Ett soundtrack i min hjärna

Jag har varit innerligt orolig över hur jag skulle ta detta. Höst. I allmänhet så verkar folk omkring en bli spattiga och luriga när kylan kommer på, och hur skulle då en person som redan är ganska rubbad till sinnet reagera?

Men jag kom ut i morse för att kolla temperaturen. Det första som hälsade på mig var en ren, frisk vind som spretade runt i mitt hår. Kantarelldoften var påtaglig, trädet på åkern stod i brand och katterna verkade ha the time of their life med sommaräpplena som landat på gräsmattan under. Solen log lite bejakande runt husknuten och det låg ett lugn över åkern.

Så jag har bestämt mig. Jag älskar hösten.

Idag hände något på jobbet som jag bara väntat på. Och jag menar verkligen väntat. Sen snuvades jag på hela skämtet, helt fräckt framför ögonen på mig! På grund av teknikens idiotiska framsteg och precision.

En kund handlade för 1337 kronor. Förstå! 1337 kronor! Är det möjligt?! När jag insåg vad det var jag egentligen mötte blev jag helt exstasisk och ville mest av allt bara slå ut kvittot för att kunna ta en kvittokopia, rama in hemma, fota och lägga upp på bloggen. Jag förberedde mig för att ta emot kontanterna och mata in i CashGuard. Men vad gör kunden? Jo, han betalar med kort. Och vad gör betalterminalen? JO, den inser att den kan dra det eeeexaaaakta priset från kontot. Slutar avrunda. Och kunden får godkänna 1336,90.

Jag blev helt tyst. Det kändes som att jag blivit grundlurad på mitt livs upplevelse.

(Och om du känner att du inte har någonsomhelst aning om vad detta inlägg handlar om: Grattis. Du har ett liv.)

Jag har en underbar vän. Han heter Martin. Det finns en sak som gör Martin väldigt speciell i mina ögon. Någonting i Martins liv gör att så fort han bara berättar om vad han gjort under de senaste tio minuterna känns mitt liv som Döda havet. Stilla, lugnt och obebott. Och det är helt fantastiskt. Därför gillar jag att lyssna till Martins fullständigt hysteriskt kaosade liv. Vi har insett att våra liv blir väldigt roliga tillsammans, eftersom att de är så frenetiskt rabiata var för sig. Så roliga tillsammans att vi känner oss egoistiska för att inte dela dem med andra.

Så vi ska skriva en bok. Vi behöver bara en titel. Det får bli en liten omröstning. En mörk, ensam natt satt jag (och var tydligen mentalt pårökt) och skrev "potentiella" titlar. Som inte var så potentiella dagen efter, men fler än så har jag inte kommit på. De listas nedanför och rösta genom att skriva bokstaven framför titeln i kommentarer. Eller gärna ett eget förslag.

Titlar:

A) TEQUILARACE OCH DJUPA SORGER - a true story
B) SOPTUNNEHJÄRTAN - inte en diktsamling
C) WASTEBASKETHEARTS - två liv som korsas och skiljs
D) ÄLSKANDE HJÄRTAN MÅLAS SVARTA - två vänners öden
E) I KÄRLEKS ELD BOR HATETS MAMMA - två vänners öden

Hur sjuk som helst. Verkligen HUR - SJUK - SOM - HELST. I morse trodde jag att jag var döende. Kombinationen av en alldeles för lång utekväll (skulle ta bussen hem 22:15 för att ladda för jobbet, men tack vara annoying friends så slutade det hela med att jag tog en tripp till industristaden i 45 minuter, ovärt som fan för att om jag ville träffa Martin egentligen, förstår inte vad som hände med kvällen, lång historia), kaosad September, för lite sömn och förkylning gav mig en härlig, fräsch liten släng av "min-kropp-tror-att-den-är- en-disktrasa-som-hänger-på-Challes-toalettrör" feeling.

Inte nice alltså. Var så okoncentrerad och förstörd på jobbet att jag drog på mig fyra 25:or (sånt där som kunden belönas med för att de "hittat ett prisfel", eller bara varit smarta nog att utnyttja vårt asskickin' system) när vi egentligen ska ha max tio. På hela månaden. På alla kassörer. Det drog jag på mig på en timme. I rock!

Så min kassaledare bad mig till slut, vänligt men bestämt, att be om skjuts hem. Likblek och stapplande tog jag mig upp till omklädningsrummet och ringde pappa. Och har nu till sist insett att den där utgången som jag taggat så hårt för är avskriven. Jävla skit. Men sushi med mami och "There Will Be Blood" är inte fy skam heller. Det är bara inte det jag ställt in mig på.

and Elin does! Alltså är nu musikspelaren borttagen från Sveriges bästa blogg. Och det intressanta är att jag är riktigt jävla lättad. Jag hatade den där musikspelaren.

