Ett soundtrack i min hjärna

Har ni insett hur mycket Facebook gör för våra relationer idag? Det tisslas och tasslas om saker man sett på Fejjan - ja, det kallas så i folkmun, förskräckligt, jag vet! - om hur vissa flörtar, andra gör slut, och kolla! Din bästa vän var på krogen med den där bimbon! Både saker som vi vill skylta med och hålla så hemligt som möjligt kommer till slut nå din familj. Via Facebook.

Och det här kan ju vara bra faktiskt. Saker som man vill ska komma ut gör det, utan att man måste gå mun till mun staden runt. Vissa jobbiga saker som måste tas tag i kommer upp utan att man behöver ta det där enormt jobbiga första steget. Men det finns en brist i det hela, som gör att det inte riktigt håller.

Facebook är för smart för mänskligheten. Facebook gör egna antaganden. Facebook - som program - kan dra slutledningar som går bortom allt sunt förnuft. För tydligen, utan att jag ens visste om det själv, så innebär att inte vilja visa sin relationsstatus exakt samma sak som att inte vara singel. Den enda vettiga anledningen till att inte vilja skylta med sina privata relationer är att man har nåt fuffens på gång. Såklart!

Så nej, alla Facebooknördar därute. Jag är inte i ett förhållande. Jag går inte bakom ryggen på någon, och håller inte på med något fuffens. Det är systemet som är fuffens. Tack.

Åh, jag har längtat hela dagen! Det där badet var en gudagåva. Ansiktsmask, badsalt, schampoo (kände att foliehåret var tvunget att avlägsnas) och balsam. Mums, I tell you. Jag har aldrig varit så bakisäcklig.

Plus att jag fick en ensamkväll med mami. Including lyxräkor, kräftstjärtar, limeaioli, grahamsbaugette, vitt vin och skaldjurssoppa. Det kan nog faktiskt inte bli bättre. Nej, det kan inte bli bättre.

Systrami blir gammal som sjutton idag (mwihi, ordlek is the shit!). Kul för henne. Mindre kul för min begynnande ålderskris (observera att mina panik-snart-dags-att-tänka-på-pensions-inlägg alltid kommer i samband med något som hänt Frida). Sjutton. Det fyllde man våren i ettan. Något som låter som ett antal ljusår bort, men när jag tänker efter... De legendariska hemmafesterna började sina ut, Sunnerstagropen började tömmas på snö och ölburkar, jag hade rött hår som egentligen skulle vara brunt. Första sommarlovet i gymnasiet började närma sig, hade precis börjat söka sommarjobb, repade inför Skrapanfestivalen. Alla detaljerna som bildar stora målningar i huvudet på mig. Jag minns så mycket.

Och detta var för hela två och ett halvt år sen. Jag har tagit studenten nu. Jag är snart inte ens tonåring. Vart tar mitt liv vägen?

Min vän e och jag vandrade mot ärade Ica Maxi för att sluta upp med min moder (skjuts hem para moi!). Det regnar, men på ett överkomligt sätt. Tills vi ska gena över en lekplats som inkluderade ett träd, vilket vid en liten vindpust kastade en skur av regndroppar mot oss. e skriker till och försöker parera, men blir såklart träffad.

eLHiin: Hur man än gör och försöker flytta på sig så får man allt det där blöta i ansiktet. Det är som i Super Mario när man vet att man kommer att bli splattad hur mycket man än svoshar åt sidorna.



Huvudet på spiken tjejen, huvudet på spiken.

Jag satt och såg Evan Allmighty med familjen nyss. De flesta tycker att det är en töntig och överspelad film, men jag älskar den. Jag älskar skämten, jag älskar karaktärerna, men mest älskar jag budskapet. Inte det överambitiösa "tjohej, Gud löser alla problem och familjer ska kunna ta sig igenom alla kriser"-skiten. Det som rör mig är Morgan Freemansreplik i slutscenen; "It's all about one Act of Random Kindness".

