Ett soundtrack i min hjärna

Senast Ulysses kom upp på tal, antagligen i en diskussion med mina kompisar, så var det någon som sa något i stil med att "man tyckte att "You Could Have It So Much Better" antagligen var den bästa skiva man någonsin hört, och att den nya är nästan snäppet bättre". Påstod att de hade utvecklat sig och verkligen hittat sitt eget sound.

Jag har letat, och letat, och letat (!) men jag kan inte hitta det där "it:et". Snarare att de hade sitt kännetecken, men tappade bort det någonstans på vägen mot fortune and fame. Ulysses låter som någonting som Kapranos verkligen, verkligen vill ska vara dem, men försöker så hårt att det bara bli snurrigt och högljutt. Det som ska låta klämkäckt blir bara chockartat, och introt (ehm?) låter mest som en konstig, långsam Placebospinnoff. Den är så oförutsägbar att man sitter i total förvirring i tre minuter och fjorton sekunder. Och det är väl själva grejen med pop, man ska känna flytet (blanda inte ihop detta med tråkigt). Även om den indiepop/rock som Franz spelar vill vara komplicerat och hjärtslitande och fottrampande så får de inte glömma den lätta basen, och sedan låta det alternativa ligga som ett ornament, inte tvärtom. Får då tappar man sympati - snap - så fort!



Franz Ferdinande - Ulysses får: 2 av 5