Yes, jag har nu slukat den mest bisarra film jag sett på länge - "White chicks" - med en topptrio bestående av Gustav, Abbe och Charles. Filmkvällar är alldeles för underskattade. Helst när man egentligen bara borde ta sin kvällsfika på fullkornsvälling, sätta alarm och sova sött i ett par timmar innan jobbet. Främst då.

Och bara avrundningen med Southpark och Scrubs skulle kunna få vilken vettig kvinna i världen som helst att bara vilja stanna, all life through. Synd att man har åtaganden att klara av också. Skitjobb.

Puss och kram, smell ya later. Roger that!

Som en dator. Ctrl + N. Börja om från en helt blank sida. Styka gamla känslor och tankar, och bara restart it all. Men det kan man inte, irriterande nog.  Det skulle vara så jävla skönt att bara radera vissa människor, slänga ner i papperskorgen och tömma fort som fan. Sätta i standby-läge och bara varva ner ett tag.

Men jag är en Människa. Mycket känslosam och laddad sådan. Jävla evolution. Fast vissa människor verkar ha fastnat någonstans där i kedjan. För jag har på senaste tiden träffat på ett mycket bra exempel av förhistorisk varelse, med en själ av sten och hjärtat är väl i size av en valnöt någonstans i magen. En person där psykologin av konsekvenser och reaktioner hos andra människor inte riktigt fallit ner än.

Vad skönt det måste vara att vara en sådan person! Som inte bryr sig ett dyft om hur andra personer påverkas av ens agerande. Att kunna somna lugnt på kvällarna trots att man i bakhuvet vet att någon annan psykiskt har slitits i stycken av mina handlingar. Jag avundas dig. Men jag hoppas - och tror - att du kommer att dö ensam och olycklig.

Jag har varit hemma hos min bror MQ idag. För det mycket välkända (not) bandet Marriage of Convinience - MoC - skulle börja spela in en demo idag. Och jag har varit med på ett eller annat sätt under de senaste MQ-bandens demoinspelningar, så det skulle kännas tomt att inte vara delaktig. Det kändes riktigt skönt i magen att få lite feeling av den gamla goda tiden trots att det varken blev Klausthauler eller dampidamp a lá Erik Larsson.

Så jag satt med och försökte vara användbar med den lilla logik och teknikkunskap jag har för att få inspelningsprogrammet Cubase att funka på Abbes laptop (omöjligt projekt, som efter mycket blod, svett och tårar gav efter). Och tog bilder. Det är väl ungefär det jag räcker till med, förutom att förnöja mig själv i dessa härliga människors sällskap.

Efter lite rep och musik så blev det till slut pizza på Svamptorget. Samtalen flöt på om allt och inget, och Adrian kom in på sina ohälsosamma vanor, vilket motiverade honom att skippa sin läsk till maten. Först verkade allt väldigt genomtänkt och vettigt, men när han kom in på chipsen kände vi alla att argumenten började dra iväg...

Adrian: "Jag unnar mig bara det nödvändigaste. Så jag dricker inte läsk eller äter godis. Eller chips. Fast... Jag äter ju om någon annan bjuder. Och då brukar det bli mycket. Så till slut känns det så snyltigt att jag köper mig en egen påse."

Japp, så långt för principerna! Enjoy the pics.

           

          

Det gjorde vi verkligen. Inte ens ett stort avfall på utgångsvänliga människor till vårt crew kunde stoppa mig, Mr e och Rebben från att dansa järnet. Ett litet minus var dock att det bästa dansgolvet (hiphop/gamla godingar) låg... Mitt i hallen! Why, but why? Det blev trångt att försöka ta sig till baren, övervåningen, och sist men absolut inte minst - toaletten. Plus att vi såg mycket lite av Abbe och Gustav, och för mycket av två skumma killar som trodde att vi skulle nappa på deras allt för intima killhångel. Nej, tack.

Men det var den absolut bästa utgången på länge. Jag var knappt full - vilket resulterade att jag för en gångs skull faktiskt kom ihåg vad jag hade gjort dagen efter, pepp! - omgiven av två underbara brudar, och fick höra låtar som verkligen taggade igång mig. Bästa minnet är när DJ:n verkligen letat efter en låt som skulle få folk att börja dra hemåt vid ett tiden, och som faktiskt fungerade på 95 procent av besökarna, men som fick mig och Rebben att bryta ut i högljudd allsång. Stad i ljus. Tommy Körberg. Jag hatar Tommy Körberg. Men det är en annan historia...

