After all, you're my wonderwall!
Jag är så tacksam över att få ha så mogna, fina vänner som trots att jag kanske överreagerat, och att det gjorts stora hönor av ett fragment av en domherrsfjäder, så är de öppna att lyssna och förstå. Kanske är jag likadan själv, och omger mig av likar.
För de som träffat mig i helgen har vetat hur förstörd jag varit över det hela. Och frustration och ångest har spridits i båda riktningar, men istället för att krypa in i sina grottor och ducka för problemet - så har vi fläkt upp hjärnan och hjärtat, inte avbrutit och verkligen försökt sätta sig in i den andres situation.
Kontentan är alltså att allt är löst. Och jag har kastat den där tunga stenen på bröstkorgen i sjön, och ler bara vid tanken på mina käraste. Känn er träffade.
Yours truly, E.
Sviken.
Sitter hemma och känner mig... sviken. Sviken, sviken och lämnad och - sa jag det? - en hel del sviken. Att en del människor som jag har gjort en så stor plats i mitt hjärta för antingen (här kommer alternativen, gott folk):
• Känner de mig inte alls. Vet inte vilka saker jag brinner för i livet, och inte vet hur jag fungerar när det kommer till relationer, planering, händelser och känslor.
• Skiter fullständigt i mig och sårar mig med flit. Vill verkligen inte tro på detta, men efter två dagars nära-till-gråten-ångest börjar det luta hitåt.
Ska därför ut och have the fucking time of my life med Minea ikväll, som helt ouppmanad hörde av sig och ville hitta på något för att hon faktiskt ville vara med mig. Så hela jävla fruktansvärd och en rakt igenom svinig människa kan jag väl inte vara?
Orolig!
Satt igår och hade det oförskämt mysigt med min box vitt och "Ett ufo i New York" (helt underbar film, hade lite dåliga vibbar innan, men det visade sig vara ett mästerverk) när telefonen ringer. MItt i natten. Blir lite förvirrad och förvånad, men svarar när jag ser att det är Abbe som försöker få tag på mig runt tre tiden på natten.
Obehagskänslan stärks när jag hör snyftandet och ömkandet i andra sidan telefonen. Jag vet att Abbe har varit lite hängig, men har mest supportat honom med en ryggdunk och rådet om att ta en kopp te. Men nu sitter alltså karln och gråter för att han har så ont i hela kroppen, halsen, bröstkorgen och har knaprat alldeles för många Ipren. Jag beordrar honom att väcka föräldrarna för att skicka honom till akuten, eller eventuellt ringa 112.
Får ett litet sms senare under natten - läser det på morgonen för att jag olyckligtvis nog lyckats somna till - där han berättar att han är på akuten och att jag inte ska oroa mig. Runt lunchtid idag ringer dock mamma Catalán och berättar att grabben ligger kvar - på hjärtakuten. What?! FIck ett litet samtal av en morfinstinn Abbe lite senare, inte mycket som gick att få ur honom, mer än att något med hjärtat slutat fungera. Så alla ni som vet vilken underbar människa killen är, skicka ett krya på sig meddelande, och så håller vi tummarna att detta löser sig så snabbt och bra som möjligt!
Abbe, din själ är min själ, och när det gör ont i dig går jag sönder! Bli frisk!
Montpellier.
Ändå kommer mina babies lämna mig - och min tjugoårsdag - i ensamhet för denna håla. Till maj. TILL MAJ! Alltså... vad ska jag göra med all tid som blir över? Eller. Sysselsätta mig med för att inte bara sätta mig ner och räkna dagar? Jobba. Kanske. Träna med Sara. Se mentalsjuka dokumentärer. Bli curlingproffs med Sara. Många alternativ. Kontentan är.... Jag hatar Montpellier. Seriously.
Montpellier får: 1 av 5
Julbak.
Ta en pedant, ett geni (jag), en fnissfia och ett pucko. Lägg till sirap, grädde, socker, saffran, vetemjöl, ingefära plus ett antal andra obligatoriska ingredienser, och du har ett superhärligt andra adventsbak. Huset doftar av snabbkola och Farmors chokladkaka, och skvallret har gått hett. Ibland har snacket tagit över en så stor del av situationen att en del bakverk har gått till spillo (det vill säga att Saras freestylehästpepparkakor numera ser ut som blyertsteckningar),
Jag hade hand om knäcken - och jag tror aldrig att det har gjorts så lyckad knäck. Jag fick dessutom till tio fler än vad som utlovades i receptet. Magiskt, jag vet. Julskivorna går varma, och förutom den lilla pinsamma incidenten när jag högt och klart tog i som en sate på "White Christmas" och det visade sig att snubben sjöng på svenska, så har lugnet legat över Vaksala.
Det enda som saknas är glöggen. Och det smärtar mig. Det sänker betyget på en annars mycket lyckad eftermiddag.
Julbak får därför: 4 av 5
"En chiuauau eller en kungspuddel?"
