Förfaller.
Hann bara sätta mig i kassan i tja - låt oss säga - fem minuter innan Malin mitt emot mig kommenterar: "Ha! Men Elin, någon har ritat dig i pannan!". Jag blir förvirrad och springer till toa för att tvätta bort det. Hinner bara sätta min skummade handflata mot pannan och ska börja gnugga när jag inser att det gör ondare än att dra bort stortånageln med en rostigpincett samtidigt som att någon luggar dig stenhårt bakifrån. Den lilla havsblå tiaran är alltså under huden. Usch! Lägger ner.
Går krumryggad till självscanningen och gnäller lite. Jenny försöker mana mig till att åka in till akuten, men jag vet ju hur det är. Hypokondrisk och paranoid i flera timmar i ett väntrum, helt övertygad om att jag bara har minuter kvar att leva, blir undersökt och klämd på för en liten trevlig avgift på ca. 150 svenska riksdaler på faktura och hemskickad med ett leende och "du-kommer-må-bättre-imorgon-ta-en-ipren-nästa-gång-och-slösa-inte-på-skattebetalade-resurser-lilla-gumman". Cynisk och bitter, vem?
Så där står jag på jobbet, med ett centimeterbrett, mörkblått band som går i en liten vågformation under pannan. Ringer sjukvårdsupplysningen. Efter fem minuters ickeönskad information om just sjukvårdsupplysningen svarar äntligen en kvinna, som egentligen inte hjälper mig så mycket mer än att hälsa att om jag blir medvetslös borde jag nog eventuellt åka till akuten. Great. (Får de betalt?)
Ont i huvudet. Åker hem efter sex timmar och elva minuter. Mår bra. Får hjälp av mamma och pappa att städa torpet. Det var äckligt - malarna trivs åtminstone. Och spindlarna. Vad jag har hört ska det senare tyda på ett friskt hem. Eller iaf byggnaden...
Tyck till.
Trackback