Alla drog sig till sina sängar vid strax efter ett. Rebben var full som en skata, eLHiin försvann och jag var mätt i magen (Rosa Pantern visade sig servera utmärkt efterfestmat). Roades av en viss Gabriel som hade en grymt najs hoodie. Här kommer en liten bild, mest för Rebeckas skull - hon minns nog inte så mycket av den stunden.

Av nattens eufori och hög på te så insåg jag en fruktansvärd sak. Satt ute i trädgården i bäckmörkret, filosoferade, och började sjunga på en av mina favoritlåtar (läs: Poison Prince som ligger så behändigt i spellistan till höger). Och ju mer jag smakade på orden och klurade över texten så... Den handlar ju om knark!

Jag som hela tiden tyckt så starkt för melodin, och visualiserat en liten story om killen hon sjunger om. Och så är det simpla, jäkla droger! Näe. Usch. Jag kommer fortsätta tro att det handlar om en twisted love story. Men jag kände att det var min plikt som medmänniska att uppdatera er andra. Så.

Idag har jobbet verkligen varit ett dagis i vuxenformat. Följande text kommer att uppfattas som överdriven och påhittad av ett antal läsare (hoppas jag iaf, annars har ni en skruvad världsbild) men jag kan lova att allt efterföljande är autentiskt. Punktlista, maestro!

• Vi hade skattjakt. Jag ritade kartor, David sprang omkring och letade, och min kassaledare Niclas var helt upprörd över att han inte förstod vad den visare. Han frågade säkert halva personalen om råd. Tio minuter innan stängning löste han problemet. Klipsk grabb.

• Niclas (samma geni) ringde mig 5 gånger i rad för att prata om... ingenting. Låtsastyskan varvades med fakebeställningar till pizzerior och personliga påhopp, och samtalen avbröts alltid av att jag fick en kund. När han från kassakontoret kunde se att jag var klar ringde han upp omedelbums. Han slutade dock när han insåg att han kunde ringa Maria för att högläsa ur ett informationsblad. Från första till sista sidan. Som avslutades med att Maria la på.

• Som ni kan märka gick telefonerna varma. Typ som när David skulle ringa upp till lunchrummet. Och möts av en mörk stämma som säger "Välkommen till Ica Väst, Johan". Det bästa är att han faktiskt trodde att han hade kommit till Ica Väst. På interntelefonen. Japp.

• Dagen avslutades med att vår nya säkerhetsvakt galopperade in i mig. Galopperade. Bokstavligen talat. Tänk er hundra kilo människa komma studsandes fram i ens riktning. Först blev jag uppriktigt vettskrämd, men skrattade till slut hela vägen upp i omklädningsrummet.

Och detta får jag betalt för. Förmånligt.

Jag har ingen koll på min kalender. Kaos. Säger saker hit och dit som jag inte bär med mig längre än till de nästkommande fem minuterna. Vilket är sjukt irriterande för alla runt omkring. Ett uppriktigt förlåt.

Jag har klurat ut varför min underbara far kan få mig att gå i taket, pipa som en övertänd kaffepanna och slita ut mitt hår med sån ilska att ett antal hjärnceller lär ha gått förlorade på kuppen.

Han försöker lösa alla problem. Jag vill bara klaga lite över saker och ting ibland. Rätt ofta, faktiskt. Men när jag säger: "Åååh, det suger verkligen hästballe att börja jobba klockan fyra på dagen för man hinner faaaen inte med att göra nåt annat!" så är det bara just det jag vill säga. Jag vill inte höra: "Jaa, men du kan ju alltid dra och träna spinning med mig innan, eller städa huset, eller plocka svamp..."

JAG VILL BARA FUCKIN'  KLAGA! That's it! Ge mig inga råd, tipsa mig inte om hur allt ska lösas, jag vill bara vara arg. Så.

Igår dök den inte upp i alla fall. Det var synd att det var så trevligt på Hijazz att jag inte ens kan vara sur på Martin för att vi gick dit. Men när vi avlägsnade oss därifrån för att hitta nåt ställe att dansa loss på så kom vi in... ingenstans.

V-Dala var så smockat att inte ens de på gästlistan kom in, vilket gjorde att vi insåg hur det måste se ut på Birger. People (även kallat Folkets) är aldrig - ALDRIG - ett alternativ. Så jag, Abbe, Mr Gurra och Gunde begav oss mot Upplands där MQ och company befann sig. För icke-nationsmänniskorna kan jag berätta att Upplands är en pub. Vilket var till stor glädje för mina manliga odansandes vänner, och till stor besvikelse på lilla mig som det spratt i fötterna på.

Det slutade alltså med att jag och Abbe splittade på en flarra vin, jag var fullare än fullast och somnade gång på gång i taxin hem. Och abstinensen av All Night Long Shaking är större än någonsin.