Det fick mig att tänka på en händelse i personalrummet igår. Jag och en äldre man (jag vet faktiskt inte vad han har för funktion, han bara är där hela tiden) började diskutera samhället idag. Hur bristen på respekt och det hänsynslösa har börjat ta över mer och mer. Att man inte vågar lita på någon. För om man går in i alla situationer med tanken om att alla vill ens bästa så kommer man att bli ett lätt byte. Då är man ett självskrivet offer. Men jag hatar, hatar, att behöva vara misstänksam mot mänskligheten. Jag vägrar!

Går ner från min rast. Står i självscanningen. Möts av en man som.... tillhör en viss misstrodd samhällsgrupp, vilket jag också hatar eftersom att det inte ligger i min natur att vara fördomsfull. Han kommer fram med ett kvitto och berättar att han precis passerat kassan och börjar granska sitt kvitto. Håller en stor förpackning Philadefiaost, och visar att den inte finns på kvitto. Undrar om han kan betala den hos mig istället - vilket han såklart kan - och går därifrån med kommentaren "Det är skönt att komma hem och veta att man gjort rätt för sig".

Alltså. Ärligheten bara slet i hjärtat på mig, och gjorde mig varm i hela kroppen! Tänk om alla hade den där inställningen? Tänk om alla skulle låta ärligheten styra deras moral? Det är sådana där små handlingar som gör att jag fortfarande har lite hopp i världen. Att vi en gång ska börja våga lita på varandra. När alla utför små Acts of Random Kindness. Den dagen då jag ser saker som den här mannen gjorde som vardagsmat, och inget som jag ids skriva ett fulständigt blogginlägg om.

Ibland känner jag mig verkligen som tagen ur den moderna versionen av Askungen. Mina vänner försöker alltid sy in mig på den perfekta utekvällen, men allt som kommer ivägen är Ica Maxi. Antingen för att de inte gett mig tillräckligt med pengar (aka jag har spenderat allt på förfesten), jobbpass fredag/lördag kväll, eller som nu. Helt ledig lördagkväll. Fri söndag. Men jag är så jävla trött...

Har tvingat mig att peppa upp mig för innerst inne är jag så sjukligt sugen på en drink och lite bootyshake. Eller lite och lite, det har väl sin definition. Så i med maten, på med pumpsen, and let's go! Innan jag börjar hinna känna efter hur sliten jag är.

För här kommer jag! The brod is on the road! Burnar, sladdar och tutar hejvilt! Skämt åsido, jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle komma till det här skedet i mitt liv. Att jag frivilligt sätter mig i en plåtlåda på hjul, bakom en gummiring och med tre ologiskt plaserade pedaler. Och tycker att det är roligt!

I mörkret tvingade jag iväg min far till metropolen Örsundsbro. Det optimala tillfället att övningsköra på, i kolmörker och omringad av halvpackade långtradarchaffisar. Men spänning förnöjer. Eller nåt. Fan, är det så att jag faktiskt kommer ta det här jävla körkortet?

Det hoppas jag verkligen inte. För er, och resten av svenska folkets säkerhet.

Jag förstår inte. Jag bor här. Knatar omkring här i princip 7 dagar i veckan, flyttar på saker, känner mig hemma i omgivningen så att säga. Trots detta så finns det en sak som bara jag lyckas med, och har aldrig sett någon av mina gäster dra iväg som jag gjorde igår.

Jag har ramlat i min trapp. Igen! Hur är det möjligt? Är det mina fötter det är fel på, eller för små höjdnivåer på stegen, eller kombon mellan instablia vrister och heltäckningsmattaklädda trappsteg?

I vilket fall är det inte okej. Mitt (så annars) stötdämpande arsle är prytt av ett magnifikt blåmärke, jag haltar och har skrubbsår lite här och var på armarna. Känner att förklaringen "Nej, men jag ramlade faktiskt i en trapp!" kommer ha samma inverkan som "Jag gick in i en dörr" hos cheferna på utbildningen idag. Inte för att jag vet vem som annars skulle åstadkommit detta...

Men det gör ont! Åt helvete med trappor! Varför inte införa dessa zoom-zoom-transportörer som man hade i The Sims?

Jag har varit innerligt orolig över hur jag skulle ta detta. Höst. I allmänhet så verkar folk omkring en bli spattiga och luriga när kylan kommer på, och hur skulle då en person som redan är ganska rubbad till sinnet reagera?

