Ett soundtrack i min hjärna

Okej. Vissa av er - antagligen de flesta - har hört en låt på radion. Tänker: "Visst, hon är väl okej, men en av alla andra kvinnliga sing-a-song-writers." eller rent av "Usch." Men om man var på Debaser ikväll. Om man var där i Stockholm, hade tagit ett glas rosévin med en god vän, goat ner sig i en av loungens underbara vintagemodellsoffor (Sara, du skulle älska dom!) så kan man inte annat än klappa sig gott om huvudet och säga: "Oh, Lord!".

För hon var bra. Hon var mer än bra. Hon var charmig, rolig, social, peppande, intressant och absolut inte minst talangfull. Och hon gav oss en upplevelse, i form av en sång de flesta av oss kan, men i en tolkning som slet i hjärtat på mig. Varsågoda. En liten snutt av den.

Nu har jag suttit i säkert en kvart och klurat på hur jag ska få plats med allt det väsentliga från Challe 08 i ett blogginlägg. Men vi gör ett försök (Adrian kommer säkert bli alldeles överdrivet besviken på min bloggförmåga, sorry mannen!).

---

Recension av: Cassette

"Ett stundtals oroväckande svängigt syntbeat forsade ur pojkrumshögtalarna, och Carl-Magnus magiska slängkappa svepte in publiken i ett elektroniskt moln.
    Sångaren Rickard gjorde sitt bästa för att hålla igång scenshowen, trots en stor inlevelse kunde man urskilja att många av koreografibitarna var mycket impulsivt påkomna. Inget negativt i detta, utan det kändes som att bandet offrade mycket för sin publik. Inledningens tekniktrassel glömdes snabbt bort, eller snarare trängdes undan av ett sadomachistiskt klinkande och fotstimulerande skönsång.
    Det enda sänkande som går att urskönja ur denna - i övrigt - exalterande spelning är väl publikstämningen. Ett par sporadiska moshpits, ackompanjerade av gälla målbrottsskrik, var väl i princip det enda som bröt stämningen. Egentligen låg sinnesstämningen tung likt en verklig baksmälla."

Därför får Cassette: 4   av    5

---

Festivalens obehagligaste: att vakna av att få håret indränkt i ketchup, och pannan insmetad av tandkräm (jag).
Festivalens dansvänligaste: MGMT - Kids
Festivalens vi-mot-dom: Jag och Martin som satt på baksidan och skakade huvudet åt de tre Hellströmplattor som spelades på raken.
Festivalens innovativaste: "öltältet", bestående av ett notställ, pall och täcke.
Festivalens mat: snabbmakaroner, ketchup och folköl.
Festivalens godaste: pannkakor!
Festivalens chaufför: Gunde på besök. Nykter.
Festivalens citat: "Jag gillar INTE att bli väckt!" En liten Gordon som var mycket irriterad på en person/situation som han senare dementerar... Tönt.

---

Festivalens avslutande - och underbaraste - konversation:

Adrian: Jag gillar inte tonfisk. Det är synd. För det är ju billigt... Och så är det fisk! -får en snilleblixt om att fisk är nyttigt-
Challe: Mm, kycklingfisk.
Adrian: -tveksam- Är det? Näää...
Challe: Nej, men alltså, det smakar ju som en blandning av kyckling och fisk, typ i konsistensen.
Adrian: Aha. Jag tänkte väl, för tonfisk är ju bara fisk.
Challe: Annars skulle det väl heta tonkyckling.

Jag har en dröm.
En dröm om en klanderfri och molnlös värld.
En värld som förgylls av stearinljusens reflektion i en burk Grafenwalder.
Jag har en dröm om nätter som omvandlas till dagar
                 utan att diskrimineras av något så banalt som sömn.
Utopinätter där kramar och dans till MGMT förenar oss till en stor familj.
                 Eller rent av Familjen.
Jag har en dröm som snurrar i min skalle.
En dröm om historierna jag vill berätta för mina barn, barnbarn och syskonbarn.
Historier inbäddade i Tegnérdikter & ladies nights, i ölfrukostar
                 och oplanderade gästtal.
Jag har en dröm.
Jag har en dröm som blivit verklighet.
Välkomna till min dröm, bröder och systrar.
Välkomna till Challe 08. 

