Ett soundtrack i min hjärna

Började ungefär såhär: jag kliver ut genom portarna till jobbet. Mamma informerar mig om att jag ska köra hem. Yeah, tänker jag, tills jag ser det otympliga släp som pappa kopplat på. Det maffiga, självsäkra flinet förbyts snabbt mot ett trumpet hur-i-helvete-ska-detta-sluta-plut. Sätter mig i pappas masodont-Saab och rullar ut. Kommer ut på 55:an.

Mamma (från baksätet): "Elin, du vet att du bara får köra i 70 med släp?"
Jag: "OJ! Tack för att man får lite coaching här framifrån, pappa. Bra att du berättar sånt för mig..."
Pappa (fundersam): "Om vadå? Att du har släp?!"

Det finns ingen som är så bra på att dumförklara mig som min far. Bra start helt enkelt.

---

Sitter nu och väntar på att lammsteken ska bli något varmare än de minus tre grader som köttet antagit, och sköljer ner tiden med ett glas chardonnay. (Nej, inte vitt vin. Hur kul är det att säga? Vitt. Vin. Jämför detta med: scharrdonääää. Just det.) Pappa bad mig sätta på lite musik för att höja partykänslan. Yes, tänkte jag. WROOM, tänkte pappa och började borra fast en soffa i köket. Jag skulle göra mycket för att leva en dag med pappas hjärna, men inte en dag mer. Måste vara spännande.

Resten av kvällen kommer nog sluta med att Frida och jag gör saker som vi vet att mamma hatar (typ härmar Sissela Kyle i "Hjälp!" och skrämmer henne bakifrån) samtidigt som vi skrattar tills vi ligger dubbelvikta i köket. Och att entränget (och hopplöst) försöka lära pappa vad lördagsfrid innebär. 20 års arbete har nämligen inte lett någon vidare vart. Tjing!

Oavsett vad som händer så är detta helt klart det roligaste som kommer kunna uttalas.

Sara: "Men... googla på hans flickvän!"
Elin: "Ofta man kommer hitta någon på Google."
Stina: "Om man googlar på mig så kommer jag upp."
Elin: "Sant, om man googlar på mig på bilder så kommer jag upp."
Sara: "Samma här."
Petra: "Om man googlar på mig så kommer min kusin upp."

Jag har bara en kommentar. EPIC - FAIL. (Obs, manlig kusin.)

JA! OKEJ! Jag vill bara påpeka att även om låtarna i fråga (Yes, detta är inte första gången snubben tigger stryk) spelats på radion ett antal månader, så kan de fortfarande vara värda att blogga om. Och i perspektivet indierock/ny låt, så är detta nyare än du ens kan förställa dig. Ditt ägg. Fortfarande väldigt värd att blogga om.

Jag tror inte att den är smygsläppt på tuben, jag bara analyserar. Tack för mig, och från och med nu frånsäger jag mig kommentarer som inte har något funktionellt värde. Josef, det innebär att du gärna får tillägga och dra ifrån, men inte påpeka dina uppenbara, helt irrelevanta åsikter! Det värsta är att du säkert sitter och pyser nöjt och smeker din spinkiga mage för att du fick mig att ens bry mig. Elak hest.

(Obs, detta är inte ett genomtänkt, rationellt inlägg. Det är pyrande, sunken lägereldsilska som kommer till utlopp. Hämnden serveras bäst kall, sägs det ju. Så vänta du bara, vänta! Fast jag gillar dig ändå, kryck-Rune.)

