10 dagar kvar, mina älsklingar. Det blir några tråkiga månader här hemma!)

Nyår får: 3 av 5

Okej. Jag vet att ni är less på de här överdrivet långa blogginläggen jag haft på sistone (eller så är det bara jag som är det). Här kommer alltså ett litet recept på hur man får till en optimal partynatt:

Utekväll (2 pers)

Basen:
• Snerikes sista släpp
• VIP-lista, finnes i utvalda kompisars accessmöjligheter

Glasyren:
• 2 Bacardi Breezer (gärna olika smaker)
• Lite blandad partymusik
• Överdrivet mycket smink
• Drinkar, absolut inga shot
• Dansande blattar med sköna moves (det där var på Eves order)
• Evelinas discokula

Börja med att blanda ingredienserna till basen till en härlig sörja och fjortisfnitter. Fortsätt sedan med glasyren. Alla flytande varor kan intas direkt, medan de andra gärna ska komma i lagom långa intervaller. Sen är det bara att kötta. Åh, förresten. Den sista varan är mycket viktig. Värsta raggattraktionen. Men limma gärna fast den innan utgång. Lycka till!

Recept på utekväll får: 5 av 5

I lördags drog jag en vända på V-Dala. Kom dit med några, träffade många, och lämnade själv. Men när vi väl var inne på nationen träffade jag på ett gäng gamla Rosendalare; inklusive I (personen i fråga sa att det var okej att lägga ut hennes namn, men jag besparar oss alla ifrån att göra detta till en snackis). I och jag behövde gå på toa medan de andra gick ut för lite "frisk luft". I och jag inser att tjejtoan är sönderproppad av flickor med minimala blåsor - som dock tydligen tar på tok för lång tid att tömma. Vi bestämmer oss för en vända hos herrarnas.

Det ver egentligen inte en kotte därinne, förutom två eller tre fyllon i urinoaren. Vi stolpar in i ett av båsen, och jag erbjuder I att gå först. Jag håller i drickat. Helt plötsligt kommer ett främmande objekt inflygandes från båset bredvid. Detta främmande objekt efterföljs även av ett litet regn av okänd blöt... vätska. Jag tänker: "Det var en öl. Någon kastade en öl." Detta något landar i huvudet på I, för att sedan studsa ner på golvet. I och jag stirrar samtidigt ned på det som nyss entrat vårt bås. En toaborste. En blöt toaborste. Som landade på I. I håret.

Okej, jag kan förstå irritation över att någon av motsatt kön smyger in på toan. Men
1. Varför inte lösa det hela lite diplomatiskt och säga till oss först?
2. Denna mycket, mycket hatade kille (antagligen) var bevisligen redan inne på toa. Och hade alltså inget att oroa sig för. Han fick också plats. Varför denna ilska? Svin!

Oschyssta toagrannar får: -4 av 5

Intressant uttryck det där. En öl. Man säger det, man menar det (ibland) och man är inställd på det. Men trots detta så blir det oftast: en öl (som utlovat), en drick och fem cider. Vilket enligt min matematik inte är ekvivalent med EN öl. Fast, man har ju trevligt också. Så det kanske är okej.

Och med tanke på att någon (Vem? Jag?) ska förlusta sig i Danmark över helgen så är det antagligen okej. Låt mig åtminstone tro det.

Ikväll blir det spektakel. Mull and Husman goes wild! Etage har kareoke (jag känner mig lite malplacerad, Mull är ju som spindeln i nätet vid sådana tillfällen) och det ska bli öl. ÖL, I say! Hoppas bara att det inte påverkar jobbet imorgon för mycket bara.

En sång ska jag väl klara av. Mer än så blir det inte. Så om ni vill få torsdagskvällen räddad så kila förbi vettja, bjuder du på en öl kan jag bjuda på lite av mig själv.

Alltså, dags för dans! Alla som är sugna att hänga på, hör av er :) (Tisdag = Snerikes)

...som jag inte har möjlighet att redogöra för till fullo. Så jag plockar ut en del guldkorn! Eller korn. Åtminstone.

• Tiger Lou, som absolut inte levde upp till förväntningarna (genom att bara spela nya låtar som ingen kunde), fick mig i alla fall att dansa lite. Men bara lite. Och gjorde att jag tappade bort alla andra. Inklusive Petra som hade min plånbok, mobil och garderobslapp som jag fick tillbaka efter en del beskrivningar (tack, Sara!). Petra kommer tillbaka med mina saker. En puss till henne!

