Ett soundtrack i min hjärna

Jag har inte varit hemma på två veckor. Min lever har skrumpnat, jag har våldgästat diverse hem (efter att ett antal nätter insett att det inte finns någon som helst möjlighet att komma hem) och tappat omdömet i någon mörk gränd.

Plus att detta har fått oanade konsekvenser. Nej, jag är varken gravid, pank eller i förlust av dyrbara föremål. Det som inte mår så bra/mådde så bra är väl i princip allt som hittills har levt i torpet. Där till räknas: frukt, saker i kylskåpet, te i koppar, blommor. You name it. Jag var inne i tio sekunder för någon dag sen, såg allt ludet, och gick ut. Tänkte att: "om jag väntar tillräckligt länge kanske det kryper ut av sig självt...". Det gjorde det inte.

Så, alltså. Jag har tagit livet av mitt hem. Det luktade ruttet (har sin förklaring) och låg någon slags dimma låg över rummen. Möglet hade tagit över. Springer in till mamma och pappa, klänger mig kring mammas ben och skriker/snyftar att: "Jag ka-a-an bara inte, buhuuu!". Puppy eyes does work, så de två tappra drog på sig Anticimex overallerna och letade fram högtryckstvättarna. Städade från golv till tak.

Vilket gör att jag nöjt kan spendera morgonen med tonfiskmacka och te utan att rädas att diverse småkryp ska klättra upp ur skålen. Det är nice.

Det har sedan länge varit allmänt känt att jag är lite smartare än de flesta. Jag har aldrig ifrågasatt min intelligens. Någonsin. Förrän... igår.

Jag var och tränade på Friskis och Svettis (en aktiv hjärna kräver en aktiv kropp, har jag hört). Lade in min väska i ett av de tomma skåpen, stängde, men hade inget lås med mig. Kommer tillbaka till omklädningsrummet efter träningen. Och får inte upp skåpet.

Jag vred och vred tills jag hade blåsor i händerna, så jag insåg att det var dags att ta till andra medel. En tjej i omklädningsrummet bredvid kommer in för att undersöka vad det är som låter, och finner mig halvliggandes på golvet, brutalt huggande på metallklumpen med en petflaska. Jag nickar lite fint (svetten rinner som ni kan förstå) och ler ett krystat leende, mumlar nåt om att "allt är ok"  för att bruden ska avlägsna sitt vältrimmade arsle. Efter ungefär 10 minuters bankande med en klacksko ger jag upp. Pustandes, ilsket och stressat skyndar jag mig till receptionen.

Jag: "Heeeej, jag har ett litet problem." (vid det här laget har jag lugnat ner mig nog för att kunna fejka att vara lite trevlig)
Receptionistkillen: "Jahaja. Vad kan det vara så?"
Jag: "Jo, ska du se. Jag har lagt in mina grejer i ett skåp som jag inte får upp. Alltså, inte låset, utan själva vriddelen."
Receptionistkillen: "Japp, då ska du få låna en bultsax."
Jag: -misshandlar honom i tankarna- "INTE - LÅSET. Den andra, den som sitter på dörren."
Receptionistkillen: "Va? Öööh, jag följer med och kollar."

Jag skuttar lite i förväg och tänker: ha! Nu ska det bli dörruppbrytande så att det står härliga till! Killen knatar in på damernas. Tar tag i handtaget. Och vrider åt andra hållet. Dörren går såklart upp. Jag går mentalt självmord, killen ger mig en "jag-är-så-manlig-ska-inte-du-hem-och-måla-naglarna-eller-något-annat-viktigt-blicken". Tar ut min väska, och inser att:

• De människor som jag i vanliga fall dumförklarar till max kanske inte är så korkade. De kanske bara inte testade att vrida handtaget på skåpet åt andra hållet.
• Att jag börjar få självdistans. Fyfan vad tråkigt.

Nu bär det av mot Slipknot (som vi alla - förutom Josef, vilket lämnar mig och Abbe - trodde var igår). Bra koll man har på biljetterna. Så där var ett problem utrett. Men såklart, så dyker ett nytt upp på momangen. Hur fan kommer vi åt bilen som ska frakta oss till Sthlm?

