Ett soundtrack i min hjärna

Oh, crap. Den där rubriken sticker verkligen i ögonen på en. Läs den ett par gånger. Heter det verkligen lyckat? Det är ju ett skitkonstigt ord. Ja ja, struntsamma. Den passar onekligen mycket bra in på morgonen i vilket fall.

Jag försov mig. Och ni som känner mig vet: jag försover mig aldrig. Det har hänt mig en enda gång förut. Och det var samma morgon som vi hade nationellt matteprov i A och B. Pappa kom och knackade lite försynt på rutan till torpet (där jag bor) och mumlade något om: "Jaa, jag är lite osäker på om du har sovmorgon idag, jag minns att det var något viktigt idag, men...". Jag kunde ha dödat honom. Eller mig själv. Men det gick ju bra i alla fall.

Den här gången var det Stadsskogensdag som fick stryka på foten. Vaknade av att Abbe buttade till mig, reste mig som en fura, ställde mig mitt i rummet med ett avgrundsvrål toppat av en ångest som knappast gudarna själva skulle kunnat bota. Not.  Världen gick inte direkt under. Helst inte när jag vaknade en och en halvtimme efter att jag skulle varit på plats och möttes av en regnsjuk himmel. Mm-mm-mm, vad det täcket kändes gott.

Så jag kröp upp efter att ha övertalat mig om att det faktiskt inte fanns nåt att göra. It was over and done, Pluto. Såg klart på Spiderman 3, åt mammas himmelska äggröra och bråkflörtade med min lilla klon till syster. (Den här är till dig Fahmud: "I SAVED HUMANITY". Great minds think the same, du vet.)

Och det kändes väldigt bra.

Ibland önskar man ju att man vore någon sorts "fortuneteller" som skulle kunna predika om hur kvällen planerades bäst. Men det är jag inte. Så här sitter jag; tröstätandes, bitandes på naglarna, svettandes. How to do?

Dessa alternativ har vi att välja på:

• Billie the Vision and the Dancers, som är ett av mina absoluta favoritband. Spelar ikväll. På VeDala. Vilket gör att me, myself and I kommer in spritt språngande gratis. Vilket jag faktiskt har sett fram emot ett bra tag nu. Och hade varit helt underbart om det inte hade varit för att...

• Det är kräftskiva hos grannarna. Den årliga traditionen som gör att vi tre hus som bor på andra sidan vägen faktiskt också får vara med i det sociala gamet. Mhm, sug på den ni! Och det kommer vara kallt i luften, men alla har filtar och värmeljus och kräftor och alkohol, och vara alldeles, alldeles underbart. Iaf inbillar jag mig det. Och båda dessa alternativ innebär för mig en rätt seg dag imorgon, vilket krockar med att jag ska...

• Spela på Stadsskogens dag. Skratta på. Det förtjänar en sådan tillställning (det står väl mest emellan att gråta sig till sömns eller att skratta inälvorna ur sig). Så det kanske slutar med att det blir en mysig hemmakväll med mr HD.

Fandå.

Vadå släpa sig till jobbet helt i onödan? Vadå imbecillt socialt system som säger en sak och skriver en annan? Vadå inte börja 07.55, utan 15.00? VADÅ INTE FÅ SOVA KLART!? Bara att åka hem och lägga sig då. Kul.

Gisses. Inte trodde jag att jag var så viktig (selfconfidencepowerup!), så att det nästintill blev skallgångskedja efter lilla mig. Jag som bara hade en överdrivet spårad utekväll - trots att jag började jobba klockan 11 dagen därpå - och absolut inga som helst batterier på min telefon. Okontaktbar = våldtagen och rånad?

Men det känns bra att folk bryr sig. Helst Abbe som tydligen massakerade sin telefonbok i jakten på moi. Det dåliga samvetet smög sig faktiskt på rätt tidigt, och eskalerade när chefen möter mig på morgonen med ett "Där är du! Din pappa har ringt, och din pojkvän, och vi tänkte att om du inte dök upp inom femton så skulle vi sätta igång att leta efter dig! Ring dom!". När jag egentligen bara hade haft ett högstadieflum med Josef och Johan. Vilket i sig var helt underbart roligt.

Fast det som kan te sig gott till en början får ofta en bitter och syrlig eftersmak. Som ett omoget sommaräpple.

Och jag som trodde att Abbe hittade på. Jag trodde verkligen inte att sånt här hände. Och snubben som upptäckte det var tydligen nu på jobbet. Drömstart!

Vilket miffo. Tanten alltså.

Ungefär så genomskinligt. Försäljaren på OnOff hade tydligt inget bra att kontra Abbe med, så han drog till med en klassisk försäljar-what-the-fuck-kunden-har-kommit-på-oss-kommentar. Konversationen grundade sig i att Abbe upptäckt att datorn bara hade 32-bitars operativsystem istället för 64. Den ringlade sig på ett bra tag, säljaren hävdade lite konstiga saker hit och dit om att Windows Vista som stödde 64-bitarsoperativsystem egentligen inte gick att uppbringa.