Happy-go-Lucky. Skulle då handla om en tjej som blir bestulen på sin cykel och bestämmer sig för att skaffa körkort. Tänkte att: hmm, låter som en trevlig lättsmält film som kan vara nyttig för mig som är en stark anti-skaffa-körtkortsanhängare. Jag tror att bilen var med i maximalt 3 minuter av filmen. Däremot handlade den jättemycket om Poppys störda liv i allmänhet; familj, jobb, vänner. Den var bra. Men den som skrev sammanfattningen borde bara få en tre tons gripklo upp i rektum.
Sen skrattade vi. Betonade djursorter fel (se rubrik), startade en handlingskraftigt projekt - det ska bli av, jag lovar, och drack ett glas vin på Williams. Det var härligt. En sån där kväll när internskämt som kommer leva vidare för all evighet föddes.
"Du vill ha den. Men du kan inte få den."
En himlafärd med en graciös porrfarbror.
Typ. Det var längesen jag hade så roligt. Jag har varit så stressad ett i ett just nu, att allt har känts helt omöjligt. Sen sätter man sig i en bil på en oplanerad resa till Borlänge med två bröder och en syster, ser sina favoritband, drickar, lackar på fyllebröder, somnar stilla på ett vandrarhem, kastar löv, upptäcker internskämt, hälsar på ankan (som dessutom blev döpt på hemvägen), betraktar Erik Larsgården och åker till jobbet.
Lite anteckningar till mig/oss/andra:
Q: "Sara, ditt ADHDbarn."
Sara: -förolämpad- "Va? Tack för den."
Q: "Öh... Det vore ju inte så överraskande om du var det."
Sara: -tyst-
Q: "Ta det som en komplimang."
(Observera att Q var full som en kaja, och Sara väldigt ofull.)
Ankan på dragkroken: "EEEEAAAGLEEE!"
Abbe: "Men sväng till höger, gubbjävel!"
Elin: "Swäng to the right."
Abbe: "Swäng to the hills!"
Q: "Swäng the line!"
Sara: "By the grace of swäng!"
Och så rullade det vidare. Länge.
Sara och Elin tassar fram till staketet som skiljer ölrutan mot gångvägen. Abbe och Q sitter innanför. Sara och Elin går fram och prasslar på plasten.
Q: "Vafaaan, kissa inte på oss!"
Elin: -tsssssss-
Q: "Äre... Äre Sara?"
Elin och Sara bryter ihop. Q börjar klättra över staketet genom att trycka foten genom plasten, och häva sig upp på de smala, smala metallstängerna.
Q: -muttrar- "Fan vad dumt. Vilken oförmånligt ställe att sätta upp ett staket på..."
Jag älskar det.
Olika barn leka bäst.
En gång i måndagen? Hmm, tål att definieras. Fast om man inte kan skilja på veckodagar och tidsbestämmande substantiv borde man ta sig en liten språkkurs, I'd say.
Och jag känner fanimej bara en enda person som kan skriva en mening på åtta ord, där fyra av dem är "ja", "jo" och "nej".
Tack hörni. Ni gör mitt liv lite bättre. :)
Rebecca says...
Vita brudar och underbara killar.
Och bara avrundningen med Southpark och Scrubs skulle kunna få vilken vettig kvinna i världen som helst att bara vilja stanna, all life through. Synd att man har åtaganden att klara av också. Skitjobb.
Puss och kram, smell ya later. Roger that!
Abbe är bäst.
Abbe säger:
den där där nån snubbe sitter naken med nackskydd och chipspåse mellan ban
Elin - "I sing you a song or two" säger:
neeej!!!
Elin - "I sing you a song or two" säger:
FEL!
Elin - "I sing you a song or two" säger:
jordnötsringar
Elin - "I sing you a song or two" säger:
Vilket hån att säga chips...
Abbe säger:
men va fan då
Abbe säger:
förlåt!!!
Abbe säger:
jag kan verkligen inte förlåta mig själv efter det där elin
Abbe säger:
ELIN!!! jag förtjänar inte vara din vän!!!!
Abbe säger:
förlåt
Abbe säger:
förlåt
Abbe säger:
jag hoppar nu ut genom fönstret... du får ärva allt som jag äger
Elin - "I sing you a song or two" säger:
Det är nog bäst så.
Elin - "I sing you a song or two" säger:
Om du inte kan hantera dina jordnötsringar så... Ja.
Abbe säger:
men jag trodde verkligen..
Abbe säger:
jag trodde verkligen att det var chips...
Abbe säger:
=((
Spela aldrig TP med halva hjärnor.
Så Trivial Persuit it was. Plus ett sexpack slush-puppyad-folköl. Frysen var inte det optimala förvaringsutrymmet. Det rullade på rätt bra (trots att vi inte kunde svaret på en enda fråga. Eller jo, jag kunde Jenna Jamesons självbiografi. Hurray!) tills frågorna började bli skummare och skummare. Emelie gick till och med så långt att dra sig ur hela spelet när frågan "Vad heter indianen i spelet Pray som blir bortförd av utomjordingar?" kom upp. Allvarligt. Är det allmänbildning?
