Ett soundtrack i min hjärna

Alla vet hur det går till. Man har en trevlig förfest - ofta lite för trevlig - och alkoholen flödar, både i rummet och i blodet. Tjejerna fixar sig, killarna tävlingsrapar och stämningen är maxad. Sen bara finns den där. Isfläcken, förrädisk trottoarkant eller trasig klack. Man faller handlöst. Och landar på det som gör mest ont. Händerna som man tar emot sig med, knäna trasas sönder och skrubbsåren är ofrånkomliga.

Vid själva olycksfället märker man egentligen ingenting. Man är fortfarande i partystämning och firar vidare i sina håliga byxplagg och smutsiga handflator. Men dagen efter. Den är inte nådig. Smärtan äter sig igenom allt, och om man olyckligvis mår illa så kan man få se gårdagens intag igen. Pina. Kompisarna baddar om, alsollösningen fräter och pappa står skadeglatt redo med första bästa tillhygge för att jävlas genom att slå där man är som mest öm. Eller. By the way. Det sista gäller nog bara min familj.

Men när man bara är observatör och ser jävulskapet... Är det förbannat roligt! Som e idag. Hennes knän är öppna, variga köttsår. Jag puttar på henne, bara för att se hur hon reagerar när hon inte kan flytta benen för att ta ny balans. Eller hur min far kastar onda blickar, och man känner den hotfulla stämningen (e blev såklart sjukt orolig så fort han entrade rummet). Och jag var väl inte så försiktig som jag skulle kunnat när jag rengjorde såret. Och det var hysteriskt roligt.

Fylleskador får: 1 av 5 (på sig själv) och 4 av 5 (på andra. Det kan ju sluta i raseriutbrott...)