Abbe: Men vad ska jag med 4 GB RAM-minne till då? Om det bara krävs 3 GB?
Säljaren: Jaaaa... Den där sista gigabyten ligger som stöd och förbättrar grafik och sånt.
Abbe: Som stöd? Förbättrar grafik...?
Säljaren: Vad var det som fick dig att välja just den här datorn?

HEY? Först vid detta tillfälle blev Elin intresserad av konversationen. Vad i hela himmelens och jordens frid hade denna kommentar med konversationen att göra? Efter att ha läst av säljaren så är jag helt säker på att hans hjärna höll på att gå kaschnooze. Han hade inget mer att säga. Antagligen var det bästa som kom upp en liten inövad fras ur nybörjarsäljarnashandbok. Men intressant var det iaf.

Okej. Här har man nu kämpat tills blodet flödade och svetten rann (inte riktigt, men okej) för att få komma in på universitetet. För att i sin tur kunna komma in på nationerna. Men räcker det med att slita som en varg i 3 år för att få behörighet och att sitta sömnlös i ett antal nätter för att besluta vad det är man vill läsa?

Nej, nej. Såklart inte. För nu sitter en liten tjej här och måste åka lantisdroska hela vägen hem för att hämta sitt avgångsbetyg (!), för att sedan åka in till stan och skriva in sig. Men hallå! Jag skulle inte ha fått mitt antagningsbesked - som jag har i handen - om jag inte hade varit behörig, vilket i sin tur baserade sig på det där jävla betyget. Åh, tidsödande.

När ska logiken börja styra det här landet? Eller. Min logik, rättare sagt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Är detta djupgående journalistik, värt att få betalt för? Är detta ens politisk eller socialt korrekt? Har detta något som helst nyhetsvärde? Nej. Hell fuckin' no.

Men är det kul? Ja. Så kul att jag inte förstår hur det inte kan vara Sveriges största snackis just nu.

So. Let's find out. Är ditt barn ett emo?

http://aftonbladet.se/foraldrar/article3147931.ab

Igår vandrade jag och Abbe hem till honom. Vandrade - eftersom att jag bestämt att vi skulle ta vägen över den 75 grader lutande kullen. Och när vi väl kommer upp till toppen fryser vi till av ett mycket odefinierbart ljud.

"Bueeuueee. Buuueeeeuee. Brueeee."

Typ så. Ganska högt och bröligt. Men absolut inte ett skrik. Vänder oss om och finner en medelålders man leka med sina egna uppkastningar. Ligger - halvt om halvt - sitter en bra bit in i en skogsdunge. Jag och Abbe finner oss snabbt i det vanliga resonemanget huruvida det är relevant att ingripa eller inte. Ska jag? Röra honom? Men vi kan ju inte låta honom ligga här i kylan och dö?

Abbe bestämmer sig rätt snabbt för att visa sig från sin mest chevalereska sida, parkerar cykeln och knatar fram till snubben. Medelålders-alldeles-för-berusade-mannen (MAFBM) kikar lite delvis medvetande upp på honom.

Abbe: Öh! Hurru? Mår du illa?
MAFBM: Bueeeaeeeu...
Abbe: Men! Det är ju du! Du bor väl här i närheten, va?
MAFBM: Aaah, faan. I sexton. Buee.
Abbe: Här kan du ju inte ligga. Uppmerej. Det är ju askallt.
MAFBM: Jooo. Buuuea. Det är väl det.

Abbe får upp mannen som vinglar omkring lite, men finner sig snabbt när han inser att Abbes axel är ett perfekt stöd. Det obligatoriska småpratandet kommer igång, och Abbe (som för sin del inte heller var så jävla klar i skallen) absorberade mannens sätt att prata och fyllde ut var och varannan mening med uttryck som "för fan", "i helvete" och avslutade alla meningar med "eller hur?". MAFBM var också rätt osäker på vad han gjort under kvällen. Ibörjan var han säker på att det var en födelsedag, som senare utvecklades till ett bröllop. Fick emellertid in snubben i sin port, han gav Abbe ett par tveksamma kramar med sin egen magvätska på hela kostymen, försökte dra ut på samtalet och gav upp.

Och det var länge sen jag sett Abbe så nöjd som han gjorde när vi gick därifrån. Nöjd och kräkluktande.

Svettig och andfådd anländer man till lägenheten. Strippar för att lufta av den vedervärdiga odören, slänger på sig nåt rent och pysslar snabbt som satan ihop presenterna. Gundish och Grimish ska nämligen lämna modernesstaden. Drickan är framställd och jobbet är avslutat.

Då kommer plötsligt två oväntat otrevliga nyheter.

- Abbe har köpt hamburgare. Till pastasalladen.  Ehm. Och motiverar det med att "man får faktiskt grilla vad man vill". Ja men då så! Då sticker jag och köper elefantballe. Det går väl också att grilla. Men inte fan är det nån höjdare ihop med snabbmakaroner.