Klockan är 04:34. Inte ens de morgondjävligaste småbarnen har börjat fundera på att terrorisera sina arma föräldrar, fåglarna ligger fortfarande och myser i sin kalla trähålor och McDonalds har precis stängt efter nattpasset för att vänta in morgonens bravader.

Det är alltså natt. NATT. Och jag sitter fullt färdig (avsaknaden av smink är obetydlig) och väntar på min skjuts. Till Halmstad. För att se exakt samma konsert som i lördags. Minus ett band. 

Herregud. Jag måste verkligen styra upp mitt liv.

Ps. Ah! Jag impulsköpte en mobil igår! Handlingskraftig! 0735723747 - skicka ett litet sms med ert nummer så att jag kan börja plocka på mig till de där tretusensjuhundrasextiofem telefonnummer som jag hade sist. Tack på förhand. Ds

För mobilen är numera way gone. Antagligen i händerna på en graciös porrfarbror. Som dessutom vandrar omkring i träskor och täljer Dalahästar. Någon fruktansvärt oärlig människa hann under de tre ynka minuter som jag kände att jag tappade min mobil i folkhavet, tills det att bandet lämnade scenen, plocka upp min mobil (eller, tja, 98% av den. Batteriluckan var han/hon snäll nog att lämna kvar) och stoppa ner i sin egen leriga ficka.

Ersättning följer! Av mobilen alltså. Död åt dessa rackarns snattare!

Imorgon är det Hellacopters. Kanske för sista gången i mitt liv. Såvida de inte kör en "pr-jätteroligt-skämt-för-alla-våra-fans-deppar-ihop-men-vi-tjänar-deras-mammors-röv-på-att-fakea-ett-uppbrott". Men det kan jag inte tro. De är ju rock! (Rockers är inte tillräcklig smarta för sånna genomtänkta upplägg. Iofs har de en manager som fick dem att medverka i en JC-reklam, vi vet alla vilken, så kanske...)

Så, jag tänkte, det är ju pinsamt att komma på avskedsturnén och inte vara helt stensäker på texterna på de låtar som man vet är självskrivna. Och jag inser att... Jag har alltid sjungit fel. I vissa låtar inser jag att jag inte ens hört fel ord, utan bara "låtit ljuden". Jag har aldrig reflekterat över det. Exempelvis kan vi ta Dissapointment blues. Där finns en fras som lyder: "Alright already I´ve had enough, them options lie before me but I can´t get ´em up". Min text har nog varit något i stil med: "Allrajallrej ajhadalöf de måches ba ackeckereöp".

Fruktansvärt. Jag räds mig själv! Hur gick detta till? Nu jävlar, rättning i ledet. Ring mig inte, smsa mig inte, för här måstes ligga i hårdträning. Jag har ju trots allt lite mindre än ett dygn på mig. Wish me luck!

Jag börjar känna mig lite som en karaktär i Lost. Haunted to my knees av en tresiffrig kombination. Jag har till dags dato sett den på inte mindre än åtta bilar (och ja, jag har räknat, redan tredje gången började jag bli sjukt misstänksam) med detta tal som regnummer. Under de senaste två veckorna har fem kunder handlat för exakt detta belopp. Och jag har två gånger lyckats hålla samtal på mobilen i denna givna längd.

747. Eller 7:47 om vi pratar om mobilen. Antingen så vill Gud, ödet eller slumpen att jag ska bli flygplanstekniker/dylikt eller ett stort Kent-fan (det alternativ jag hoppas minst på). Vad kan detta betyda? Ska jag spela på Keno? Och bara använda mig av dessa siffror? Hmm... Någon som har nått vettigt att komma med?

