Ett soundtrack i min hjärna

Har tuggat frenetiskt på ett Extra licorice i femton minuter. Trodde att jag höll på att få en hjärtattack, men det var bara höger bröstmuskel som protesterade i träningsverk efter ett helvetespass på Friskis. Insåg även när jag skrev det där att hela grejen bara var helt orimlig. Om inte läkare i alla tider haft åt fanders fel och satt hjärtat på den högra sidan kroppen. Trummat med en "Ur och Penn"-bläckis som jag lånat på obestämd framtid på min Loka naturell flaska. Gav upp.

Gick ut och tog en cancerpinne. Och den var skitäcklig. Maybe, maybe, it's time to cut this crap out for good. Men bara kanske.

...sätter jag mig spikrak upp i min gamla soonly-fall-to-pieces-Ikeasoffa. Sist jag hade besök så slets faktiskt en av de dekorativa sidokanterna av. Eller. Den ramlade bara av, det var ren och skär timing och otur att den satt i någons hand för tillfället.  Allvarligt. Världens sämsta köp.

Men jag sover bra i den. Trodde jag iaf, tills nu. Har loopat Winamp på Amy Macdonalds nya album (som för övrigt är helt oslagbart) och vaknar till Poison Prince. Är så klart helt övertygad om att jag har försovit mig, för som bekant för de närmaste så vaknar Elin A L D R I G på nätterna. Never, and so never again. Men där sitter jag, med ett duntäcke över låren, dimmig blick och så där lagom missorienterad klädsel som man har när man somnat oplanerat i en skön soffa/säng. Knäpper en Loka, och sätter mig vid datorn.

Det jag egentligen vill få fram med allt detta är att jag har drömt. Om en person som jag egentligen inte har i mitt liv för tillfället; låt oss kalla honom Kurt. Jag befinner mig på ett nationshus. Jag umgås med människor, använder min kamera effektivt (när, var och hur brukar jag fota?!) och låter alla andra plugga. Jag träffar Kurt. Kurt har blivit kär i mig. Kurt vill att jag ska köpa ut 19 cigaretter till honom, varken en mer eller mindre. Kurt tittar mig i ögonen och lovar mig guld och gröna skogar. Helt plötsligt inser drömvärlds-Elin att hon minsann har en respektive att ta hänsyn till, som inte mindre än Kurt är en person som inte riktigt längre existerar i hennes vardag. Och helt plötsligt tittar Martin Eriksson förbi (as himself) och guidar runt en grupp småbarn som vill titta på slaskig snö. Och Martin pratar en fingerfärdig engelska som till och med vissa vuxna skulle ta som gibberish. För femåringarna. Inser att jag inte satt något minneskort i min kamera. Vaknar.

Ursäkta. Men vad är det för fel, mr Hjärna?

Okej. Det var alltså inte som att det räckte med att jag var bitter över uteblivna måltider (det enda jag fått i mig på hela dagen var en latte och en banan), midvinterkyla och skrotenfärdig moppe som stannade var gång den gick ner under 40 km/h. Det var inte ens nog med att hela plasthelsiket på den äggformade hjälmen immade igen till min skönsång (Who let the dogs out. Varje gång jag flämtade ordet "who" så bolmade ett litet förrädiskt moln igen all sikt). Absolut inte.

Det skulle alltså tillkomma ett antal bilförare som antagligen hittat sitt körkort i ett Frostiespaket eller vunnit det i någon slogantävling. För helt klart så finns det en åsikt bland dessa miffon att man inte kan bli bländad av en påtänd SUV-lykta i backspegeln om man kör moppe. No, no, no.

Och ett bra tag svalde jag detta faktum med att skrika svordomar åt de varma, glada bilpassagerarna när de passerade mig med dagsljusstarka lyktor. Ända tills Crosscountryaset landade sitt feta Volvoarsel bakom mig. Och hälsade med stroboskopliknande blixtar i mina små obetydliga backspeglar. Min första tanke var att göra en tvärnit i äkta Vänge Hellmoppers-manér, kliva upp, och be föraren att köra upp "tiotusen siamesiska elefantbögar i rektum*". Men det gjorde jag inte.

Jag åkte hem och åt skitäcklig sushi. Förbannade vägverket för att släppa ut dessa monster på vägarna. Och kände att den tidigare nämnda sången passade mer än väl in.



*citat från warpdrive.se som förövrigt är en grymt underskattad hemsida.

Skulle du hellre...
Pierca näsan eller tungan? Tungan
Vara seriös eller flummig? Flummig
Dricka röd eller grön mjölk? Gammeldags! Det var gott det.
Brinna upp eller drunkna? Oj. Måste nog välja drunkna.