Emelie, Anders och Elin (me, I, and myself) hade en liten träff hemma hos den förstnämnda. Jesper och Jonas kunde av olika anledningar inte dyka upp. Kvällen började med en liten sammanställning av allt som skett under de veckor som vi inte setts - från Peace and Love framåt. Sen stod det mellan Tjejsnack eller TP. Och eftersom att Anders och jag har så starka ledarpersonligheter annars så fick Emelie välja för en gångs skull. Och den dagen Emelie frivilligt yppar sin feminina sida kan kossor fan flyga.

Så Trivial Persuit it was. Plus ett sexpack slush-puppyad-folköl. Frysen var inte det optimala förvaringsutrymmet. Det rullade på rätt bra (trots att vi inte kunde svaret på en enda fråga. Eller jo, jag kunde Jenna Jamesons självbiografi. Hurray!) tills frågorna började bli skummare och skummare. Emelie gick till och med så långt att dra sig ur hela spelet när frågan "Vad heter indianen i spelet Pray som blir bortförd av utomjordingar?" kom upp. Allvarligt. Är det allmänbildning?

Och i och med att frågorna blev värre och värre, så smittade detta även av sig på frågorna. Jag och Anders var fast i en evig tvekamp om guldplaceringen i detta lumpna spel, genom att försten till tre vann. Det skulle gå snabbt, tänkte vi. Efter en halvtimme satt vi fortfarande och gormade våra namn. Jag avslutar detta blogginlägg genom ett exempel på chansningar som kom upp. Peace out, Roger that.

Emelie: "Vad uppfann japanen Shibura Plant år 1979?"
Elin: "Elin! Hasch!"
Anders: "Anders! POKÉMON!"

Ja! Snart har jag nått mitt mål med 0 antal läsare! CHAMPANGE ÅT FOLKET!

Ja, men okej! Så ringer Sara. Från Coldplaykonserten. Och dom spelar Fix you. Som om det inte var nog. Varför vill mig livet illa?

Nu bryter jag ihop.

Det har varit en sån där dag. En som man redan vet när man vaknar att den kommer gå åt helvete. Alla tecken tyder på att du borde bona in huvudet i kudden och stanna där resten av dagen. Fast såklart så finns det ett antal faktorer som gör att du måste göra det rakt motsatta.

Jag vaknade sju gånger i natt. Varje gång trodde jag att min mobil ringde. Och sen när väl alarmet drog igång så trodde jag att det bara var lite mysigt fågelkvitter utifrån (ja, trots att det är kallare än i Svennis rövhål ute) och försökte med alla medel ignorera det. Sov lite för länge, och fick stressa sönder mig till bussen. Som skulle gå 09.10, men kom 09.40. Jag började jobba 10. Ja, men varför inte?

Kommer till jobbet. Är rastis. Vilket brukar göra att dagen går lite snabbare. Det enda som kan förstöra det är att alla bli sena efter sina raster, så att hela schemat förstörs... Resten kan ni klura ut själva. Fick till råga på allt kunder som på allra bästa manér försökte rubba min dag. Som småbarnsmamman som inhandlat alla tänkbara prytlar till barnkalaset. Och insåg att hon inte hade pengar. Vilket resulterade i att Elin satt och ångrade småkakor och festis för 400 pix.  

Fram till tretiden var jag så uppgiven och less att jag höll på att börja gråta, men när jag insåg att jag skulle rasta Lisa i minihuset så började jag inse det komiska i det hela. För där satt det en liten tjej på 4 vårar. Max. Och någon dödsdömd jävel hade satt henne på repeatmode. Det var som att hon bara kunde en enda jävla fras (det dagiset borde bli av med sin licens), för Elin fick höra: "Jag vet vilken färg det är på Pumba. Han är röd." i cirkus 25 minuter. Psykbryt!

Så har dagen rullat på. Jag har till och med börjat terapistäda. Så illa är det.

Ett väldigt bra uttryck. Något jag måste börja lära mig att leva efter. Lägga band på mig själv. Inte så bra på det.

Och ni andra: ni ska fanimej följa denna lilla uppmaning till sista blodsdroppen idag. För det här kommer inte bli bra.
Ingen sömn, förvirrade tankar och halsbränna är ingen bra combo för lilla Elin som kommer ha en av de drygaste dagarna ever. Förutsatt att allt gå så dåligt som jag förväntar mig.

Käraste Martin lyckades pressa in mig i sitt tighta schema idag, innan han skulle på genrep. Jag hade redan innan spenderat en del tid med Mr e som plockade disk och serverade pizzor i sitt anletes svett. Eller något liknande.

