Ett soundtrack i min hjärna

Om mindre än fem timmar måste jag vara på fötter. Sen är det snabba steg in i duschen, på med sminket, väskorna över axeln och slänga sig till tågstationen. För då är jag på väg. Rör mig längs en mycket krokig linje till Montpellier (ja, samma stad som jag för någon månad sen skrev ett långt hatinlägg till). Eller kanske inte så mycket just Mompa, som det kallas. Mer mot mina älsklingskillar. Fast. Jag längtar mest till Martin. Inget ont mot de andra. Men här kommer en liten beskrivning varför, med risk för sidospår.

Elin: "Vill ni att jag tar med något när jag kommer?"
Challe: "Ja! En rulle Granit."
Adrian: "Jaa, och jag vill ha en rulle Kronan."
Abbe: "Och när du ändå är på gång vill jag ha mina shorts, en flaska snaps, en rulle Rapé, min trådlösa mus -babblar oavbrutet-"
Martin: "DEJ!"

Men. Åter till ämnet. Jag har Sveriges sämsta simultankapacitet. Eller varför inte världens? Det kan alla mina vänner intyga om. Och nu ska jag alltså färdas genom halva Europa, och i denna veva byta från flyg till tåg, tåg till tåg, och sen hitta till vännerna, samtidigt som jag har koll på allt mitt bagage, se till att hålla mobilen vid liv, fotografera och dokumentera och läsa min kurslitteratur.

Det finns ett bra ord för att beskriva detta. Kaos. Ett väldigt lyckligt kaos!