Tack vare Ica Maxi. Jag är så ledsen och nerslagen just nu, att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag har fått schemalagt var tredje helg i höst. Bara det i sig är ett skämt för någon med fast anställning. Men jag ska jobba 20-26 december.

Först tyckte jag inte att det var värsta paniken, jag slutade iaf 14 på julafton, så jag hinner ju hem till Kalle Anka. Men jag har inte förrän nu insett att resten av min familj ändå kommer åka upp till Lavsjön. Och jag förstår verkligen Frida när hon säger att utan "Lavsjön är det ingen riktig jul". Så Uppsala i sig gör ju att julen har tufsats till i kanterna.

Men att jag ska fira den själv... Äta revbensspjäll själv, hitta mandeln i gröten som jag själv lagt i (det är iofs en positiv sak, konkurrensen om mandeln blir ju relativt mycket lägre), skratta åt "Långbens semester" ensam. Sitta i mjukiskläder och sjunga "Feliz navidad" enstämmigare än någonsin förr.

Fyfan. Fyfan för mtt jobb. I år ställer jag in julen.

Helt tydligt. För de har ett imbecillt jävla crapsystem - aka Studentportalen - som inte kan "validera mina inloggningsuppgifter" som de SJÄLVA har skickat ut till mig. Vilket innebär att jag inte kan skriva ut gamla tentor för att plugga på, att jag inte kan anmäla mig till tentan på lördag (som jag tydligen hade varit tvungen att göra 12 dagar innan, något som varken hemsidan eller min föreläsare berättat för mig), och att jag inte kan kolla om de satt upp några regler gällande från- eller närvaro.

Så jag måste på något fruktansvärt klurigt sätt ta mig till Polacksbacken för att hämta ut ett NYTT lösenord av samma jävla folk som inte kunde ge mig ett funktionellt från starten. Känns safe. So bloody safe.

Kommer till Ica motherfuckin' Maxi runt kvart över åtta, väntar på utbildningen som börjar nio. Var så övertrött att när "läraren" gav mig uppgiften att gå ner att scanna öl för att ha till exempel, och att jag citat "inte behövde visa leg", garvade totalt ihjäl mig. Länge. Är klar runt halv tolv, för att dra en snabbis till Räka.

Hon var sjuk. Sjuakre än jag någonsin sett henne. Om det var något jag inte såg, så var det hennes golv. Det hade bytts ut mot ett hav av snytpapper. Som var snytna i. Så sjuk är hon. Uppmaning, tyck synd om min själssyster!

Kommer tillbaka till jobbet, och börjar jobba en och en halv timme för tidigt. Dum grej. Att man aldrig lär sig. Slutade stängning med en huvudvärk som inte var av denna jord. Fick skjuts av pappa, och avslutade dagen inofficiellt med M&M Peanut och CSI New York.

Och är så sanslöst jävla trött.

Oj, vad finurlig jag är! (Det värsta är att jag fnissade högt när jag kom på det. HÖGT. Jag måste skaffa mig en humor.)

Det som vill förmedlas är att jag nu har avlivat det blonda. Stoppat visionen av ett vackert ljust hårsvall i en Icakasse, gömt den under jord, och prytt graven med ett kors. Det är nu mera brunt. Brunrött. Kashmir ljusbrun, för att vara mer exakt. Och det skrämmer mig. För min hjärna tar ungefär tjugo sekunder för sig att inse att det är jag när jag ställer mig framför spegeln. Och blir lika rädd varje gång.

Men, som man säger, once a blonde, always a blonde. Det är bara en tidsfråga.

Klockan sju vaknar jag med ett ryck (inser att mitt alarm ringer, och har antagligen då gjort det i en timmes tid). Sen. Springer upp, kokar kaffe på rekordtid, kastar mig på moppen som varken har bensin eller fungerande backspeglar, hoppas in som en gasell hos Abbe, väcker honom, drar iväg på moppen igen, och landar utan för UNT. Kön är lång. Fan. Jag ska komma hem med de där AC/DC-biljetterna. Punkt.