Istället för att berätta samma historia en miljon gånger så lägger jag snarare upp den här (med risk för att yppa för mycket om mitt privatliv... Riktat mot min enorma skara läsare! Pff.).
    Strax efter 23 igår kväll började jag få smärtkänningar i magen. Vi är på V-Dala, som Abbe hyrt till sin avskedsfest, och för att fira Sebbes 20-årsdag. Jag går till toaletten för att lugna ner mig lite, en stund ensam kan vara nyttigt tänker jag. Ida och Monica kommer in. Då har det börja göra så ont att jag inte kan stå.
Ida ringer min pappa, och sätter mig i en taxi. Åker i panik (och chock) till akuten. Kliver ur taxin, och in i väntrummet. Går fram till receptionen, där de förstår att jag har seriöst ont och släpper in mig nästan direkt. Pappa kommer dit. Jag får en säng innanför väntrummet, och börjar frysa hysteriskt. Pappa konstaterar att jag har fått feber, och magsmärtan ger inte med sig.
    Efter en ungefärlig timme, lite mindre, kommer den första läkaren. Efter en liten snabb undersökning bestämmer de sig för att skicka mig till gynekologen, något som tydligen var vanligt att göra när kvinnor i min ålder kommer in med buksmärtor. Även där en bra tids väntande, innan jag blir undersökt. Gynekologen säger att allt ser bra ut, förutom att det verkar vara en del vätska runt höger äggledare och livmodern.
     Får åka tillbaka till kirurgen. Nu byts pappa ut mot mamma och Frida, som tålmodigt satt med mig och lyssnade på mina dåliga skämt som jag försökte hålla mig igång med. Väldigt, väldigt törstig, men fick varken dricka eller äta "utifall att". Klockan är nu runt 8 på morgonen. Egentligen händer ingenting, så jag somnar till. Den värsta magvärken har lagt sig. Vid 10 tiden kommer det in en jättetrevlig kvinnlig läkare som undersöker mig lite. Förklarar att jag hade lite sämre sänka än vanligt, och att mängden vita blodkroppar var lite lägre, men säger sedan att det är troligt att jag haft en cysta på äggledaren som spruckit. Min kropp ska tydligen ta hand om det själv, så jag får äka hem men lovar att komma tillbaka om det blir dåligt igen.
     Så här sitter jag. Hungrig, får/ska egentligen inte äta något "utifall att". Eller ja, lite nyponsoppa. Och alvedon. Och eventuellt youghurt. Men jag vill ha riktigt kött! Skit. Jaja, nu är jag bara trött och matt och väldigt yr, men vi får se vad husläkaren säger på fredag!

Det här måste vara den roligaste morgonen på länge. Vaknar, och upptäcker att mitt tak har fått eget liv och vrider sig med 45 grader varannan sekund, först framåt, sedan bakåt. Låg och tittade fascinerat på det ett tag, innan huvudvärken påminde mig om att där kunde jag minsann inte ligga och slösa bort hela morgonen. Hur hade det sett ut? Thank god for headache!
   Kliver upp, och eftersom att jag legat och snurrat bort mig i taket alldeles för längre, ramlar jag nästan in i garderoben. Det måste ha sett roligt ut. Börjar tycka synd om gårdagens frukt som jag fått i mig, stackarna måste ju lida av alla frätande enzymer, så jag tänker att man kanske ska hjälpa dem upp igen? Ångrar mig i sista sekund, en impuls av elakhet från min sida.
    Sätter mig på en stol och ringer jobbet, Rebecca var mycket förstående över att jag ville ta vara på denna ljuva morgon och lät mig avnjuta den i hemmet. Dessutom hittade jag en festis som höll på att gå ut, riktig tur att jag tog vara på den innan det hade börjat växa saker i den. I'm such a lucky girl! Skulle ta en kopp te, men tänk! Då yrslade jag rakt in i soffan! Men den började bli lite sliten, skönt att jag inte hade sönder den när den var ny, lix.
     Det enda dåliga är väl att solen skiner. Tja, det gör det ju lite lättare för mig att hitta alla dammråttor och orenheter på golvet, men det blir så varmt för mina lurviga katter. Åh, tänk om det bara skulle kunna hagla och blixtra lite! Då skulle jag kunna dö nöjd. Det är väl för lyckligt att man inte är den negativa typen.