I vilket fall som helst var både jag och Martin halvt om halvt medvetslösa av sömnlöshet. Plus att vi är perversa nog i vanliga fall. Så att sitta och läsa österländskt horoskop som bara hävde ur sig som: "Drakens tecken - Du blir hårdare och hårdare" var inte så bra för den seriösa fasad vi ville visa upp.

Sen kände vi att det var dags att prata relationer. Som vanligt. Gör vi något annat? Och Martin började prata om en av de mest vanligt förekommande Flickeämnena. Det går ut på att jag klankar ner på henne/situationen/Martin som över huvudtaget lägger ner energi på den, och Martin försvarar sig. Och idag hade han ett helt obestridligt argument.

"Ja, men jag menar. När det var ganska bra, så var det ju väldigt bra!"

Ja. Det ante mig.

Har tuggat frenetiskt på ett Extra licorice i femton minuter. Trodde att jag höll på att få en hjärtattack, men det var bara höger bröstmuskel som protesterade i träningsverk efter ett helvetespass på Friskis. Insåg även när jag skrev det där att hela grejen bara var helt orimlig. Om inte läkare i alla tider haft åt fanders fel och satt hjärtat på den högra sidan kroppen. Trummat med en "Ur och Penn"-bläckis som jag lånat på obestämd framtid på min Loka naturell flaska. Gav upp.

Gick ut och tog en cancerpinne. Och den var skitäcklig. Maybe, maybe, it's time to cut this crap out for good. Men bara kanske.

...sätter jag mig spikrak upp i min gamla soonly-fall-to-pieces-Ikeasoffa. Sist jag hade besök så slets faktiskt en av de dekorativa sidokanterna av. Eller. Den ramlade bara av, det var ren och skär timing och otur att den satt i någons hand för tillfället.  Allvarligt. Världens sämsta köp.

Men jag sover bra i den. Trodde jag iaf, tills nu. Har loopat Winamp på Amy Macdonalds nya album (som för övrigt är helt oslagbart) och vaknar till Poison Prince. Är så klart helt övertygad om att jag har försovit mig, för som bekant för de närmaste så vaknar Elin A L D R I G på nätterna. Never, and so never again. Men där sitter jag, med ett duntäcke över låren, dimmig blick och så där lagom missorienterad klädsel som man har när man somnat oplanerat i en skön soffa/säng. Knäpper en Loka, och sätter mig vid datorn.

Det jag egentligen vill få fram med allt detta är att jag har drömt. Om en person som jag egentligen inte har i mitt liv för tillfället; låt oss kalla honom Kurt. Jag befinner mig på ett nationshus. Jag umgås med människor, använder min kamera effektivt (när, var och hur brukar jag fota?!) och låter alla andra plugga. Jag träffar Kurt. Kurt har blivit kär i mig. Kurt vill att jag ska köpa ut 19 cigaretter till honom, varken en mer eller mindre. Kurt tittar mig i ögonen och lovar mig guld och gröna skogar. Helt plötsligt inser drömvärlds-Elin att hon minsann har en respektive att ta hänsyn till, som inte mindre än Kurt är en person som inte riktigt längre existerar i hennes vardag. Och helt plötsligt tittar Martin Eriksson förbi (as himself) och guidar runt en grupp småbarn som vill titta på slaskig snö. Och Martin pratar en fingerfärdig engelska som till och med vissa vuxna skulle ta som gibberish. För femåringarna. Inser att jag inte satt något minneskort i min kamera. Vaknar.

Ursäkta. Men vad är det för fel, mr Hjärna?

Okej. Det var alltså inte som att det räckte med att jag var bitter över uteblivna måltider (det enda jag fått i mig på hela dagen var en latte och en banan), midvinterkyla och skrotenfärdig moppe som stannade var gång den gick ner under 40 km/h. Det var inte ens nog med att hela plasthelsiket på den äggformade hjälmen immade igen till min skönsång (Who let the dogs out. Varje gång jag flämtade ordet "who" så bolmade ett litet förrädiskt moln igen all sikt). Absolut inte.

Det skulle alltså tillkomma ett antal bilförare som antagligen hittat sitt körkort i ett Frostiespaket eller vunnit det i någon slogantävling. För helt klart så finns det en åsikt bland dessa miffon att man inte kan bli bländad av en påtänd SUV-lykta i backspegeln om man kör moppe. No, no, no.

Och ett bra tag svalde jag detta faktum med att skrika svordomar åt de varma, glada bilpassagerarna när de passerade mig med dagsljusstarka lyktor. Ända tills Crosscountryaset landade sitt feta Volvoarsel bakom mig. Och hälsade med stroboskopliknande blixtar i mina små obetydliga backspeglar. Min första tanke var att göra en tvärnit i äkta Vänge Hellmoppers-manér, kliva upp, och be föraren att köra upp "tiotusen siamesiska elefantbögar i rektum*". Men det gjorde jag inte.