Efter två timmars väntan släpper de till slut in oss på kontoret. I vanlig ordning tar man en kölapp efter hur man satt utanför porten. Abbe får nummer 99 och jag 100 (det första numret var väl runt 80). Men när ungefär sex personer fått sina biljetter hör vi till vår fasa: "Ståplats? Nej, tyvärr. De är helt slut!"

WHAT - THE - FWORD? Efter tio minuter?! Det här händer inte! Plus att när våra vänner  kommer fram till kassan (de hade väntat sen klockan fem) så svarar hon med ett litet fint: "Går det bra med separata platser?" Det innebär att det bara finns styckvis platser kvar. Underbart. Helt okej.

Iallafall, kassörskorna skötte allting jättebra, och insåg till slut att de var tvungna att strukturera upp det hela. Så en sätter sig och börjar boka och printa ut så många biljetter som möjligt, och den andra sorterar dem efter vilka som ligger relativt nära varandra. Jag och Abbe inser att vi iaf kommer få biljetter till oss själva och lugnar ner oss lite. 99 ropas upp av en kvinna som fram tills dess tagit emot telefonbokningar (hur funkar det?). Men när vi kommer fram så stirrar hos stint på sin skärm. Ropar till de andra två: "Hörni, de har släppt en extraspelning."

Oh. My. God. Jag kröp ur skinnet fan. Jublade högt, och enligt kassörskan skulle hon nu kunna jobba lungt i åtta timmar till med vetskapen om att hon gjort någon så glad. Jag har - alltså - ståplatser till ett av de bästa banden i världen. Som jag har velat se i hela mitt rockverksamma liv. Angus, get ready! Här ska slängas trosor!

Så! Då har man valt! Jag har just insett att Eventkoordinator inte tar in förrän i vår (för att börja plugga i september) så det var bara att stanna kvar i stan ett tag till. Så nu blir det Grundläggande Kemi och Rockens Historia och Mytologier för lilla moi.

Apropå rock, så har det just nu börjat spridas planer inför sommaren. Fortfarande hemlighetsstämplat, men I will reveal it in no time. It's gonna be a Journey (muhaha).

Roger that.

Jag har hittat bildbevis till den mest spårade utgången på länge. Vem hade trott att kvällen när vi kom nyktra till V-Dala och hittade hjärtformade nachos skulle sluta med brak och kalabalik?

Har ni insett hur mycket Facebook gör för våra relationer idag? Det tisslas och tasslas om saker man sett på Fejjan - ja, det kallas så i folkmun, förskräckligt, jag vet! - om hur vissa flörtar, andra gör slut, och kolla! Din bästa vän var på krogen med den där bimbon! Både saker som vi vill skylta med och hålla så hemligt som möjligt kommer till slut nå din familj. Via Facebook.

Och det här kan ju vara bra faktiskt. Saker som man vill ska komma ut gör det, utan att man måste gå mun till mun staden runt. Vissa jobbiga saker som måste tas tag i kommer upp utan att man behöver ta det där enormt jobbiga första steget. Men det finns en brist i det hela, som gör att det inte riktigt håller.

Facebook är för smart för mänskligheten. Facebook gör egna antaganden. Facebook - som program - kan dra slutledningar som går bortom allt sunt förnuft. För tydligen, utan att jag ens visste om det själv, så innebär att inte vilja visa sin relationsstatus exakt samma sak som att inte vara singel. Den enda vettiga anledningen till att inte vilja skylta med sina privata relationer är att man har nåt fuffens på gång. Såklart!

Så nej, alla Facebooknördar därute. Jag är inte i ett förhållande. Jag går inte bakom ryggen på någon, och håller inte på med något fuffens. Det är systemet som är fuffens. Tack.