Nu är det nästan så att jag tar upp min motion om körkort på föräldraskap igen. För allvarligt. Om ni har läst aftontidningarnas löpsedlar idag vet ni vad jag pratar om. Det finns fyra stora moment i den historien som verkligen - verkligen - stör mig.

---

1. När en femtonårig flicka blir gravid så syns det rätt snabbt. Verkligen. Såvida tjejen ifråga inte är övermänskligt lång eller/och väldigt överviktig kanske. Men så var inte fallet med flickan i historian. Så hur kunde föräldrarna missa det överhuvudtaget? Bad parenting. Och så vitt jag vet köpte jag inte mina egna bindor och tamponger. Morsan borde väl uppfattat att det inte gick åt så mycket som det borde? Herregud.
2. Hur många tolvåriga killar har ett aktivt sexliv med en femtonårig tjej? Jag menar. Det är en kille i 6:an och en tjej i typ 8:an. Mellanstadie - högstadie. Det skulle vara som att jag... Hade sex med en kille i min syrras ålder. Usch. Nä, jag mådde redan illa. Hur gick det till? Bara det är ett brott mot sociala normer.
3. Föräldrarna är kolugna. "Ja, han skulle ju kunna sitta hemma och spela tv-spel, men han har varit på sjukhuset hela veckan för att ta hand om sin bebis." JA, han SKULLE kunna vara hemma och lägga lego/kapla/younameit men istället går han hem och knullar en tre år äldre brud! Skam! Sätt föräldrarna on the naughty mat, nanny!
4. Killen är bara näst (!) yngsta föräldern i England. Det finns med andra ord en yngre. Detta är inte en unik situation. Ni förstår.

---

Men samtidigt. Det är ju fruktansvärt roligt att läsa om. Jag kan inte ens ta det allvarligt. Det är som en påhittad artikel i "En Ding Ding Värld". Finns inte på världskartan att sånt kan hända. Eller, jo, okej. I Storbritannen.

MEN OKEJ. Kul. Kul att det ligger lite pudersnö över den enda isfläcken på hela grusgången. Och KUL att jag ska titta upp just då och halka. Fråga mitt knä och min höft, så får ni se om de håller med. Skulle inte tro det.

Nu sitter jag bara och väntar på vinterkräksjukan, att en älg ska storma mitt vräckliga torp och att Jerry Bruckheimer avlider.

Och jag tänker fan inte "peppar, peppar, ta i trä" något, överhuvudtaget. Mitt liv kan inte kräva mig på det.

Idag har varit en sån där dag som man först gråter ur sig själen för i ren panik, men sedan fnissar hysteriskt åt för att det bara är så komiskt. Jag vet egentligen inte hur jag ska återberätta den. Så punktlista brukar vara ett vinnande koncept.

• Vaknar utslagen för att åka och träffa e och Petra för en riktigt god, koffeinproppad kopp kaffe. Blir glad i hågen. Sätter mig och kollar busslistan. Inser att det inte går någon buss förrän två timmar senare. Förbannar lantlivet (och bajsdoften som klär in landskapet, något som sker varje vinter då avloppstunnan blir lite kall om rören).

• Blir hungrig och ska äta frukost. Inser att det enda jag har i fast form är istidskalla morötter. Mitt kylskåp som annars är varmare än rumstemperatur har tydligen haft en prima natt. Suckar djupt  och ska hälla upp vatten för att göra exklusivt snabbkaffe, riktigt exotiskt. Trots att jag spolade vatten sju timmar tidigare har det lyckats frysa i rören. Har alltså inget vatten - what - so - ever.

• Bestämmer mig för att gå in i stora huset för att leta mat som en annan uteliggare och koka kaffe där. Inser att jag inte har några nycklar. Och inne i stora huset ligger även min plånbok, jacka och skor och myser i värmen, eftersom att jag sprang ut i kofta och träskor igår kväll. Det är här gråtandet börjar.