Och i och med att frågorna blev värre och värre, så smittade detta även av sig på frågorna. Jag och Anders var fast i en evig tvekamp om guldplaceringen i detta lumpna spel, genom att försten till tre vann. Det skulle gå snabbt, tänkte vi. Efter en halvtimme satt vi fortfarande och gormade våra namn. Jag avslutar detta blogginlägg genom ett exempel på chansningar som kom upp. Peace out, Roger that.
Emelie: "Vad uppfann japanen Shibura Plant år 1979?"
Elin: "Elin! Hasch!"
Anders: "Anders! POKÉMON!"
Det är inte lätt när det är svårt.
I vilket fall som helst var både jag och Martin halvt om halvt medvetslösa av sömnlöshet. Plus att vi är perversa nog i vanliga fall. Så att sitta och läsa österländskt horoskop som bara hävde ur sig som: "Drakens tecken - Du blir hårdare och hårdare" var inte så bra för den seriösa fasad vi ville visa upp.
Sen kände vi att det var dags att prata relationer. Som vanligt. Gör vi något annat? Och Martin började prata om en av de mest vanligt förekommande Flickeämnena. Det går ut på att jag klankar ner på henne/situationen/Martin som över huvudtaget lägger ner energi på den, och Martin försvarar sig. Och idag hade han ett helt obestridligt argument.
"Ja, men jag menar. När det var ganska bra, så var det ju väldigt bra!"
Ja. Det ante mig.
Livet i dokusåpeformat.
• Vaknar med två brudar i samma säng. Vi har alla gått från "Friskt-hurtbulle-mode" till "Det-känns-som-att-det-sitter-en-hurtbulle-i-strupen-och-manglar-tvätt-mode". Jätteförkylda och sjuka. Men det var väl lite dagis över gårdagen, så det är fullt förståeligt.
• Jag har blivit hundvakt. Åt två jättesnälla, skitfula boxrar. Får en hundring per gång, men det är värt att bara träffa dom. Helt underbart vänliga djur (och mer motion åt folket).
• En man kom framspringandes till mig och Stickan idag och ropade hysteriskt om vi hade tappat en plånbok. Den var svart med stora rosa "Hello Kitty"-märken. Om jag hade ägt en sån hade jag inte tappat den, jag hade lämnat den med avsikt. Tillsammans med denna okända samarit gick vi igenom plånboken, hittade ett namn och eniroade hennes namn. Ringde. Lämnade plånbok. Mycket glad tjej från Sala gick och satte sprätt på sina pengar.
• Stina skulle låsa upp sin cykel. Stina pratar med mig och kommenterar att hon "Oj, hoppsan!" råkade böja till sin cykelnyckel lite i låset. Tar i lite och - plopp - tittar hon upp på mig med en blick som utstrålar jordens undergång och stor förvåning. Halva nyckeln sitter kvar i låset. Vi tittar på låset, tittar på den lilla fjutt som hon håller i handen och tillbaka på låset. Sen dör vi. Jag skrattade i säkert femton minuter.
Alltså. En helt magnifik dag.
Brev till Martin.
Jag ringer dig ikväll. Slutar jättesent.
/din vän Elin
harr
Bloggen våldsgästas av klassens thug!
Det känns som ett hån mot vår fina
(och nej, Josef har inte hjärnkapacitet nog att avsluta ett enda litet blogginlägg)
I nöden prövas vännerna.
Någon har en speciell plats i mitt hjärta. Och hon har köpt jeans!
På en botanikers balkong samlades familjen.
Även om inte alla hade möjlighet att komma så var det helt underbart, alkoholen flödade (eller åtminstone från de obligatoriska sönderskakade trefemmorna som symboliserar Martin och Adrian), balkongen var dränkt i tjock cigarettdimma och tv:n visade nån sorts detoxprogram. Som ingen brydde sig om.
Isa anlände med Julia och en hembakt tårta. Såklart. (Övrig fakta: Isa blev klassens Ernst... Låt det tala för sig självt.) Det pratades om allt och inget, och det kändes precis som det skulle. Allt var som vanligt.
Så vad händer nu? Barnen står på fågelboets kant och ska sticka till Oslo och rensa fisk, flyttar till Norr och Söder och vissa blir bara kvar. Kommer familjen att återförenas? Kommer familjen att överleva prövningarna? Jag vet inte, men jag hoppas.
Vad har Småland som inte jag har?
Småland har:
• en landskapsblomma som heter Linnea - aha, men jag har faktiskt krukväxter i plast från Ikea.
• ett landskapsdjur även känt som utter - just det, ETT landskapdjur. Jag har över hundra dammråttor. Även 3 mjauande husdjur, men det kanske inte är lika lockande för katthataren Knutsson.
• fått sitt namn av diverse "småländer" - mitt namn är banne mig inte snott eller kopierat av nåt! Inte ens av Mr. e herself, jag är född först, så det så.
• uppfostrat en artist vid namn Ola Salo - men Räka, calleth you, cometh I.
Så efter mycket moget övervägande så har jag bestämt att jag är snäppet bättre än detta lömska landskap. Kom hem, nu!
(Glöm det där om platsväxterna, jag insåg nyss att Ingvar Camprad - Ikeas grundare - också är född i Småland. Så i princip så är även mina blommor småländska. God damn it!)
