Ett soundtrack i min hjärna

Jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva den här resan. Men en sak kan jag sätta i sten. Varenda litet öre jag spenderat på den här resan är värd det. I mitt stilla sinne hade jag förberett mig på att det skulle bli omvälvande och lite konstigt att träffa bror och grabbsen för första gången på tre månader. Men det var fan precis som förut. Krypa ner hos Martin på morgonen och väcka honom ur bakfyllan, putta på Challe när vi ser film, skråla högt när Adrian spelar gitarr, och ge Abbe mat när han är sur.

Till råga på allt (som om det inte kunde bli bättre) så har jag landat i - antagligen - södra Europas vackraste stad. Abbe försöker intala mig att det bara är de nya intrycken som talar. Skitsnack. Franska balkonger som pryder mer, eller mindre, förfallna hus, smala trottoarer, torg och parker med psykadeliskt formade barnplatser. Jag har ätit baugette vid och mellan varje måltid, köpt vin (1.8 £ - när ska Systembolaget inse att detta är ett rimligt pris?) och varit inne i ett fotsvettsdoftande Fromagerie.

Jag njuter. Och låser min vanliga vardag bakom mig i fem dagar till. Snälla, låt dem gå långsamt! Lika långsamt som jag strosar i mina leggings och lågskor genom sydfranska kvarter.