Bussen tar en timme, sjukt ineffektiv tid om jag ska hinna träna (måste!), och gå är inte ett alternativ. Abbe skulle kanske kunna cykla, men då kommer han vara galet irriterad hela resterande väg, med andra ord inte värt. Så, jag har kommit fram till den enda möjliga lösningen.

Martin, du ska skjutsa hem oss! Call me, baby!

HUR

Svarar du i telefonen: "Hej, detta är Elin, härskare över den fria världen!" (från och med nu)
Gör du när du är kär i fel person: Förlåt, men vilken dum fråga. Vem är "fel" person? Innebär det olyckligt kär? Eller någon som vill ha en, men inte är bra för en? Svar på olyckligt kär: knarkar spårade kärlekskomedier och inser att det faktiskt kunde vara värre.
Tycker du om gul-bil-leken: Mwihihi, jag tror att jag och Frida skulle kunna vinna SM i denna kategori. Eller iaf Frida. Eftersom att hon ändrar reglerna till sin fördel mest... Hmm... Ja, hela tiden.
Mycket pengar har du i plånboken just nu: 22 svenska kronor.
Mycket är klockan: 09:53
Många kategorier har du på msn: 10
Spenderar du en regnig dag bäst: Te, vän och mjuk musik. Eventuellt en härlig film som man redan sett elva gånger.

VEM

Är ditt 10:e sms ifrån och vad står där? Josef: "Ja, på halsen... jag har fått tre kommentarer idag -.- kommer du ihåg att du strulade med elhiin?" Förbannad lögn! Ingen av oss har nåt minne av det, så det har inte hänt.
Pratar du med på msn just nu? Alla sover... Dull.
Ringde dig senast? Abbe Hem.
Pussade dig senast? Mr e.
Vill du kasta en sten i huvudet på? Svår fråga. Men jag tar ett favoritobjekt: Per Gessle.
Saknar du mest just nu? Frida! Kom hem!
Ska du träffa imorgon? Vet faktiskt inte.
Sov du med senast? Mr e! Och det var hawt.
Festade du med senast? Festade? Jag säger: e, Petra, Josef, Jonte, rockers + respektive (dvs Alex).
Vem fick du senast sms av? Josef  "Rise and shine? Kan man få tag på dig idag?"

JA- OCH NEJFRÅGOR

Cyklat utan händerna: En bit. Sen landade vi i diket.
Gråtit en hel natt: Kanske inte en hel natt, men länge?
Druckit så du spytt: Ja, men det var bara kolsyran, jag lovar!
Åkt vattenskidor: Haha, ehm. Tål att definieras. Måste man vara över ytan?
Åkt rullstol: Jag vet inte...
Gjort en bakåtkullerbytta: En elementär del i cirkus, som jag faktiskt gått på. Helt sant. Galet.
Köpt lösgodis för över 50 kr: Jag tänker inte ens svara.
Haft träningsvärk: Note to myself: aldrig mer gå på intensivpass med Ida.
Önskat att du var det andra könet: Varje dag.
Sett din kompis i rosa kanindräkt: Skulle säga nej, så här på rak arm, men vem fan vet vad föräldrarna tvingade på mina kompisar på lekis. Någon maskerad måste det ha förekommit.

Fästingasen har leende krupit in i en varm kroppsficka (jag får plågsamma bilder i huvudet av den kommentaren) på min ack så ovetande far, och sett till att de flesta leder svullnat upp. Borelia. Bååårelija. Bara namnet ger en rysprickar. Det smittar inte va?

Jag och Stina trodde inte heller våra ögon riktigt, men det är sant! En viss Peter har kommit över denna åtråvärda bok (som bara såldes i ett antal limiterade upplagor) och säljer den nu till kampanjpriset: 350:-

Först till kvarn gott folk! Det ska dock anmärkas att den - citerat ord för ord - "bara använts under en termin, men inte innehåller anteckningar eller annat slarv".