Svara ärligt...
Tycker du om någon? Alla tider! Exempelvis finns det en liten Mr e som jag inte sett på allt för länge.
Sol eller måne? Måne. Nattbarn. Har alltid varit.
Vinter eller höst? Höst!
Vaniljglass eller chokladglass? Åh, choklad. Men allra helst krokant.

Har du de senaste 24 timmarna...
Sjungit? Yes, mister.
Blivit kramad? Absolut.
Känt dig fånig? Det finns en definition på det svaret. Som är alldeles för absurt för den här bloggen (ja, fatta hur illa).
Saknat någon? Mer eller mindre.
Klippt håret? Öh. Nej.
Gråtit? Räknas det att gäspa?
Ljugit? Undanhållit sanningen låter bättre.
Blivit kysst? Mamma gav mig en puss på kinden när jag skulle gå in i torpet. Check!

Om mig...
Hur mycket är klockan just nu? 00:55
fullständigt namn? Elin Johanna Lundgren
Vart vill du helst bo? Venezuela. Eller Nya Zeeland. Varmt.
Hur många barn vill du ha? Två, kanske? Låter lagom.
Vill du gifta dig? Någongång, någonstans.
Rullar du spaghettin? Alltid!
Har du ätit sushi? Nja, mer slukat.
Hur många olika sorters flingor har du i köksskåpet? En + müsli.

Grejer...
Har du blivit jagad av polisen? Nej, men säkerhetsvakt. Max. Fyllekväll. Long story.
Har du en hund? Nej, men jag rastar! :)
Sover du helst själv eller med någon? Finns det något bättre än att somna med en varm hand inlindad i sitt hår?
Tror du på spöken? Alla tider.

Det finns vissa dagar som man bara vill ragga upp en kannibal, låta sig tömmas på blod och bli styckad i småbitar för att sedan ätas. Vissa dagar vill man bara låsas fast i elektriska stolen och tvingas se på upprepade repriser av den gamla årsmodellen Bingolotto. Ibland önskar man bara att någon kunde ta en figursåg och skilja huvudet från halsen på en.

Vissa dagar vill man bara dö. Som dom dagarna när man vet att man har sårat en person som under en mycket lång tid har betytt mest av allt i världen för en. När man oavsiktligt har krossat en annan människas hjärta.

För att man för en gångs skulle helt och rent bara tänkte på vilka konsekvenser som skulle kunna vara uthärdliga för en själv. För att man trodde att det var okej att vara lite egoistisk och intresserad av sitt eget välmående någon gång ibland. Och det suger verkligen.

Det suger mer än allt.

Hmm, varför hör jag Josefs röst säga det där? Ta åt dig killen, dags att byta hälsningsfras? Och bara så du vet så kommer jag och en galen kille från Knivsta styra upp "Mötesplatsen Afrika" på Kulturnatten. Du måste ju också få nåt att göra.

Min dag har varit kanon, och lärorik. Har sett jobbet från en annan sida. Underifrån. Låg på ett skitit Maxigolv i typ 10 minuter bara för att koppla i den satans dammsugaren  för att städa. Inte som att dammsugaren funkade heller. Jag menar, det är ju inte så att vi säljer allt från lösviktsmüsli till spelkonsoler. Det finns säkert en mycket bra anledning varför just vi ska ha Sveriges sämsta dammsugare.

Plus. Jag tror att jag är lesbisk. Och inte bara i en. Det finns få som jag diggar så hårt som dessa två brudar som har väldgästat - hårt och brutalt - mitt enkla hem. Och kinamat fick jag också! Hur mycket mer kan en flicka begära?

Två element som bara kan sluta med en sak. En lyckad kväll framför datorn. Dels kom jag hem medan folk fortfarande var vakna, och dels är jag nöjd och glad i gommen. Plus att det gav mig en hint om ett svar varför jag tar på mig dom där jävla kvällspassen. Idag loggades jag ut inte mindre än två gånger på grund av "inaktivitet". Det vill säga att det inte var en enda kundfan på tjugo minuter. What? Är det ens möjligt? Det är Ica-SupahSpecial-Maxi vi snackar om! Det är full rush varje dag! Förutom mellan sju och nio på kvällen, och vem jobbar då? Klura på det svaret du.

Och vet ni vad? Samma jäkla typ blev bjuden på en chokladmilkshake idag. Den var efterlängtad.

Hela - fucking - tiden. Det börjar kännas jävligt obehagligt. Plus att nummermysteriet har löst sig. Det var en viss Herminator som satte mig på pottkanten. Bajs. Skitjobbigt. Och så vidare.

Men det gör iaf att hon känns mer verklig. Eller åtminstone mindre myttad-påhittad-freaky. Fast vi tycker alla att hon fortfarande är lika läskig.

(Josef: kommer aldrig glömma simultanreaktionen. Ett steg framåt, och ett steg bak!)