Åh, jag har längtat hela dagen! Det där badet var en gudagåva. Ansiktsmask, badsalt, schampoo (kände att foliehåret var tvunget att avlägsnas) och balsam. Mums, I tell you. Jag har aldrig varit så bakisäcklig.

Plus att jag fick en ensamkväll med mami. Including lyxräkor, kräftstjärtar, limeaioli, grahamsbaugette, vitt vin och skaldjurssoppa. Det kan nog faktiskt inte bli bättre. Nej, det kan inte bli bättre.

Hur lyckades jag få till en så grammatiskt korrekt mening, mitt i all alkohol? En riktigt bravad, är vad det är. Nåväl, nu är det dags för en resume av kvällen, för alla er stackare som uteblev.

Karaktärernas natt

• Jag var fly förbannad när jag skulle åka från jobbet. Jag hade - tack vare mina underbara medarbetare - fått reda på att jag stog som ett fån och haffar extrajobb till höger och vänster, och mår jättedåligt över mitt ostrukturerade liv, medan vissa med provanställning har fått, låt oss säga, ett antal fler timmar på sitt schema. Mitt "Varför?" fick igår ett tydligt svar som inte är så bra att lägga upp på en blogg, men jag kan avslöja att mina arbetsledare spottar på mig. Bildligt talat.

• Då ringer Evelina! Säger att hon just har blivit burned, käkad och utkräkts av sina vänner (de skulle på Snärkan men de dissade henne). Berättar att en bana på Bowlaget väntar på mig. Drar dit som ett jehu, säger hejdå till Doddi (Stickans syster) och knatar vidare till V-Dala. Där sitter vi. Sveper vin, cider och öl som om vi inte kunde annat.

• Därinne var det ganska trångt, vilket gör att vi får dela bord med ett par Stockholmare. Varav en av dem var ingen mindre än - badambaaa! - Bag in da Box killens ex :D Är det inte underbart?! Sånt händer bara inte! Hon var jättehärlig, och när V-Dala stängde sina portar drog vi i en klump till Palermo.

• På Palermo sätter vi oss ute i kylan, och plötsligt slår sig en oinbjuden man ner vid vårt bord. Med afrikanskt påbrå var hans svenska inte den bästa, men lovade att han skulle bjuda oss på en drink. Vi svarar "JAVISST! :D" (eller rättare sagt, jag svarar, Evelina var nykter nog att tacka nej) och följer med mannen in. Pekar ut en smaklig Breezer, men när bartendern kapsylat av flaskorna så vänder sig mannen om OCH FÖRSÖKER GÅ! Lämna mig med notan! Nej, nu jävlar! Så jag utnyttjade honom ganska hårt. Gick till baren, beställde, och drog dit honom och tvingade honom att betala.

• Väl ute igen ser jag att ytterligare en person har slagit sig ned vid Evelina. Peter Carlsson. Från Minnesota. My ass. Han var en rolig typ, alldeles för mycket för honom att säga så vi låter det vara. Men han var definitivt värd att nämna.

• Senare skuttar det fram tre... hmm... yngre medelålders män som vill bjuda på efterfest. Jag var skitpackad och taggade igång, medan Evelina försökte vara den resonabla i gänget och sa att hon minsann skulle hem. Evelinas "ragg" ringde efter en bulle - Vem säger så? Betyder det taxi? - och var påtagligt sur över att hans vision om ett billigt ligg raserats. Jag springer i kapp Evis, och får sällskap av en Hampus. Som var från Härnösand! Och gillade Höga Kusten! Mmm, that's the spirit folks.

Shit. Vad obehagligt mycket vi hann med. Nu är det dags för en promenad för att friskna till innan föreläsning. Trött.

Puss!

haha, förstan inlägget på fylalan!!