Jag åkte hem och åt skitäcklig sushi. Förbannade vägverket för att släppa ut dessa monster på vägarna. Och kände att den tidigare nämnda sången passade mer än väl in.



*citat från warpdrive.se som förövrigt är en grymt underskattad hemsida.

Skulle du hellre...
Pierca näsan eller tungan? Tungan
Vara seriös eller flummig? Flummig
Dricka röd eller grön mjölk? Gammeldags! Det var gott det.
Brinna upp eller drunkna? Oj. Måste nog välja drunkna.

Svara ärligt...
Tycker du om någon? Alla tider! Exempelvis finns det en liten Mr e som jag inte sett på allt för länge.
Sol eller måne? Måne. Nattbarn. Har alltid varit.
Vinter eller höst? Höst!
Vaniljglass eller chokladglass? Åh, choklad. Men allra helst krokant.

Har du de senaste 24 timmarna...
Sjungit? Yes, mister.
Blivit kramad? Absolut.
Känt dig fånig? Det finns en definition på det svaret. Som är alldeles för absurt för den här bloggen (ja, fatta hur illa).
Saknat någon? Mer eller mindre.
Klippt håret? Öh. Nej.
Gråtit? Räknas det att gäspa?
Ljugit? Undanhållit sanningen låter bättre.
Blivit kysst? Mamma gav mig en puss på kinden när jag skulle gå in i torpet. Check!

Om mig...
Hur mycket är klockan just nu? 00:55
fullständigt namn? Elin Johanna Lundgren
Vart vill du helst bo? Venezuela. Eller Nya Zeeland. Varmt.
Hur många barn vill du ha? Två, kanske? Låter lagom.
Vill du gifta dig? Någongång, någonstans.
Rullar du spaghettin? Alltid!
Har du ätit sushi? Nja, mer slukat.
Hur många olika sorters flingor har du i köksskåpet? En + müsli.

Grejer...
Har du blivit jagad av polisen? Nej, men säkerhetsvakt. Max. Fyllekväll. Long story.
Har du en hund? Nej, men jag rastar! :)
Sover du helst själv eller med någon? Finns det något bättre än att somna med en varm hand inlindad i sitt hår?
Tror du på spöken? Alla tider.

"Jag är bara 1,77, och sanningen är; jag tjänar mer pengar på ICA än min rap-karriär . Jag bänkar bara 70 kilo, sanningen är; jag är två sekunder från att va en one-minute man!"

Indeed. Det är rätt missuppfattat. Det sitter och lyssnar på the ultimate Snook. I ett hus fyllt med (okej, det är typ 10 stycken) minderåriga som flaskar öl och pimplar vin och gör dreads på varandra till höger och vänster. Halvätna tacos täcker köksbänken, och det är ett evigt springade in och ut för att röka. Sånt där som man tyckte var spännande när man precis börjat tvåan på gymnasiet, och allt var nästan lagligt men inte riktigt, vilket gjorde det så mycket mer spännande.

Och mitt i detta sitter jag. En medelålders kärring som är trött efter en angenäm dag med en herrbekant och en chailatte från rättvisemärkta Barista. Och betraktar livet som jag en gång levde, medan jag kastar ett öga på det än sålänge opublicerade inlägget med en begränsad andel bloggläsare.

Füfan, jag börjar bli gammal.

Det finns vissa dagar som man bara vill ragga upp en kannibal, låta sig tömmas på blod och bli styckad i småbitar för att sedan ätas. Vissa dagar vill man bara låsas fast i elektriska stolen och tvingas se på upprepade repriser av den gamla årsmodellen Bingolotto. Ibland önskar man bara att någon kunde ta en figursåg och skilja huvudet från halsen på en.

Vissa dagar vill man bara dö. Som dom dagarna när man vet att man har sårat en person som under en mycket lång tid har betytt mest av allt i världen för en. När man oavsiktligt har krossat en annan människas hjärta.

För att man för en gångs skulle helt och rent bara tänkte på vilka konsekvenser som skulle kunna vara uthärdliga för en själv. För att man trodde att det var okej att vara lite egoistisk och intresserad av sitt eget välmående någon gång ibland. Och det suger verkligen.

Det suger mer än allt.

Vi gör den i punktform. Skitbra.

• Vaknar med två brudar i samma säng. Vi har alla gått från "Friskt-hurtbulle-mode" till "Det-känns-som-att-det-sitter-en-hurtbulle-i-strupen-och-manglar-tvätt-mode". Jätteförkylda och sjuka. Men det var väl lite dagis över gårdagen, så det är fullt förståeligt.