Jag skulle riva hav och himlar. Jag skulle springa över glödande kol och taggiga snår. Jag skulle jubla tills änglarna höll för öronen och dansa tills Broadway frös till is. Jag skulle bygga ett hus av diamanter och spela gitarr tills Hendrix vände sig i sin grav. Jag skulle ge dig världen. Jag skulle göra allt för att få leva i den där drömmen som vi hade tillsammans en gång.


(Jag kommer alltid att älska dig, mer eller mindre. Du har skrivit ditt namn på ett hörn i mitt hjärta som aldrig kommer att suddas ut, vare sig du vill det eller inte. Men just nu känns det som om vi har vandrat genom ett oändligt antal dörrar, och allt som återstod var ett litet fönster som vi måste krypa ut igenom. Vi har inget val. Och jag vet att du vet. Let's take it from here.)

Varför gör jag så här mot mig själv? Jämt! Konstant och evigt. Dels dräller ute alldeles för länge natten innan jobb (det blev dock väldigt lagom långt igår kväll känner jag - mycket mysigt om inte annat), dels tar så dåligt hand om mig själv att jag blir sjuk vid alldeles fel tillfällen. Som när jag precis börjar universitetet. Eller ska ut på kvällen. Eller ska jobba.

Men när jag har tråkigt och ingenting att göra? Frisk som en nötkärna. Alltid. Och nu sitter jag här: stressad, viljestark och helt nedbruten. Magen värker och sticker, tinningshuvudvärken eldar på och mitt inre termostatsystem har bara... Lagt av. Jag fryser. Och jag menar f r y s e r. Jag kan inte tänka på nåt annat. Förutom att jag har noll aning om hur det ska gå till att kläa på sig och jobba 7 timmar. Fucked up.

Jag är trött. Och det beror inte enbart på att jag vaknade var och varannan halvtimme i natt (drömde att jag var en orc i Warcraft III - måste lägga ner det här med spelandet), utan att jag lovar att vara delaktig i saker hit och dit. Som idag. När jag slutade passet efter nio timmars välkommen-till-oss-jag-har-inte-alls-inventerat-smink-medan-du-låg-och-sov-slit så ringer min vän Idaho. Och påminner mig om den trevliga välkomstmiddagen på V-Dala som jag skulle på. Som jag glömt. Såklart.

Så. Jag har börjat överväga om jag verkligen förtjänar min kalender, eftersom att jag försummar henne totalt (och JA, det är en hon). Vilken metod ska jag använda mig av för att börja komma ihåg saker och slippa stressa fram och tillbaka hela tiden? Någon som har en bra idé?

Oh, crap. Den där rubriken sticker verkligen i ögonen på en. Läs den ett par gånger. Heter det verkligen lyckat? Det är ju ett skitkonstigt ord. Ja ja, struntsamma. Den passar onekligen mycket bra in på morgonen i vilket fall.

Jag försov mig. Och ni som känner mig vet: jag försover mig aldrig. Det har hänt mig en enda gång förut. Och det var samma morgon som vi hade nationellt matteprov i A och B. Pappa kom och knackade lite försynt på rutan till torpet (där jag bor) och mumlade något om: "Jaa, jag är lite osäker på om du har sovmorgon idag, jag minns att det var något viktigt idag, men...". Jag kunde ha dödat honom. Eller mig själv. Men det gick ju bra i alla fall.

Den här gången var det Stadsskogensdag som fick stryka på foten. Vaknade av att Abbe buttade till mig, reste mig som en fura, ställde mig mitt i rummet med ett avgrundsvrål toppat av en ångest som knappast gudarna själva skulle kunnat bota. Not.  Världen gick inte direkt under. Helst inte när jag vaknade en och en halvtimme efter att jag skulle varit på plats och möttes av en regnsjuk himmel. Mm-mm-mm, vad det täcket kändes gott.

Så jag kröp upp efter att ha övertalat mig om att det faktiskt inte fanns nåt att göra. It was over and done, Pluto. Såg klart på Spiderman 3, åt mammas himmelska äggröra och bråkflörtade med min lilla klon till syster. (Den här är till dig Fahmud: "I SAVED HUMANITY". Great minds think the same, du vet.)

Och det kändes väldigt bra.

Ibland önskar man ju att man vore någon sorts "fortuneteller" som skulle kunna predika om hur kvällen planerades bäst. Men det är jag inte. Så här sitter jag; tröstätandes, bitandes på naglarna, svettandes. How to do?

Dessa alternativ har vi att välja på:

• Billie the Vision and the Dancers, som är ett av mina absoluta favoritband. Spelar ikväll. På VeDala. Vilket gör att me, myself and I kommer in spritt språngande gratis. Vilket jag faktiskt har sett fram emot ett bra tag nu. Och hade varit helt underbart om det inte hade varit för att...