Systrami blir gammal som sjutton idag (mwihi, ordlek is the shit!). Kul för henne. Mindre kul för min begynnande ålderskris (observera att mina panik-snart-dags-att-tänka-på-pensions-inlägg alltid kommer i samband med något som hänt Frida). Sjutton. Det fyllde man våren i ettan. Något som låter som ett antal ljusår bort, men när jag tänker efter... De legendariska hemmafesterna började sina ut, Sunnerstagropen började tömmas på snö och ölburkar, jag hade rött hår som egentligen skulle vara brunt. Första sommarlovet i gymnasiet började närma sig, hade precis börjat söka sommarjobb, repade inför Skrapanfestivalen. Alla detaljerna som bildar stora målningar i huvudet på mig. Jag minns så mycket.

Och detta var för hela två och ett halvt år sen. Jag har tagit studenten nu. Jag är snart inte ens tonåring. Vart tar mitt liv vägen?

Min vän e och jag vandrade mot ärade Ica Maxi för att sluta upp med min moder (skjuts hem para moi!). Det regnar, men på ett överkomligt sätt. Tills vi ska gena över en lekplats som inkluderade ett träd, vilket vid en liten vindpust kastade en skur av regndroppar mot oss. e skriker till och försöker parera, men blir såklart träffad.

eLHiin: Hur man än gör och försöker flytta på sig så får man allt det där blöta i ansiktet. Det är som i Super Mario när man vet att man kommer att bli splattad hur mycket man än svoshar åt sidorna.



Huvudet på spiken tjejen, huvudet på spiken.

...över sig själv. Igår gjorde jag dels saker som absolut inte förvånade mig, och saker som gjorde att jag vaknade med ett "What?!" imorse.

Oförvånande saker: Nationsrunda med eLHiin fylld med galna upptåg, skratt och skrubbade knän. eLHiins knän. Jag var nykter nog att stå på fötter (aka hade tur). Två blonda, uppklädda brudar ramlade in på Kalmars, Upplands, GH, Snerikes och hade otur på Smålands (typ... sambakväll eller nåt annat töntigt) och Gotlands (vägrade öppna). Tanken var att ha ett nytt samtalsämne på varje nation, men det höll inte så länge. Tillhör absolut det normala.

Chockerande saker: Ramlade in på Etage. Det i sig är kanske inte så utstickande för mig, men det blir värre. Sextiontalet fulla, äldre människor + kareokemaskin + Paradise City + mig och Ingrid. Låt helvetet tala för sig själv. Ångest, panik, och aldrig mer.

Roger that.

Ps. Josef mådde aaaaantagligen inte så bra imorse. Och Niklas funderar säkert fortfarande på vad det var för fyllo han skjutade hem. Ds

Jag satt och såg Evan Allmighty med familjen nyss. De flesta tycker att det är en töntig och överspelad film, men jag älskar den. Jag älskar skämten, jag älskar karaktärerna, men mest älskar jag budskapet. Inte det överambitiösa "tjohej, Gud löser alla problem och familjer ska kunna ta sig igenom alla kriser"-skiten. Det som rör mig är Morgan Freemansreplik i slutscenen; "It's all about one Act of Random Kindness".

Det fick mig att tänka på en händelse i personalrummet igår. Jag och en äldre man (jag vet faktiskt inte vad han har för funktion, han bara är där hela tiden) började diskutera samhället idag. Hur bristen på respekt och det hänsynslösa har börjat ta över mer och mer. Att man inte vågar lita på någon. För om man går in i alla situationer med tanken om att alla vill ens bästa så kommer man att bli ett lätt byte. Då är man ett självskrivet offer. Men jag hatar, hatar, att behöva vara misstänksam mot mänskligheten. Jag vägrar!

Går ner från min rast. Står i självscanningen. Möts av en man som.... tillhör en viss misstrodd samhällsgrupp, vilket jag också hatar eftersom att det inte ligger i min natur att vara fördomsfull. Han kommer fram med ett kvitto och berättar att han precis passerat kassan och börjar granska sitt kvitto. Håller en stor förpackning Philadefiaost, och visar att den inte finns på kvitto. Undrar om han kan betala den hos mig istället - vilket han såklart kan - och går därifrån med kommentaren "Det är skönt att komma hem och veta att man gjort rätt för sig".