• Ringer familjen för att se om någon kan komma hem och låsa upp. Syrran har sina nycklar hos pojkvännen, mamma har fullt upp - som  vanligt - och pappa är på väg till Göteborg (!). Just idag. Såklart.

• Får tag på Abbe som har extranyckel. Han sover, men lovar att bara klä på sig och åka. Jag pustar ut av lättnad. Han ringer en kvart senare och berättar att hans pappa har tagit bilen, som fadern i fråga använder högst en dag i månaden. Just idag. Såklart.

Så. Här sitter jag. Lite hungrig, lite kissnödig (ja, det har ju inte bara - foff  - trollats vatten till toaletten direkt) och lite visare. Det är väl de dåliga dagarna som gör att man uppskattar det bra? Bullshit.

En otursförföljd dag får: 3 av 5

Jag har sett en glimt av himlen. I tre dagar var jag på Österåsens hälsohem i Sollefteå. Det ska erkännas att jag var ganska orolig innan (inte en bit kött på hela helgen, inget kaffe - åh, ångest - och instängd med tre andra kvinnor).

Det öppnade ögonen på mig. Man började dagen med vattengympa. Halv åtta på morgonen. Visst, själva tanken på fysisk aktivitet innan frukost, halvsovande och iklädd bikini kanske inte låter så där jättelockande. Men tänk att kliva upp rätt seg, glutta ner i 32 gradigt vatten och skaka igång kroppen på en halvtimme. Resten av dagen bara - ordvits! - flöt på.

Sedan möttes man av fräsh fruktfrukost, fil med alla sorters frön och kli man kan stava till och hemmagjorda röror att ha på brödet. Byta om för boxercise, lerinpackning (alla måste testa! jag somnade som en sten) och föreläsningar. Just det där senare var en skänk från ovan till mig. Jag fick plötsligt en diagnos på varför min kropp har startat detta krig mot mig. Sömn. Jag har dödat mitt eget immunförsvar. Hurray.

Ett litet problem blev ju att komma hem. Jag som var van vid att slockna som en trasig glödlampa runt tiotiden på kvällen, för att vakna relativt lätt runt sju så att man hann till poolen, vaknade i total ångest vid tio. Väckarklockan ringde. Jag flyger upp och skriker "VAD ÄR JAG SEN TILL? Ska jag göra något idag? Vad har jag missat?!" innan jag inser att haaa! Ledig! Men det där kommer väl sitta i ett tag. Eller så får jag tima in sjubussen på mornarna för att åka till Fyrishov. Crap.

Hälsoweekend får: 4 av 5

Det här tillhör inte mina vanliga blogginlägg. Det kommer inte ens betygsättas. För det innehåller så värdeful information att det inte kan undanskymmas i någon sorts värdering. Here we go. För tillfället så gömmer jag mig i min egna bunker, torpet. Mamma och pappa har fått för sig att renovera köket hos sig. Dels är det en pina då de vill sova hemma hos mig, dels står kylskåpet i hallen, så man kommer knappt fram till tv:n. Och i kaoset som har uppstått under dessa dagar har jag kommit till två insikter som gäller för all mänsklighet. Read carefully.

---

Till männen: "Även om du vet att du är Mr Handy och vill bevisa dina handlingskraftiga sidor så är inte allting värt att göra själv. Och om kvinnan påstår att ni borde byta ut luckorna i köket, så borde ni byta ut luckorna."

