Ett soundtrack i min hjärna

Den här dagen betyder mycket för mig. I allmänhet har jag alltid tyckt att födelsedagar är viktiga - jag är jättedålig på datum, så därför är jag skitkass på att grattisönska (måste bättra mig på den fronten) men när någon firar sin födelsedag anser jag att man ska slå på stort.

Därför har jag bakat 80 minipajer, ett antal tunnbrödsnittar, köpt snacks för en stor del av lönen och tänkt ut en sjuhelvetes bra outfit med syrran. Då börjar folk droppa av. Får veta sådär dagen inpå att, nej, man ska nog bara svänga förbi och säga hej. Om jag hade vetat innan att det var många som hade jobb dagen efter så hade jag försökt byta datum. Men nu är läget som det är, och det är bara att svälja det. Jag får bara mer yta i torpet att shakea loss på!

Försöker muntra upp mig, men är rätt låg. Tycker orättvist nog: att det inte är någon som egentligen bryr sig om att det här är en stor grej för mig. Tänker att det inte är ingen som kommer göra det här bra åt mig - det är bara att gå in i det med en jävla attityd själv och ha askul! Lite halvdant sådär. Då ringer telefonen.

Från Frankrike. Abbe och Q tog sig tiden och pengarna att ringa mig - först av alla! - och gratulera mig och lyckönska mig. Det är kärlek. Och jag vet att jag överreagerar. Ni bryr er. Men det var först när jag bestämt mig för att sluta hoppas på alla andra runtomkring som jag fick det. Alltså kommer kvällen bli grym! GRATTIS MIG!