Ett soundtrack i min hjärna

Började ungefär såhär: jag kliver ut genom portarna till jobbet. Mamma informerar mig om att jag ska köra hem. Yeah, tänker jag, tills jag ser det otympliga släp som pappa kopplat på. Det maffiga, självsäkra flinet förbyts snabbt mot ett trumpet hur-i-helvete-ska-detta-sluta-plut. Sätter mig i pappas masodont-Saab och rullar ut. Kommer ut på 55:an.

Mamma (från baksätet): "Elin, du vet att du bara får köra i 70 med släp?"
Jag: "OJ! Tack för att man får lite coaching här framifrån, pappa. Bra att du berättar sånt för mig..."
Pappa (fundersam): "Om vadå? Att du har släp?!"

Det finns ingen som är så bra på att dumförklara mig som min far. Bra start helt enkelt.

---

Sitter nu och väntar på att lammsteken ska bli något varmare än de minus tre grader som köttet antagit, och sköljer ner tiden med ett glas chardonnay. (Nej, inte vitt vin. Hur kul är det att säga? Vitt. Vin. Jämför detta med: scharrdonääää. Just det.) Pappa bad mig sätta på lite musik för att höja partykänslan. Yes, tänkte jag. WROOM, tänkte pappa och började borra fast en soffa i köket. Jag skulle göra mycket för att leva en dag med pappas hjärna, men inte en dag mer. Måste vara spännande.

Resten av kvällen kommer nog sluta med att Frida och jag gör saker som vi vet att mamma hatar (typ härmar Sissela Kyle i "Hjälp!" och skrämmer henne bakifrån) samtidigt som vi skrattar tills vi ligger dubbelvikta i köket. Och att entränget (och hopplöst) försöka lära pappa vad lördagsfrid innebär. 20 års arbete har nämligen inte lett någon vidare vart. Tjing!