• Jag har blivit hundvakt. Åt två jättesnälla, skitfula boxrar. Får en hundring per gång, men det är värt att bara träffa dom. Helt underbart vänliga djur (och mer motion åt folket).

• En man kom framspringandes till mig och Stickan idag och ropade hysteriskt om vi hade tappat en plånbok. Den var svart med stora rosa "Hello Kitty"-märken. Om jag hade ägt en sån hade jag inte tappat den, jag hade lämnat den med avsikt. Tillsammans med denna okända samarit gick vi igenom plånboken, hittade ett namn och eniroade hennes namn. Ringde. Lämnade plånbok. Mycket glad tjej från Sala gick och satte sprätt på sina pengar.

• Stina skulle låsa upp sin cykel. Stina pratar med mig och kommenterar att hon "Oj, hoppsan!" råkade böja till sin cykelnyckel lite i låset. Tar i lite och - plopp - tittar hon upp på mig med en blick som utstrålar jordens undergång och stor förvåning. Halva nyckeln sitter kvar i låset. Vi tittar på låset, tittar på den lilla fjutt som hon håller i handen och tillbaka på låset. Sen dör vi. Jag skrattade i säkert femton minuter.

Alltså. En helt magnifik dag.

Hmm, varför hör jag Josefs röst säga det där? Ta åt dig killen, dags att byta hälsningsfras? Och bara så du vet så kommer jag och en galen kille från Knivsta styra upp "Mötesplatsen Afrika" på Kulturnatten. Du måste ju också få nåt att göra.

Min dag har varit kanon, och lärorik. Har sett jobbet från en annan sida. Underifrån. Låg på ett skitit Maxigolv i typ 10 minuter bara för att koppla i den satans dammsugaren  för att städa. Inte som att dammsugaren funkade heller. Jag menar, det är ju inte så att vi säljer allt från lösviktsmüsli till spelkonsoler. Det finns säkert en mycket bra anledning varför just vi ska ha Sveriges sämsta dammsugare.

Plus. Jag tror att jag är lesbisk. Och inte bara i en. Det finns få som jag diggar så hårt som dessa två brudar som har väldgästat - hårt och brutalt - mitt enkla hem. Och kinamat fick jag också! Hur mycket mer kan en flicka begära?

Två element som bara kan sluta med en sak. En lyckad kväll framför datorn. Dels kom jag hem medan folk fortfarande var vakna, och dels är jag nöjd och glad i gommen. Plus att det gav mig en hint om ett svar varför jag tar på mig dom där jävla kvällspassen. Idag loggades jag ut inte mindre än två gånger på grund av "inaktivitet". Det vill säga att det inte var en enda kundfan på tjugo minuter. What? Är det ens möjligt? Det är Ica-SupahSpecial-Maxi vi snackar om! Det är full rush varje dag! Förutom mellan sju och nio på kvällen, och vem jobbar då? Klura på det svaret du.

Och vet ni vad? Samma jäkla typ blev bjuden på en chokladmilkshake idag. Den var efterlängtad.

Hej, Martin. Jag dissar inte dig. Jag undviker inte dig med avsikt. Jag uppskattar att få ha dig i mitt liv och som vän, och du vet att jag ställer upp för dig. Men det händer även dumma saker mot mig, och  om det får som följd att jag inte orkar träffa dig - eller vem som helst annars - betyder det inte att något har påverkat just din värld extra negativt.

Jag ringer dig ikväll. Slutar jättesent.

/din vän Elin

Hela - fucking - tiden. Det börjar kännas jävligt obehagligt. Plus att nummermysteriet har löst sig. Det var en viss Herminator som satte mig på pottkanten. Bajs. Skitjobbigt. Och så vidare.

Men det gör iaf att hon känns mer verklig. Eller åtminstone mindre myttad-påhittad-freaky. Fast vi tycker alla att hon fortfarande är lika läskig.

(Josef: kommer aldrig glömma simultanreaktionen. Ett steg framåt, och ett steg bak!)

Igår kväll hände det mig något som jag hoppats på aldrig skulle hända mig igen. Jag blev tvungen att ringa 112. Och allt startade med något så oskyldigt som en okänd ringsignal från ett buskage. Plus att Josefs vilja alltid går först,  vilket både är positivt och negativt.

Vi skulle gå och möta Johan som kom sent som satan (typ halv tolv) vid Stadsbiblioteket, så vi lämnade the walls of V-Dala för en liten stund. När vi kom till Palermo ville jag fortsätta rakt fram, men Josef tyckte att vi skulle vika ner mot ån. Och såklart vek jag med. Halvvägs till vattnet stannar Josef upp och kollar in i en buske - och med tanke på att hans whining över den fyllda kissblåsan - så trodde jag att han hade andra ändamål. Eller, ni fattar.