Alltså. Ärligheten bara slet i hjärtat på mig, och gjorde mig varm i hela kroppen! Tänk om alla hade den där inställningen? Tänk om alla skulle låta ärligheten styra deras moral? Det är sådana där små handlingar som gör att jag fortfarande har lite hopp i världen. Att vi en gång ska börja våga lita på varandra. När alla utför små Acts of Random Kindness. Den dagen då jag ser saker som den här mannen gjorde som vardagsmat, och inget som jag ids skriva ett fulständigt blogginlägg om.

Ibland känner jag mig verkligen som tagen ur den moderna versionen av Askungen. Mina vänner försöker alltid sy in mig på den perfekta utekvällen, men allt som kommer ivägen är Ica Maxi. Antingen för att de inte gett mig tillräckligt med pengar (aka jag har spenderat allt på förfesten), jobbpass fredag/lördag kväll, eller som nu. Helt ledig lördagkväll. Fri söndag. Men jag är så jävla trött...

Har tvingat mig att peppa upp mig för innerst inne är jag så sjukligt sugen på en drink och lite bootyshake. Eller lite och lite, det har väl sin definition. Så i med maten, på med pumpsen, and let's go! Innan jag börjar hinna känna efter hur sliten jag är.

Jag älskar ord. Jag har lite av vad man kan kalla för en ordfetisch. Det värsta jag vet är särskrivningar (sär skrivningar?) och felstavningar. Och vilka sorts språkgenier umgås jag med? Svaret på detta ges bäst genom exempel. Autentiska sådana.



En gång i måndagen? Hmm, tål att definieras. Fast om man inte kan skilja på veckodagar och tidsbestämmande substantiv borde man ta sig en liten språkkurs, I'd say.



Och jag känner fanimej bara en enda person som kan skriva en mening på åtta ord, där fyra av dem är "ja", "jo" och "nej".

Tack hörni. Ni gör mitt liv lite bättre. :)

För här kommer jag! The brod is on the road! Burnar, sladdar och tutar hejvilt! Skämt åsido, jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle komma till det här skedet i mitt liv. Att jag frivilligt sätter mig i en plåtlåda på hjul, bakom en gummiring och med tre ologiskt plaserade pedaler. Och tycker att det är roligt!

I mörkret tvingade jag iväg min far till metropolen Örsundsbro. Det optimala tillfället att övningsköra på, i kolmörker och omringad av halvpackade långtradarchaffisar. Men spänning förnöjer. Eller nåt. Fan, är det så att jag faktiskt kommer ta det här jävla körkortet?

Det hoppas jag verkligen inte. För er, och resten av svenska folkets säkerhet.

Jag förstår inte. Jag bor här. Knatar omkring här i princip 7 dagar i veckan, flyttar på saker, känner mig hemma i omgivningen så att säga. Trots detta så finns det en sak som bara jag lyckas med, och har aldrig sett någon av mina gäster dra iväg som jag gjorde igår.

Jag har ramlat i min trapp. Igen! Hur är det möjligt? Är det mina fötter det är fel på, eller för små höjdnivåer på stegen, eller kombon mellan instablia vrister och heltäckningsmattaklädda trappsteg?

I vilket fall är det inte okej. Mitt (så annars) stötdämpande arsle är prytt av ett magnifikt blåmärke, jag haltar och har skrubbsår lite här och var på armarna. Känner att förklaringen "Nej, men jag ramlade faktiskt i en trapp!" kommer ha samma inverkan som "Jag gick in i en dörr" hos cheferna på utbildningen idag. Inte för att jag vet vem som annars skulle åstadkommit detta...

Men det gör ont! Åt helvete med trappor! Varför inte införa dessa zoom-zoom-transportörer som man hade i The Sims?