I min väska bor det en blå mössa. Jag brukar dra på mig den när jag känner mig ful, osäker eller bara... frusen. Klockan är halv fyra på natten, och jag sitter fortfarande och pluggar inför tentan på lördag. Inte trött, och inte vaken, så kände jag att lite kall nattluft vore det bästa. Antingen för att göra mig så kall att jag helst kröp ner under mitt underbara duntäcke med nytvättat påslakan, eller vaken nog att hålla igång glosläsandet. Så jag drog på mig toppluvan och begav mig ut.

Så blev jag stående på den lilla biten trätrall som pappa installerat utanför dörren. Det enda jag kunde urskilja i mörkret var en mossbeklädd sten, lite fetblad och den stora vedklyven som vi köpte för något år sen. Och skogen såklart. För det var egentligen det som jag hade stegat direkt in i. Och det är nu det händer något som jag inte varit med om förut.

Det knäppte i skogen. Det prasslade inte, det rasslade inte i löven av vinden, det lektes inte av katterna. Det knäppte. Först tänkte jag bara, lite naivt, att; det regnar. Någon sorts nederbörd slår mot bladet, träden, stenarna. Ett litet problem bara. Det fanns ingenting i luften. Knäppandet höll sig runt tre fasta punkter, men varierade lite i styrka och nyans. Jag blev rädd. Trots att jag hade den blå hättan långt nerdragen över pannan. Min mössa har tappat sin magi. I cirka en minut stod jag ut, sen stormade jag in, reglade och låste.

Så nu återstår två frågor; vad var det i skogen? Var det befogat att vara rädd? (mitt svar på det blir ja, eftersom att jag var dum nog att se Blair Witch Project. Dumt, eftersom att jag bor i en rågammal stuga mitt i vildmarken) Och vad ska jag nu vända mig till i mina mörkaste stunder? Vad ska kunna ersätta mössan?

Mierda!* Jag vill inte plugga mer, vill inte! Jag tar tillbaka allt gott jag sagt om min kurs. Föreläsaren är skit, jag är inkapabel att lära mig språk, och idiotuniversitetet har lagt vår tentamen på lördag morgon. Lördag - morgon. Trots att det vi läser är en kvällskurs på tordagar.

Jag blir galen. Voy a estar loco. Eller vad fan det nu heter.

*Det mycket kraftfulla spanska uttrycket för skit!

Jag trodde aldrig att jag skulle sitta på ett golv, nicka, le och bli uppriktigt rörd av ett tal från en amerikansk politiker. Aldrig. Men de ord och formuleringar som USA:s tillträdande president Barack Obama använde sig av idag var av den sorten som borde prägla hela världen. Han talade om en kärlek, om ett enande av alla individer, mörka som ljusa, kvinnor som män, fattiga som rika och en stolthet över vara en del av förändringen som måste ske. Som ska ske. Som jag åtminstone hoppas - och tror - kommer att ske.

Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om hur vida han lyckas genomföra alla sina vallöften. För bara det att det amerikanska folket lyckas enas om att det budskap som han sprider - och de åsikter som han har - är det som borde styra deras nation är ett tydligt tecken på att även de vill ha förbättring. Och det ger mig hopp, för tyvärr är det så att de beslut som USA tar påverkar omvärlden alldeles för mycket. Men nu kanske det är till det ljusare.

Åh, jag hoppas! Men vi får se, vi får se. Inget att ta ut än. Jag kan inte mer än lyckönska president Obama, och hålla tummarna för att hans visioner blir verklighet.

Som väntat, sitter jag här nu ensamt vaken och väntar på Kaliforniens resultat. Martin har sedan en halvtimme dragit ner mössan och sover stilla (jag antar att mössan var för att vi inte skulle märka så tydligt att han simmade iväg med Johnny Blund). Challe har smugit i väg till soffan i vardagsrummet med ett täcke, och jag och Frasse a.k.a Martins cyniska katt sörplar snabbkaffe.

I allmänhet har 4:ans valvaka varit mycket mer intressant än SVT:s, men jag stör mig på deras "USA-skärm" som ska visa vilka delstater som vunnits av vem - de tar ut vissa segrar i förskott och färlägger dem innan det är helt avgjort och färdigräknat. Anyway, allt verkar gå vägen, vi kommer klara oss undan en vice president i Palin nästkommande fyra år. Hurra!