- Abbes telefon piper till och han stannar upp. Blicken som läser av mobilskärmen sprider lite av en domedagskänsla i rummet.

Abbe -läser högt- : Vad ska du klä ut dig till?

WHAT?!

Failure. Misslyckat. Ett helt blogginlägg åt helvete. För det visade sig igår på Red Room (Uppsalas superhäng...) att Mr e inte alls varit i Småland. All min research var all for nothing. Östergötland was the place to be. Men nu vet jag vad jag ska säga om någon faktiskt skulle få för sig att åka till Småland. Eller nåt. När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Typ.

Sen smiddes det diverse planer som fanimej ska genomföras. Exempel:

• You wanna pee with me.
(Hedvigs underbara - och helt oförståeliga - koppling till Britneylåten "Piece of me" när Petra och eLHiin skulle besöka damrummet. Vilket spårade vidare, och resulterade i en vision om ett antal kissnödiga brudar som kråmar sig i en alternativ musikvideo. Och att Patrik rökte upp sin cigg fort som fan och gick in. Det var väl ett tjejskämt antar jag. Nästa hemmafest Lina, I fuckin' promise you.)

Och citat som aldrig kommer att glömmas. Exempel:

• Jag: Jag känner att jag har värsta partyskorna... -ser ner på mina vita tygskor som fått följa med efter träningen som ledde direkt till förkröket-

• Petra: Men du har ju i alla fall en ursäkt. Du kan ju inte gå i högklackat. -ser på mig med medlidande och en grymt tröstande blick, fortsätter allvarligt- Men det gör inget, gumman. Någon gång ska jag lära dig. Jag lovar.

Nu vet jag hur jag orkade genomlida de tre själdödande åren i ens liv som kallas för gymnasiet. Svaret på denna förunderligt djupa gåta kom igår kväll. Jag älskar verkligen min klass. Eller min gamla klass. Eller bara Familjen.

Även om inte alla hade möjlighet att komma så var det helt underbart, alkoholen flödade (eller åtminstone från de obligatoriska sönderskakade trefemmorna som symboliserar Martin och Adrian), balkongen var dränkt i tjock cigarettdimma och tv:n visade nån sorts detoxprogram. Som ingen brydde sig om.

Isa anlände med Julia och en hembakt tårta. Såklart. (Övrig fakta: Isa blev klassens Ernst... Låt det tala för sig självt.) Det pratades om allt och inget, och det kändes precis som det skulle. Allt var som vanligt.

Så vad händer nu? Barnen står på fågelboets kant och ska sticka till Oslo och rensa fisk, flyttar till Norr och Söder och vissa blir bara kvar. Kommer familjen att återförenas? Kommer familjen att överleva prövningarna? Jag vet inte, men jag hoppas.

En person som jag har på msn säger:
Jag säger bara att spanska språket står för okunskap och idioti, vilket också bevisas på länderna det pratas i.

Fotnot: En person som jag har på msn heter egentligen någonting annat.

Träning är fett överskattat. Iaf när kontentan av det hela blir att jag inte ens kan lyfta min kaffekopp till munnen utan att skrika i smärta.

Så öga för öga, tand för en tand. Om deras hoppa-upp-och-ner-tills-dina-bröst-slår-i-låren-pass tar livet av mina arm- och ryggmuskler så kan väl jag få dräpa hela etablissemanget? Eller?

eLHiin har lämnat mig. Krossat mitt hjärta och låter mig sitta här med min sorg. Och för vad? För en "roadtrip till Småland".  Småland?! Vad kan möjligen vara intressantare med Småland än med mig? Jo, det ska jag berätta för er.

Småland har:
• en landskapsblomma som heter Linnea - aha, men jag har faktiskt krukväxter i plast från Ikea.
• ett landskapsdjur även känt som utter - just det, ETT landskapdjur. Jag har över hundra dammråttor. Även 3 mjauande husdjur, men det kanske inte är lika lockande för katthataren Knutsson.
• fått sitt namn av diverse "småländer" - mitt namn är banne mig inte snott eller kopierat av nåt! Inte ens av Mr. e herself, jag är född först, så det så.
• uppfostrat en artist vid namn Ola Salo - men Räka, calleth you, cometh I.

Så efter mycket moget övervägande så har jag bestämt att jag är snäppet bättre än detta lömska landskap. Kom hem, nu!

(Glöm det där om platsväxterna, jag insåg nyss att Ingvar Camprad - Ikeas grundare - också är född i Småland. Så i princip så är även mina blommor småländska. God damn it!)

Efter tre månaders försök att väcka min förra blogg till liv så har jag nu gett upp. Skärmen mår inte heller så bra - lite fuktskadad av alla mun-mot-mun-metodsförsök och repad av hjärt- och lungräddning... Så, här är the new shit.

(Egentligen så sitter jag bara här för att mitt realm på World of Warcraft ligger nere. Inbilla er inget.)