Ett soundtrack i min hjärna

Jag tappar bort saker. Sån är jag, har alltid varit, och alla vet om det. Hur många småbarnsvanteklämmor jag köpt genom åren slutar det alltid med ett enormt utlägg för vinterkläder. Mobilen har jag förlorat två gånger (en av dem var helt och hållet mitt fel, den andra berodde på dräggiga Hellacoptersfans i Borlänge som inte kan hålla tassarna i styr) och poliserna på förlustanmäleavdelningen känner säkerligen igen mig.

Jag tar inte lätt på det. Hamnar alltid i total panik och landar gråtande i en hög på golvet. Men ofta går det att lösa, det är trots allt världsliga ting. Fast ibland får det fan vara någon måtta på skiten! Som att tappa sitt bankkort, legitimation och kårleg. Det har jag aldrig gjort. Så slarvig är man bara inte. Och helst inte två dagar innan man ska åka till Frankrike själv, och med VISAkortet som kvitto på flygbiljetten.

Hur löser man detta då? Man ringer Nordea, pratar med en trevlig och van telefonist, spärrar skiten och sätter sig vid datorn och snyftar framför bloggen. Och hoppas på att SAS är tillmötesgående. Håll tummarna, Sverige!