Men jag kom ut i morse för att kolla temperaturen. Det första som hälsade på mig var en ren, frisk vind som spretade runt i mitt hår. Kantarelldoften var påtaglig, trädet på åkern stod i brand och katterna verkade ha the time of their life med sommaräpplena som landat på gräsmattan under. Solen log lite bejakande runt husknuten och det låg ett lugn över åkern.

Så jag har bestämt mig. Jag älskar hösten.

Jag har en underbar vän. Han heter Martin. Det finns en sak som gör Martin väldigt speciell i mina ögon. Någonting i Martins liv gör att så fort han bara berättar om vad han gjort under de senaste tio minuterna känns mitt liv som Döda havet. Stilla, lugnt och obebott. Och det är helt fantastiskt. Därför gillar jag att lyssna till Martins fullständigt hysteriskt kaosade liv. Vi har insett att våra liv blir väldigt roliga tillsammans, eftersom att de är så frenetiskt rabiata var för sig. Så roliga tillsammans att vi känner oss egoistiska för att inte dela dem med andra.

Så vi ska skriva en bok. Vi behöver bara en titel. Det får bli en liten omröstning. En mörk, ensam natt satt jag (och var tydligen mentalt pårökt) och skrev "potentiella" titlar. Som inte var så potentiella dagen efter, men fler än så har jag inte kommit på. De listas nedanför och rösta genom att skriva bokstaven framför titeln i kommentarer. Eller gärna ett eget förslag.

Titlar:

A) TEQUILARACE OCH DJUPA SORGER - a true story
B) SOPTUNNEHJÄRTAN - inte en diktsamling
C) WASTEBASKETHEARTS - två liv som korsas och skiljs
D) ÄLSKANDE HJÄRTAN MÅLAS SVARTA - två vänners öden
E) I KÄRLEKS ELD BOR HATETS MAMMA - två vänners öden

Hur sjuk som helst. Verkligen HUR - SJUK - SOM - HELST. I morse trodde jag att jag var döende. Kombinationen av en alldeles för lång utekväll (skulle ta bussen hem 22:15 för att ladda för jobbet, men tack vara annoying friends så slutade det hela med att jag tog en tripp till industristaden i 45 minuter, ovärt som fan för att om jag ville träffa Martin egentligen, förstår inte vad som hände med kvällen, lång historia), kaosad September, för lite sömn och förkylning gav mig en härlig, fräsch liten släng av "min-kropp-tror-att-den-är- en-disktrasa-som-hänger-på-Challes-toalettrör" feeling.

Inte nice alltså. Var så okoncentrerad och förstörd på jobbet att jag drog på mig fyra 25:or (sånt där som kunden belönas med för att de "hittat ett prisfel", eller bara varit smarta nog att utnyttja vårt asskickin' system) när vi egentligen ska ha max tio. På hela månaden. På alla kassörer. Det drog jag på mig på en timme. I rock!

Så min kassaledare bad mig till slut, vänligt men bestämt, att be om skjuts hem. Likblek och stapplande tog jag mig upp till omklädningsrummet och ringde pappa. Och har nu till sist insett att den där utgången som jag taggat så hårt för är avskriven. Jävla skit. Men sushi med mami och "There Will Be Blood" är inte fy skam heller. Det är bara inte det jag ställt in mig på.

Som en dator. Ctrl + N. Börja om från en helt blank sida. Styka gamla känslor och tankar, och bara restart it all. Men det kan man inte, irriterande nog.  Det skulle vara så jävla skönt att bara radera vissa människor, slänga ner i papperskorgen och tömma fort som fan. Sätta i standby-läge och bara varva ner ett tag.

Men jag är en Människa. Mycket känslosam och laddad sådan. Jävla evolution. Fast vissa människor verkar ha fastnat någonstans där i kedjan. För jag har på senaste tiden träffat på ett mycket bra exempel av förhistorisk varelse, med en själ av sten och hjärtat är väl i size av en valnöt någonstans i magen. En person där psykologin av konsekvenser och reaktioner hos andra människor inte riktigt fallit ner än.

Vad skönt det måste vara att vara en sådan person! Som inte bryr sig ett dyft om hur andra personer påverkas av ens agerande. Att kunna somna lugnt på kvällarna trots att man i bakhuvet vet att någon annan psykiskt har slitits i stycken av mina handlingar. Jag avundas dig. Men jag hoppas - och tror - att du kommer att dö ensam och olycklig.