• Mr e blev raggmäklare åt mig för en stund. Jag häver ur mig något jättekonstigt som typ "det är tråkigt att vara själv" och helt plötsligt står hon uppe i gången mellan baren och vårt bord, stoppar främlingar, frågar fylleglatt om de kan "tänka sig en kväll med den ljuvliga kvinnan i soffan". En nappade. Om jag kunde hitta honom senare under kvällen. Så blev det inte.

• Ett random besök på Williams och Red Room, där vi anslöt till en del rockers och lillasyster Pärnebjörk. Efter en vandring hela vägen till Ekonomikum inser Elin att hon (såklart) inte har någonstans att sova. Fyra på morgonen. En vänlig själ offrade sig, och det var bara att vandra tillbaka till Vaksala torg.

• Jag och Danne är släkt. Iaf om man får tolka bevisen. Båda kommer från Lundgrensläkten från hålorna Bollstabruk och Kramfors. Vilket resulterade i att Danne automatiskt blev min personliga livvakt, och ett antal utrop från mig som alla hamnar i genren "Lägg aaav, det är heelt sjuuukt!", ringer pappa klockan 2 för att konfirmera detta och mycket skratt.

En underbar kväll allt som allt. Synd att man straffas för det så hårt idag. Aj, aj, huvud.

Nu har jag suttit i säkert en kvart och klurat på hur jag ska få plats med allt det väsentliga från Challe 08 i ett blogginlägg. Men vi gör ett försök (Adrian kommer säkert bli alldeles överdrivet besviken på min bloggförmåga, sorry mannen!).

---

Recension av: Cassette

"Ett stundtals oroväckande svängigt syntbeat forsade ur pojkrumshögtalarna, och Carl-Magnus magiska slängkappa svepte in publiken i ett elektroniskt moln.
    Sångaren Rickard gjorde sitt bästa för att hålla igång scenshowen, trots en stor inlevelse kunde man urskilja att många av koreografibitarna var mycket impulsivt påkomna. Inget negativt i detta, utan det kändes som att bandet offrade mycket för sin publik. Inledningens tekniktrassel glömdes snabbt bort, eller snarare trängdes undan av ett sadomachistiskt klinkande och fotstimulerande skönsång.
    Det enda sänkande som går att urskönja ur denna - i övrigt - exalterande spelning är väl publikstämningen. Ett par sporadiska moshpits, ackompanjerade av gälla målbrottsskrik, var väl i princip det enda som bröt stämningen. Egentligen låg sinnesstämningen tung likt en verklig baksmälla."

Därför får Cassette: 4   av    5

---

Festivalens obehagligaste: att vakna av att få håret indränkt i ketchup, och pannan insmetad av tandkräm (jag).
Festivalens dansvänligaste: MGMT - Kids
Festivalens vi-mot-dom: Jag och Martin som satt på baksidan och skakade huvudet åt de tre Hellströmplattor som spelades på raken.
Festivalens innovativaste: "öltältet", bestående av ett notställ, pall och täcke.
Festivalens mat: snabbmakaroner, ketchup och folköl.
Festivalens godaste: pannkakor!
Festivalens chaufför: Gunde på besök. Nykter.
Festivalens citat: "Jag gillar INTE att bli väckt!" En liten Gordon som var mycket irriterad på en person/situation som han senare dementerar... Tönt.

---

Festivalens avslutande - och underbaraste - konversation:

Adrian: Jag gillar inte tonfisk. Det är synd. För det är ju billigt... Och så är det fisk! -får en snilleblixt om att fisk är nyttigt-
Challe: Mm, kycklingfisk.
Adrian: -tveksam- Är det? Näää...
Challe: Nej, men alltså, det smakar ju som en blandning av kyckling och fisk, typ i konsistensen.
Adrian: Aha. Jag tänkte väl, för tonfisk är ju bara fisk.
Challe: Annars skulle det väl heta tonkyckling.