Motivering: Ja, oftast går det rätt bra. Du vet hur man skruvar ihop två träskivor, kan fler metoder på att slå upp en hylla än vad tjejer kan anledningar att gifta sig med Johnny Depp (många), och om inte annat så löser husfix och spackel det mesta. Men det finns en anledning till att vissa utbildar sig till snickare. Vissa grejer kan man bara inte som mäklare, doktor eller chaufför. Typ hur långt avstånd det borde vara mellan taklist och skåp, eller hur man förlänger en bänkskiva på ett smart sätt. Lika lite som du tror att din snickare skulle klara av ditt jobb med bravur (såvida du inte är det själv, såklart) så kan du utföra den tidigare nämnda yrkesgruppens arbete.
    När vi kommer till skåpsluckorna. Ja. Vi vet hur ett kök ska se ut. Det är därför vi har så små fötter. Och kvalité har väl alltid varit vår starka sida (ursäkta generaliseringarna).

---

Till kvinnorna: "Trots att det där superfräna, helblanka kaklet var snyggt i annonsen så är det inte helt säkert att det passar toppen i ditt 7 kvm kök. Och det finns ett sätt att få männen att göra som du vill, även vid renovering och bygge."

Motivering: Inredning är helt underbart. Men det är inte bara ekonomin som begränsar. I vissa fall vinner faktiskt de tekniska lagarna, hur sorgligt det än är. Tro det eller ej, men man kan inte ha ett hörnskåp om man inte har ett hörn. Givetvis har de flesta (!) rum hörn, men inte alla är möjliga att ställa skåp vid, ta hänsyn till dörrar, fönster och liknande. Och hur lite du än vill lyssna till männens insnöade argument här, så har de fakiskt rätt.
   Hyr en hantverkare. Alltså inte ni tillsammans, utan du, bakom mannens rygg. Ge honom en hundring eller två extra för att han (viktigt med en manlig hantverkare för att detta ska gälla) ska framföra dina åsikter till mannen. Han kommer blint lita på fackmannen, och vips har du dina utdragbara kastrullådor. Tro mig.

Kuriosa: Min familj har infört "matlagningsdagar" så här på senare dagar, mamma har fått den befängda idén om att alla måste hjälpas åt hemma. Under en längre period har jag sluppit undan detta, eftersom att jag är helt bedrövligt kass på alla sorters hushållssysslor. Utom att laga mat. Så hon såg sin chans, och idag ska jag alltså laga mat åt hela familjen. Och köpa ingredienserna jag behöver själv. Det är här vår historia börjar.

---

Jag och Abbe står i kassan vid Ica Väst. Kassörskan är relativt ny (inte detsamma som ung) och börjar scanna mina varor. Helt plötsligt börjar varorna - istället för att stanna vid den lilla laserläsaren som automatiskt ska stanna bandet när den märker att det står saker ivägen - rusa bersärk in mot kassaapparaten. Kvinnan får panik och börjar kasta sig upp på bandet för att stanna dem, men det hela resulterar bara i att de bygger berg på hennes överkropp.

Eftersom att jag själv jobbar i kassa vet jag naturligtvis vad det hela beror på. Under kassabänken har vi en liten fotplatta som man kan styra bandet med. Så, visst, det ska stanna när saker står framför läsaren, men om man trycker ner plattan så upphävs den här funktionen, och varorna fortsätter framåt i vilket fall. Och eftersom att hon trycker sig framåt mot varorna, så tar hon antagligen stöd mot plattan. Jag berättar inte detta för henne. Jag njuter istället av den kaotiska stämning som hon skapar över kön där hon hysteriskt ropar om att kassan är trasig. Det är den inte.

När vi till slut lyckats betala våra varor och gått ut i bilen berättar jag detta för Abbe, och tycker att jag har all rätt i världen att klaga lite på vederbörande kassörska. Det är inte så svårt. Abbe börjar försvara henne och säger något om att: "hon är ju ändå rätt gammal, och hon är säkert välutbildad men blivit över och är nu fast på Ica resten av livet, stackarn!".