• Det är kräftskiva hos grannarna. Den årliga traditionen som gör att vi tre hus som bor på andra sidan vägen faktiskt också får vara med i det sociala gamet. Mhm, sug på den ni! Och det kommer vara kallt i luften, men alla har filtar och värmeljus och kräftor och alkohol, och vara alldeles, alldeles underbart. Iaf inbillar jag mig det. Och båda dessa alternativ innebär för mig en rätt seg dag imorgon, vilket krockar med att jag ska...

• Spela på Stadsskogens dag. Skratta på. Det förtjänar en sådan tillställning (det står väl mest emellan att gråta sig till sömns eller att skratta inälvorna ur sig). Så det kanske slutar med att det blir en mysig hemmakväll med mr HD.

Fandå.

Vadå släpa sig till jobbet helt i onödan? Vadå imbecillt socialt system som säger en sak och skriver en annan? Vadå inte börja 07.55, utan 15.00? VADÅ INTE FÅ SOVA KLART!? Bara att åka hem och lägga sig då. Kul.

Gisses. Inte trodde jag att jag var så viktig (selfconfidencepowerup!), så att det nästintill blev skallgångskedja efter lilla mig. Jag som bara hade en överdrivet spårad utekväll - trots att jag började jobba klockan 11 dagen därpå - och absolut inga som helst batterier på min telefon. Okontaktbar = våldtagen och rånad?

Men det känns bra att folk bryr sig. Helst Abbe som tydligen massakerade sin telefonbok i jakten på moi. Det dåliga samvetet smög sig faktiskt på rätt tidigt, och eskalerade när chefen möter mig på morgonen med ett "Där är du! Din pappa har ringt, och din pojkvän, och vi tänkte att om du inte dök upp inom femton så skulle vi sätta igång att leta efter dig! Ring dom!". När jag egentligen bara hade haft ett högstadieflum med Josef och Johan. Vilket i sig var helt underbart roligt.

Fast det som kan te sig gott till en början får ofta en bitter och syrlig eftersmak. Som ett omoget sommaräpple.

Och jag som trodde att Abbe hittade på. Jag trodde verkligen inte att sånt här hände. Och snubben som upptäckte det var tydligen nu på jobbet. Drömstart!

Vilket miffo. Tanten alltså.

Ungefär så genomskinligt. Försäljaren på OnOff hade tydligt inget bra att kontra Abbe med, så han drog till med en klassisk försäljar-what-the-fuck-kunden-har-kommit-på-oss-kommentar. Konversationen grundade sig i att Abbe upptäckt att datorn bara hade 32-bitars operativsystem istället för 64. Den ringlade sig på ett bra tag, säljaren hävdade lite konstiga saker hit och dit om att Windows Vista som stödde 64-bitarsoperativsystem egentligen inte gick att uppbringa.

Abbe: Men vad ska jag med 4 GB RAM-minne till då? Om det bara krävs 3 GB?
Säljaren: Jaaaa... Den där sista gigabyten ligger som stöd och förbättrar grafik och sånt.
Abbe: Som stöd? Förbättrar grafik...?
Säljaren: Vad var det som fick dig att välja just den här datorn?

HEY? Först vid detta tillfälle blev Elin intresserad av konversationen. Vad i hela himmelens och jordens frid hade denna kommentar med konversationen att göra? Efter att ha läst av säljaren så är jag helt säker på att hans hjärna höll på att gå kaschnooze. Han hade inget mer att säga. Antagligen var det bästa som kom upp en liten inövad fras ur nybörjarsäljarnashandbok. Men intressant var det iaf.

Okej. Här har man nu kämpat tills blodet flödade och svetten rann (inte riktigt, men okej) för att få komma in på universitetet. För att i sin tur kunna komma in på nationerna. Men räcker det med att slita som en varg i 3 år för att få behörighet och att sitta sömnlös i ett antal nätter för att besluta vad det är man vill läsa?

Nej, nej. Såklart inte. För nu sitter en liten tjej här och måste åka lantisdroska hela vägen hem för att hämta sitt avgångsbetyg (!), för att sedan åka in till stan och skriva in sig. Men hallå! Jag skulle inte ha fått mitt antagningsbesked - som jag har i handen - om jag inte hade varit behörig, vilket i sin tur baserade sig på det där jävla betyget. Åh, tidsödande.

När ska logiken börja styra det här landet? Eller. Min logik, rättare sagt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Är detta djupgående journalistik, värt att få betalt för? Är detta ens politisk eller socialt korrekt? Har detta något som helst nyhetsvärde? Nej. Hell fuckin' no.

Men är det kul? Ja. Så kul att jag inte förstår hur det inte kan vara Sveriges största snackis just nu.

So. Let's find out. Är ditt barn ett emo?

http://aftonbladet.se/foraldrar/article3147931.ab