Jag har en dröm.
En dröm om en klanderfri och molnlös värld.
En värld som förgylls av stearinljusens reflektion i en burk Grafenwalder.
Jag har en dröm om nätter som omvandlas till dagar
                 utan att diskrimineras av något så banalt som sömn.
Utopinätter där kramar och dans till MGMT förenar oss till en stor familj.
                 Eller rent av Familjen.
Jag har en dröm som snurrar i min skalle.
En dröm om historierna jag vill berätta för mina barn, barnbarn och syskonbarn.
Historier inbäddade i Tegnérdikter & ladies nights, i ölfrukostar
                 och oplanderade gästtal.
Jag har en dröm.
Jag har en dröm som blivit verklighet.
Välkomna till min dröm, bröder och systrar.
Välkomna till Challe 08. 

Jag har hittat bildbevis till den mest spårade utgången på länge. Vem hade trott att kvällen när vi kom nyktra till V-Dala och hittade hjärtformade nachos skulle sluta med brak och kalabalik?

Hur lyckades jag få till en så grammatiskt korrekt mening, mitt i all alkohol? En riktigt bravad, är vad det är. Nåväl, nu är det dags för en resume av kvällen, för alla er stackare som uteblev.

Karaktärernas natt

• Jag var fly förbannad när jag skulle åka från jobbet. Jag hade - tack vare mina underbara medarbetare - fått reda på att jag stog som ett fån och haffar extrajobb till höger och vänster, och mår jättedåligt över mitt ostrukturerade liv, medan vissa med provanställning har fått, låt oss säga, ett antal fler timmar på sitt schema. Mitt "Varför?" fick igår ett tydligt svar som inte är så bra att lägga upp på en blogg, men jag kan avslöja att mina arbetsledare spottar på mig. Bildligt talat.

• Då ringer Evelina! Säger att hon just har blivit burned, käkad och utkräkts av sina vänner (de skulle på Snärkan men de dissade henne). Berättar att en bana på Bowlaget väntar på mig. Drar dit som ett jehu, säger hejdå till Doddi (Stickans syster) och knatar vidare till V-Dala. Där sitter vi. Sveper vin, cider och öl som om vi inte kunde annat.

• Därinne var det ganska trångt, vilket gör att vi får dela bord med ett par Stockholmare. Varav en av dem var ingen mindre än - badambaaa! - Bag in da Box killens ex :D Är det inte underbart?! Sånt händer bara inte! Hon var jättehärlig, och när V-Dala stängde sina portar drog vi i en klump till Palermo.

• På Palermo sätter vi oss ute i kylan, och plötsligt slår sig en oinbjuden man ner vid vårt bord. Med afrikanskt påbrå var hans svenska inte den bästa, men lovade att han skulle bjuda oss på en drink. Vi svarar "JAVISST! :D" (eller rättare sagt, jag svarar, Evelina var nykter nog att tacka nej) och följer med mannen in. Pekar ut en smaklig Breezer, men när bartendern kapsylat av flaskorna så vänder sig mannen om OCH FÖRSÖKER GÅ! Lämna mig med notan! Nej, nu jävlar! Så jag utnyttjade honom ganska hårt. Gick till baren, beställde, och drog dit honom och tvingade honom att betala.

• Väl ute igen ser jag att ytterligare en person har slagit sig ned vid Evelina. Peter Carlsson. Från Minnesota. My ass. Han var en rolig typ, alldeles för mycket för honom att säga så vi låter det vara. Men han var definitivt värd att nämna.

• Senare skuttar det fram tre... hmm... yngre medelålders män som vill bjuda på efterfest. Jag var skitpackad och taggade igång, medan Evelina försökte vara den resonabla i gänget och sa att hon minsann skulle hem. Evelinas "ragg" ringde efter en bulle - Vem säger så? Betyder det taxi? - och var påtagligt sur över att hans vision om ett billigt ligg raserats. Jag springer i kapp Evis, och får sällskap av en Hampus. Som var från Härnösand! Och gillade Höga Kusten! Mmm, that's the spirit folks.

Shit. Vad obehagligt mycket vi hann med. Nu är det dags för en promenad för att friskna till innan föreläsning. Trött.

Puss!

haha, förstan inlägget på fylalan!!

...över sig själv. Igår gjorde jag dels saker som absolut inte förvånade mig, och saker som gjorde att jag vaknade med ett "What?!" imorse.

Oförvånande saker: Nationsrunda med eLHiin fylld med galna upptåg, skratt och skrubbade knän. eLHiins knän. Jag var nykter nog att stå på fötter (aka hade tur). Två blonda, uppklädda brudar ramlade in på Kalmars, Upplands, GH, Snerikes och hade otur på Smålands (typ... sambakväll eller nåt annat töntigt) och Gotlands (vägrade öppna). Tanken var att ha ett nytt samtalsämne på varje nation, men det höll inte så länge. Tillhör absolut det normala.