Elin: "Men vadå. Om hon nu är intelligent och välutbildad, men har så svårt att jobba som en vanlig kassörska, vad kan hon möjligtvis ha jobbat med innan?!"
Abbe: "Det såg du väl att hon var en typisk kommunalarbetare..."
[Tystnad i fem sekunder]
Elin och Abbe: "SYO!"

Fördomar mot... vissa yrkesgrupper får: 4 av 5 (taskigt, men ack så roligt)

Licensavtal låter kanske inte så bekant för de flesta, men jag kan säga att ni definitivt vet vad det är. Det är den där trevliga scrolltexten som alltid kommer upp så fort man ska ladda ner något på internet, där man godkänner att man inte tänker hacka sig in i deras system för att plagiera det och sälja för egen användning, och alla annan text som någon advokat/rådgivare bestämt att företaget måste ha. Utifall att de blir stämda. Eller behöver stämma någon själv. Oftast läser man dem inte. Man klickar i rutan där det står att man godkänner skiten, och låter resten rulla på. Men på sistone har jag börjat scanna igenom dem för att se om de inom någon liten kursiverad text kräver mig på pengar. 

Så idag skulle jag installera Zango. Något företag som skulle låta mig att se CSI "for free" på internet. I slutändan visade det sig att det var väl "free" att installera skitprogrammet, men att just kolla på serien skulle kosta mig mellan 24 och 35 pund. Nej, tack. Men det var inte det som jag reagerade över. Utan det var deras licensavtal. Jag börjar sekvensläsa och hittar... följande.

---

Det hela börjar bli ganska intressant. Efter att ha slötittat lite "That 70's Show" runt niotiden däckade jag hårt. Sömnen gled hetsigt in över Svealand och fick mina drömmar att spinna iväg. Vaknar halv tre av att mamma ringer och säger att mitt kök har blivit vattenskadat (during processen att få vattnet att tina i rören, eftersom att de fryst tidigare i veckan. Jag som inte trodde att det kunde bli värre) och känner under det samtalet inte av någon sjuka på något sätt.

Lägger på. Kokar en kopp te. Och upptäcker att jag inte alls är så kry; huvudvärken (som jag mirakulöst missat) trycker så hårt bakom ögonen att jag inte riktigt ser vad jag håller på med. Alls. Svettas lite - mer än vanligt - och ömmar lite i musklerna, men känner mig definitivt bättre. Tar tempen, och ser att febern har stigit med någon tiondel. Då helt plötsligt börjar jag svettas som en potatis i micron, och börjar svamla - vilket jag inser när jag pratar med mig själv. Och det tog en del tid att knåpa ihop det här inlägget... Men om jag hade legat kvar i sängen, och varken gjort te eller tagit tempen, hade jag känt mig frisk som en nötkärna då?



Irrationell kropp får: 3 av 5 (det är ju trots allt rätt ballt.)

ARG! Så - mycket - ilska! Hade jag varit i Hedman nu hade jag slagit. Slagit tills Kanada låg krypande om nåd. Detsamma kan få gälla för domarna. Länge sen jag blev så uppriktigt förbannad över inkompetens och slamkrypande idioter. Här kommer mitt hat, min frustration och min aggresion i punktform.

• Domarna. Gaaah. Vrål och bröl och battlewrath! Att de ens vågar vara på isen. Satan! Markström (Sveriges målvakt) blir totalt på- och överkörd minst tre gånger, helt oacceptabelt riskfyllt spelande, som bestraffas med... inte - ett - piss. Det är ett skämt! Kanadensarna må vara i intellektuellt underläge, men det är inte som att inte den största jävla idioten i universum förstår att om man kastar ut ett ben mot en spelare i full fart kommer att slungas iväg på isen. Och när de väl tar sig i kragen (tja, det tål väl att diskuteras) så utvisas även en svensk spelare, och jag har fortfarande inte förstått för vad. Helt. Jävla. Stört.