Btw, jag har slagit ett oroväckande rekord i reaktionstid under den tid jag tillbringat här framför datorn i mitt uppiggningsstadie. 0.018 sekunder. Är det rimligt i något universum?

Back to television! Nu är det väl bara att vänta in Obamas segertal. Då ska grabbarna upp ur sömnen, tro mig. Peace out, and peace on (ett hopp om ett USA-ut-ur-Irak har väckts)!

Jag har nu sett ut hela serien Life on Mars, tillsammans med Abbe. Vi började väl någon gång för typ ett och ett halvt år sen. Med små sporadiska avbrott har vi nu haft möjligheten att kolla igenom hela två säsonger. Och idag tog det slut.

Under hela tiden har jag försökt förbereda mig för diverse olika möjligheter till slut, men jag hade absolut inte väntat mig detta. En glädjeblandad sorg fyllde hela mig, och jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag är nöjd/lycklig med det avslut som det fick, eller inte. Men något jag är fullständigt säker på är att jag kommer sakna D.I. Sam Tyler från Hyde Department. Jag kommer ha bilder av Gene Hunt i mina drömmar, de olika kriminella scenariona kommer att spelas upp i huvudet på mig, och alltid se upp till härliga Annie Cartwright. Det är nog faktiskt en av de djupaste och mest underhållande serier som skapats på länge.

Och till alla er som inte sett serien - ladda ner. Nu.

Det var en jättetrevlig helg. Det var det verkligen! Ett litet gäng på, hmm, kanske 15 personer kom och förgyllde min lördag (och orsakade misär i mitt lilla torp, iaf Adrian. Jag vet inte hur högt priset var på hans huvud på morgonen) och satte stämningen på min söndag när vi kollade på dels "Monthy Python", dels "Butterfly Effect".

Men det hela har fått oanade konsekvenser. Det som innan var en liten retning i halsen och en obehaglig kallhet om händer och fötter har utvecklats till någon sorts monsterförkylning. Dagisprincipen. Jag borde ha lärt mig. När man samlar tillräckligt många omogna homo sapiens sapiens i samma lokal så kommer bakteriefloran att bilda en storm av sjukdomar hos åtminstone en av personerna. Exempelvis mig. Typ alltid.

Så här sitter jag, inkapabel att gå till jobbet, ont i bihålorna, snorar och fräser, hostar som en gammal rökkärring, pimplar te och knarkar CSI. Det är överlevnadsbart. Men det är precis på gränsen.

Det är på gränsen att jag gör en Blondinbella. Dessa anonyma kritiker (utan belägg för sitt ris) börjar gå mig på nerverna, och jag känner att jag vill faktiskt - för en gångs skull - bara vara en vanlig 19-åring. Eller nåt. Jag tror iofs att det är Martin som utgör 100% av kommentören "VAFAN?!".

Och käre "VAFAN?!", anledningen till att det inte finns en recension (stavning, mister!) av fredagens spelning är att jag till viss del medverkade. Jag vill inte att min publik senare ska kunna tycka att jag har lagt in en subjektiv syn på det hela.

Tack för mig, peace out brotha.

Klockan är 04:34. Inte ens de morgondjävligaste småbarnen har börjat fundera på att terrorisera sina arma föräldrar, fåglarna ligger fortfarande och myser i sin kalla trähålor och McDonalds har precis stängt efter nattpasset för att vänta in morgonens bravader.

Det är alltså natt. NATT. Och jag sitter fullt färdig (avsaknaden av smink är obetydlig) och väntar på min skjuts. Till Halmstad. För att se exakt samma konsert som i lördags. Minus ett band. 

Herregud. Jag måste verkligen styra upp mitt liv.

Ps. Ah! Jag impulsköpte en mobil igår! Handlingskraftig! 0735723747 - skicka ett litet sms med ert nummer så att jag kan börja plocka på mig till de där tretusensjuhundrasextiofem telefonnummer som jag hade sist. Tack på förhand. Ds

För mobilen är numera way gone. Antagligen i händerna på en graciös porrfarbror. Som dessutom vandrar omkring i träskor och täljer Dalahästar. Någon fruktansvärt oärlig människa hann under de tre ynka minuter som jag kände att jag tappade min mobil i folkhavet, tills det att bandet lämnade scenen, plocka upp min mobil (eller, tja, 98% av den. Batteriluckan var han/hon snäll nog att lämna kvar) och stoppa ner i sin egen leriga ficka.