Plötsligt börjar jag också snappa upp den svaga signalen. Och ser tjejen. Urskiljer hennes häck ur den resterande häcken. All. Wasted. Vi slog, och slog, och till slut kom Josef på den geniala idén att svara i tjejens nalle. Hennes kompisar droppar oroade men tacksamma förbi, jag springer upp och ner för att hitta en gatuadress. Ringer larmcentralen, och biffen är kirrad. Förutom att tjejen - Klara - fortfarande är beyond medvetande. Quite creepy, I say. Men man kände sig ju lite duktig.

Abbe påpekade det lite fint för mig. Först MAFBM och nu Klara Come Klarity (KCK - om man skulle vilja referera till henne senare). Jag har hittat mycket i buskar i senaste tiden. Och så; det här var väl allt om min buske.

Det är förjäkligt att jobba. Ni vet det, jag vet det och alla vet det. Men det finns en del små guldkorn som gör det fullständigt genomhärdligt. Typ dödssköna arbetskamrater. Typ Mary D. Låt E stå för mig.

M: "Det skulle ju kännas helt fel att komma uppklädd på krogen, i klänning och sånt. Jag har alltid baggykläder. Folk skulle ju tro att jag hade blivit galen och typ: "Har du slutat lyssna på hiphop och blivit tjej?". Orkar inte ta sånna kommentarer."
E: "Jag fattar. Vad lyssnar du på då?"
M: "Men hiphop. Typ."
E: "Det greppade jag väl, men vad för band?"
M: "Organism, Afasi, Kanye West... Sånt."
E: "Aah, the regular shit alltså."
M: "Jaha, dom har jag faktiskt inte hört."
E: - stirrar förvånat och oförstående på M -
M: "Jaaahaaa!" - snilleblixt -

(Det kanske inte låter så kul, men det var ett oslagbart moment att se hur poletten bara föll ner i huvudet på kvinnan. Helt underbart.)

Och en har klarat varenda nivå av tillit hos mig. Känn dig utpekad. Du vet vem du är.

Jag skulle riva hav och himlar. Jag skulle springa över glödande kol och taggiga snår. Jag skulle jubla tills änglarna höll för öronen och dansa tills Broadway frös till is. Jag skulle bygga ett hus av diamanter och spela gitarr tills Hendrix vände sig i sin grav. Jag skulle ge dig världen. Jag skulle göra allt för att få leva i den där drömmen som vi hade tillsammans en gång.


(Jag kommer alltid att älska dig, mer eller mindre. Du har skrivit ditt namn på ett hörn i mitt hjärta som aldrig kommer att suddas ut, vare sig du vill det eller inte. Men just nu känns det som om vi har vandrat genom ett oändligt antal dörrar, och allt som återstod var ett litet fönster som vi måste krypa ut igenom. Vi har inget val. Och jag vet att du vet. Let's take it from here.)

Varför gör jag så här mot mig själv? Jämt! Konstant och evigt. Dels dräller ute alldeles för länge natten innan jobb (det blev dock väldigt lagom långt igår kväll känner jag - mycket mysigt om inte annat), dels tar så dåligt hand om mig själv att jag blir sjuk vid alldeles fel tillfällen. Som när jag precis börjar universitetet. Eller ska ut på kvällen. Eller ska jobba.

Men när jag har tråkigt och ingenting att göra? Frisk som en nötkärna. Alltid. Och nu sitter jag här: stressad, viljestark och helt nedbruten. Magen värker och sticker, tinningshuvudvärken eldar på och mitt inre termostatsystem har bara... Lagt av. Jag fryser. Och jag menar f r y s e r. Jag kan inte tänka på nåt annat. Förutom att jag har noll aning om hur det ska gå till att kläa på sig och jobba 7 timmar. Fucked up.

Jag är trött. Och det beror inte enbart på att jag vaknade var och varannan halvtimme i natt (drömde att jag var en orc i Warcraft III - måste lägga ner det här med spelandet), utan att jag lovar att vara delaktig i saker hit och dit. Som idag. När jag slutade passet efter nio timmars välkommen-till-oss-jag-har-inte-alls-inventerat-smink-medan-du-låg-och-sov-slit så ringer min vän Idaho. Och påminner mig om den trevliga välkomstmiddagen på V-Dala som jag skulle på. Som jag glömt. Såklart.

Så. Jag har börjat överväga om jag verkligen förtjänar min kalender, eftersom att jag försummar henne totalt (och JA, det är en hon). Vilken metod ska jag använda mig av för att börja komma ihåg saker och slippa stressa fram och tillbaka hela tiden? Någon som har en bra idé?