Jag har varit hemma hos min bror MQ idag. För det mycket välkända (not) bandet Marriage of Convinience - MoC - skulle börja spela in en demo idag. Och jag har varit med på ett eller annat sätt under de senaste MQ-bandens demoinspelningar, så det skulle kännas tomt att inte vara delaktig. Det kändes riktigt skönt i magen att få lite feeling av den gamla goda tiden trots att det varken blev Klausthauler eller dampidamp a lá Erik Larsson.

Så jag satt med och försökte vara användbar med den lilla logik och teknikkunskap jag har för att få inspelningsprogrammet Cubase att funka på Abbes laptop (omöjligt projekt, som efter mycket blod, svett och tårar gav efter). Och tog bilder. Det är väl ungefär det jag räcker till med, förutom att förnöja mig själv i dessa härliga människors sällskap.

Efter lite rep och musik så blev det till slut pizza på Svamptorget. Samtalen flöt på om allt och inget, och Adrian kom in på sina ohälsosamma vanor, vilket motiverade honom att skippa sin läsk till maten. Först verkade allt väldigt genomtänkt och vettigt, men när han kom in på chipsen kände vi alla att argumenten började dra iväg...

Adrian: "Jag unnar mig bara det nödvändigaste. Så jag dricker inte läsk eller äter godis. Eller chips. Fast... Jag äter ju om någon annan bjuder. Och då brukar det bli mycket. Så till slut känns det så snyltigt att jag köper mig en egen påse."

Japp, så långt för principerna! Enjoy the pics.

           

          

Av nattens eufori och hög på te så insåg jag en fruktansvärd sak. Satt ute i trädgården i bäckmörkret, filosoferade, och började sjunga på en av mina favoritlåtar (läs: Poison Prince som ligger så behändigt i spellistan till höger). Och ju mer jag smakade på orden och klurade över texten så... Den handlar ju om knark!

Jag som hela tiden tyckt så starkt för melodin, och visualiserat en liten story om killen hon sjunger om. Och så är det simpla, jäkla droger! Näe. Usch. Jag kommer fortsätta tro att det handlar om en twisted love story. Men jag kände att det var min plikt som medmänniska att uppdatera er andra. Så.

Jag har ingen koll på min kalender. Kaos. Säger saker hit och dit som jag inte bär med mig längre än till de nästkommande fem minuterna. Vilket är sjukt irriterande för alla runt omkring. Ett uppriktigt förlåt.

Jag har klurat ut varför min underbara far kan få mig att gå i taket, pipa som en övertänd kaffepanna och slita ut mitt hår med sån ilska att ett antal hjärnceller lär ha gått förlorade på kuppen.

Han försöker lösa alla problem. Jag vill bara klaga lite över saker och ting ibland. Rätt ofta, faktiskt. Men när jag säger: "Åååh, det suger verkligen hästballe att börja jobba klockan fyra på dagen för man hinner faaaen inte med att göra nåt annat!" så är det bara just det jag vill säga. Jag vill inte höra: "Jaa, men du kan ju alltid dra och träna spinning med mig innan, eller städa huset, eller plocka svamp..."

JAG VILL BARA FUCKIN'  KLAGA! That's it! Ge mig inga råd, tipsa mig inte om hur allt ska lösas, jag vill bara vara arg. Så.

Ja! Snart har jag nått mitt mål med 0 antal läsare! CHAMPANGE ÅT FOLKET!

Ja, men okej! Så ringer Sara. Från Coldplaykonserten. Och dom spelar Fix you. Som om det inte var nog. Varför vill mig livet illa?

Nu bryter jag ihop.

Ett väldigt bra uttryck. Något jag måste börja lära mig att leva efter. Lägga band på mig själv. Inte så bra på det.

Och ni andra: ni ska fanimej följa denna lilla uppmaning till sista blodsdroppen idag. För det här kommer inte bli bra.
Ingen sömn, förvirrade tankar och halsbränna är ingen bra combo för lilla Elin som kommer ha en av de drygaste dagarna ever. Förutsatt att allt gå så dåligt som jag förväntar mig.