Chockerande saker: Ramlade in på Etage. Det i sig är kanske inte så utstickande för mig, men det blir värre. Sextiontalet fulla, äldre människor + kareokemaskin + Paradise City + mig och Ingrid. Låt helvetet tala för sig själv. Ångest, panik, och aldrig mer.

Roger that.

Ps. Josef mådde aaaaantagligen inte så bra imorse. Och Niklas funderar säkert fortfarande på vad det var för fyllo han skjutade hem. Ds

Det gjorde vi verkligen. Inte ens ett stort avfall på utgångsvänliga människor till vårt crew kunde stoppa mig, Mr e och Rebben från att dansa järnet. Ett litet minus var dock att det bästa dansgolvet (hiphop/gamla godingar) låg... Mitt i hallen! Why, but why? Det blev trångt att försöka ta sig till baren, övervåningen, och sist men absolut inte minst - toaletten. Plus att vi såg mycket lite av Abbe och Gustav, och för mycket av två skumma killar som trodde att vi skulle nappa på deras allt för intima killhångel. Nej, tack.

Men det var den absolut bästa utgången på länge. Jag var knappt full - vilket resulterade att jag för en gångs skull faktiskt kom ihåg vad jag hade gjort dagen efter, pepp! - omgiven av två underbara brudar, och fick höra låtar som verkligen taggade igång mig. Bästa minnet är när DJ:n verkligen letat efter en låt som skulle få folk att börja dra hemåt vid ett tiden, och som faktiskt fungerade på 95 procent av besökarna, men som fick mig och Rebben att bryta ut i högljudd allsång. Stad i ljus. Tommy Körberg. Jag hatar Tommy Körberg. Men det är en annan historia...

Alla drog sig till sina sängar vid strax efter ett. Rebben var full som en skata, eLHiin försvann och jag var mätt i magen (Rosa Pantern visade sig servera utmärkt efterfestmat). Roades av en viss Gabriel som hade en grymt najs hoodie. Här kommer en liten bild, mest för Rebeckas skull - hon minns nog inte så mycket av den stunden.

Igår dök den inte upp i alla fall. Det var synd att det var så trevligt på Hijazz att jag inte ens kan vara sur på Martin för att vi gick dit. Men när vi avlägsnade oss därifrån för att hitta nåt ställe att dansa loss på så kom vi in... ingenstans.

V-Dala var så smockat att inte ens de på gästlistan kom in, vilket gjorde att vi insåg hur det måste se ut på Birger. People (även kallat Folkets) är aldrig - ALDRIG - ett alternativ. Så jag, Abbe, Mr Gurra och Gunde begav oss mot Upplands där MQ och company befann sig. För icke-nationsmänniskorna kan jag berätta att Upplands är en pub. Vilket var till stor glädje för mina manliga odansandes vänner, och till stor besvikelse på lilla mig som det spratt i fötterna på.

Det slutade alltså med att jag och Abbe splittade på en flarra vin, jag var fullare än fullast och somnade gång på gång i taxin hem. Och abstinensen av All Night Long Shaking är större än någonsin.

"Jag är bara 1,77, och sanningen är; jag tjänar mer pengar på ICA än min rap-karriär . Jag bänkar bara 70 kilo, sanningen är; jag är två sekunder från att va en one-minute man!"

Indeed. Det är rätt missuppfattat. Det sitter och lyssnar på the ultimate Snook. I ett hus fyllt med (okej, det är typ 10 stycken) minderåriga som flaskar öl och pimplar vin och gör dreads på varandra till höger och vänster. Halvätna tacos täcker köksbänken, och det är ett evigt springade in och ut för att röka. Sånt där som man tyckte var spännande när man precis börjat tvåan på gymnasiet, och allt var nästan lagligt men inte riktigt, vilket gjorde det så mycket mer spännande.

Och mitt i detta sitter jag. En medelålders kärring som är trött efter en angenäm dag med en herrbekant och en chailatte från rättvisemärkta Barista. Och betraktar livet som jag en gång levde, medan jag kastar ett öga på det än sålänge opublicerade inlägget med en begränsad andel bloggläsare.

Füfan, jag börjar bli gammal.