• Esposito. Men... Alltså... VA?! Här hänvisas till Markströms överkörningar. Esposito är amöban som först vågade sig på detta tilltag, och som domarna - genom att inte bestraffa - visade att detta beteende var okej. Så det upprepades. Och upprepades. Och sen får han göra mål? Nä, nu! Skam på torra land! Han skulle sitta i en plexiglaskur!

• Kanadas publik. Jag har bara ett ord för denna mentalt efterblivna supportertrupp. Osportsligt.

Om jag hatade Montpellier, så hatar jag Kanada snäppet mer. Och nämen, kolla! Där finns redan Gustav, och Evelina ska åka dit nu. Varför skickar Gud mina vänner till satans bo? FAN! ARG!

JVM - final får: FURIOUS ANGER!

De som har varit hemma hos mig (må Gud förbarma sig över era själar) har säkert reflekterat över det mycket inoptimala skrivbord jag har. Det är varken brett eller rymligt, och belastat med en dataskärm man lätt skulle kunna använda som ankare till en lyxkryssare. Is has been giving me a headache. Practically speaking.

Så, när pappa joddlar in som en tomte på LSD med en rymlig kasse från SIBAs mellandagsrea börjar det klia lite i fingrarna på mig. Smyger fram, kikar ner, och finner min nya älskling. Hon står här framför mig - ja, en hon - och bara  lyser med sin närvaro. Jag får till och med plats med tangentbordet på skrivplattan. 19" ren kärlek.

Alltså. Jag älskar detta. Min familj dansar och ler.

(Eller okej, familj och familj. Lasse Berghagen har vi inga genetiska släktband till what-so-ever. Tacka gudarna för det. Han var bara ett trevligt, host, inslag.)

A MUST SEE!

Min familjejuledans i ladan får: EN JULPUSS!

Först börjar vi med lite ordkunskap. Vet alla var parafili är? Alla? Var inte rädda för att fråga... Som mamma brukar säga; bättre att fråga och verka dum, än att inte fråga och förbli dum. Here it goes!

Parafili. (av grekiska para "utanför", "mot" och philia "kärlek", "vänskap") är en benämning på en socialt oaccepterad avvikelse (eller, tidigare, "perversion") från den sexuella normen; det involverar en avvikande fantasi eller handling som syftar till att uppnå sexuell stimulans och tillfredsställelse. Det är framför allt en psykologisk och socialpolitisk term, vilken fastän den alltjämt brukas är ifrågasatt.

Ni har säkert börjat ana vad detta lutar mot. Sådant här fascinerar mig totalt, snusk, vidrigheter och allmänna abnormiteter. Men vissa saker sträcker sig till och med bortom mina vilda (och dom är vilda) fantasier. Exempelvis...

• Axillism. Detta är en liten term som beskriver människor som tänder på att ha "sexuell aktivitet" i en annan persons armhåla. Min fråga är; hur kommer man fram till detta? Vilken annan människa låter sig behandlas på detta sätt? För så vitt jag kan förstå leder detta mest till onjutning för den andra parten.
• Dacryfili. Att tända på att se sin partner gråta. Är det så här hustrumisshandel uppstår? Kanske?
• Emetofili. När man tänder på kräkningar. WHAT - THE - FUCK. Liksom.
• Koprofili. Sexuell attraktion till avföring. Alltså. Bajs. Jag börjar ana hur sinnet ser ut på producenten bakom "2 girls 1 cup". En emetofilisk koprofil? Jag vill inte vakna upp bredvid honom.

Anyway. Ni förstår. Jag har alltid anat att samhället har varit uppbyggt på idioter, men det här... Det satte ribban. Fast lite intressant är det ju. Det kanske är mitt kall! Att studera dessa rubbade hjärnor. Läs mer på wikipedia.

Sjuka parafilier får: 3 av 5 (hälften tufft, hälften asäckligt).