Ersättning följer! Av mobilen alltså. Död åt dessa rackarns snattare!

Jag börjar känna mig lite som en karaktär i Lost. Haunted to my knees av en tresiffrig kombination. Jag har till dags dato sett den på inte mindre än åtta bilar (och ja, jag har räknat, redan tredje gången började jag bli sjukt misstänksam) med detta tal som regnummer. Under de senaste två veckorna har fem kunder handlat för exakt detta belopp. Och jag har två gånger lyckats hålla samtal på mobilen i denna givna längd.

747. Eller 7:47 om vi pratar om mobilen. Antingen så vill Gud, ödet eller slumpen att jag ska bli flygplanstekniker/dylikt eller ett stort Kent-fan (det alternativ jag hoppas minst på). Vad kan detta betyda? Ska jag spela på Keno? Och bara använda mig av dessa siffror? Hmm... Någon som har nått vettigt att komma med?

Helt tydligt. För de har ett imbecillt jävla crapsystem - aka Studentportalen - som inte kan "validera mina inloggningsuppgifter" som de SJÄLVA har skickat ut till mig. Vilket innebär att jag inte kan skriva ut gamla tentor för att plugga på, att jag inte kan anmäla mig till tentan på lördag (som jag tydligen hade varit tvungen att göra 12 dagar innan, något som varken hemsidan eller min föreläsare berättat för mig), och att jag inte kan kolla om de satt upp några regler gällande från- eller närvaro.

Så jag måste på något fruktansvärt klurigt sätt ta mig till Polacksbacken för att hämta ut ett NYTT lösenord av samma jävla folk som inte kunde ge mig ett funktionellt från starten. Känns safe. So bloody safe.

Kommer till Ica motherfuckin' Maxi runt kvart över åtta, väntar på utbildningen som börjar nio. Var så övertrött att när "läraren" gav mig uppgiften att gå ner att scanna öl för att ha till exempel, och att jag citat "inte behövde visa leg", garvade totalt ihjäl mig. Länge. Är klar runt halv tolv, för att dra en snabbis till Räka.

Hon var sjuk. Sjuakre än jag någonsin sett henne. Om det var något jag inte såg, så var det hennes golv. Det hade bytts ut mot ett hav av snytpapper. Som var snytna i. Så sjuk är hon. Uppmaning, tyck synd om min själssyster!

Kommer tillbaka till jobbet, och börjar jobba en och en halv timme för tidigt. Dum grej. Att man aldrig lär sig. Slutade stängning med en huvudvärk som inte var av denna jord. Fick skjuts av pappa, och avslutade dagen inofficiellt med M&M Peanut och CSI New York.

Och är så sanslöst jävla trött.

Oj, vad finurlig jag är! (Det värsta är att jag fnissade högt när jag kom på det. HÖGT. Jag måste skaffa mig en humor.)

Det som vill förmedlas är att jag nu har avlivat det blonda. Stoppat visionen av ett vackert ljust hårsvall i en Icakasse, gömt den under jord, och prytt graven med ett kors. Det är nu mera brunt. Brunrött. Kashmir ljusbrun, för att vara mer exakt. Och det skrämmer mig. För min hjärna tar ungefär tjugo sekunder för sig att inse att det är jag när jag ställer mig framför spegeln. Och blir lika rädd varje gång.

Men, som man säger, once a blonde, always a blonde. Det är bara en tidsfråga.

Så! Då har man valt! Jag har just insett att Eventkoordinator inte tar in förrän i vår (för att börja plugga i september) så det var bara att stanna kvar i stan ett tag till. Så nu blir det Grundläggande Kemi och Rockens Historia och Mytologier för lilla moi.

Apropå rock, så har det just nu börjat spridas planer inför sommaren. Fortfarande hemlighetsstämplat, men I will reveal it in no time. It's gonna be a Journey (muhaha).

Roger that.