Okej. Dags att få ändan ur vagnen. Mitt nyårslöfte ska bli att infria de tidigare nyårslöftena om en tatuering. Men... Ett litet problem. Vad sjutton ska man printa in? Så jag har luskat ut fyra favoriter som jag står helt stilla emellan. Jag behöver hjälp! Kommentera bara lite enkelt 1, 2, 3 eller 4 så får jag överväga utefter detta.

     

Som min käre vän Alme upptäckt, har säkert även ni sett att jag skrev att meningar skulle börjas med "vokaler". Vilken kompetent människa som helst (förutom Alme) insåg även såklart att anledningen till att jag inte skrev "versaler" - som var ordet som eftersöktes - var att jag var trött, förbannad och satt och bankade fram ord för ord på mitt eminenta tangentbord.

Så ursäkta mig, jag gör också fel. Jag är mänsklig. Men jag tål inte att bli rättad. Bah. Fjanteri. Från och med nu ska jag nog faktiskt börja alla mina meningar med vokaler. Kanske var det till och med så jag menade (det tänkte du inte på va? MUHAHA!)

Viktigpettrar får: 2 av 5 (de gör mig lite bättre varje dag)

Jag är i mig en ganska resonabel och accepterande människa. Vill jag tro. Förutom när det kommer till diskussioner med min familj, hur fel jag än har så har jag rätt. End of discussion. Men när det kommer till etniska fördomar, stereotypantaganden och i allmänhet förutfattade meningar så är jag en stark antianhängare. Därför får liknande påståenden mig att gå i taket.

---

"är du långhårig och hänger på sweden rock så kan du dra. vad är det med sweden rock? jag vet inte vad det är, men jag känner ett starkt förakt mot folk som åker på sweden rock festival eller gates of metal.känns som att det är ena jävla idioter. såna som helt byter stil när dom kommer till nån sån festival drar på sig världens slease rockar utstyrsel boots och leopard hatt och solbrillor sen har alla killar långt skitigt hår, dom som åker dit bara ”jag är så jävla metallll!!”. mycket headbangande och luftgitarrer och metal tecknet med fingrarna och utsträckta tungor. en gång om året smyger dom fram ut mörkret och tar på sig kläder dom aldrig har på sig i vanliga fall och blottar sig och bajsar på folks tält, och det är på sweden rock. går runt topless med tejp på bröstvårtorna. det är som ett lajv där det går ut på att vara mest dum i huvudet och en allmänt vidrig människa. vilket jävla pack. dumhuvudenas festival."

(Jag tog mig friheten att inte ändra ett jävla piss i föregående text.)

---

Ursäkta mig? Jävla idioter? Säger någon som inte lärt sig att börja meningar med vokal (var befann sig ovanstående rikspucko när vi andra gick i skolan)? Många frågor här, utan svar. Jag vill bara påpeka att det finns några vetenskapligt omöjliga påståenden i detta.

1. Det finns inte en chans i världen att alla de tusentals människor som åker på Sweden Rock Festival har någon sorts absurd bajsfetisch och måste lämna sin avföring på andras tält (observera, inte sitt eget).
2. Enligt "författaren" så är det bara människor som annars inte klär sig enligt dresscode hårdrock som åker på SRF. Ja, och just det, alla killar har skitigt hår. Alla. Mmm. Och leopardhatt (vad fan är en leopardhatt?).
3. Jag vet ett antal tjejer som har åkt på SRF, och jag kan nästan svära på Warrick Brown att större delen av dem INTE har vandrat omkring topless med "tejp på bröstvårtorna", vilket i sig är jävligt rubbat. Tejp? På bröstvårtorna?

Inte nog med att jag har utvecklat ett starkt hat mot denna människas åsikt, han kan dessutom inte ett dyft om argumentation. Och det är nog något jag avskyr ännu mer. Dumhuvudenas festival? Dumhuvudenas åsikt. Jävla tard.

Dra-alla-över-en-kam-människor får: EN FET KÄFTSMÄLL!