Ett soundtrack i min hjärna

Och så har jag tappat bloggandet igen. Varför? Hur kan jag ha tid att inspirationslöst kasta mig igenom Facebook och luska runt i helt okända människor liv, men inte att reflektera över mitt eget och dela med mig? Illa, inte sant?

Givetvis har det hänt så mycket som jag önskar att jag hade dokumenterat i minsta detalj, men det vore ju bara fruktansvärt tråkigt att gå tillbaka två veckor i minnet och återberätta, inte samma charm. Men det nya i mitt liv - antagligen skriver jag detta mer för min egen skull än för er - är:

• Träningsmani. Jag och Sara har satt en jävla fart, det ska jag säga er. Och jag borde sova. För imorgon måste jag vara fit for fight för att köra ett 75 minuters skivstångspass med kondition innan jobbet. Herregud.

• Uppsatsskrivande. Känns som att jag hållit på med detta i flera år, och egentligen inte kommit någon större vart. Och bra blir det inte. Men insatt, det kan man inte säga att jag inte är!

• Sörndal har återvänt! Och han kan ju bara se i stjärnorna efter att få slippa undan att träffa mig.

• Ekerölinjen. En resa att minnas. ("Nu har jag testat en rosa piké, och det passade inte bra alls!")

I'll better. Me promise. Kärlek.

Som vanligt. Jag hade bestämt mig för att chilla och vara hemma. Helt oförberedd på utgång, men sen var det bara att köra järnet - och då händer alla de där konstiga sakerna som gör mig helt övertygad om att det sitter någon däruppe och styr mitt liv som marionetter. Let's take it from the top.

• Jag slår upp tidiningen, och inser att Salem ska spela på Katalin. Ringer Eriksson direkt, och planerar upp en liten date i stationshuset. Sitter hemma hos Petra, och drar på mig en klänning jag köpt tidigare samma dag. Sätter mig för att varva ner, och gluttar facebook. Inser att fröken Thurfjell kommit tillbaka till stan, efter en längre bort-från-stan-visit. Ringer hem till henne, och i ren chock gav hon mig ett tinnitusvrål (det gör fortfarande lite ont). Bestämmer att vi ska ses senare på kvällen.

• Petra ställer snällt nog upp på att skjutsa mig innan jobbet (ängel) och föreslår att vi ska hämta upp Martin också. Väl på väg ut mot Fålhagen blir vi omkörda av två brandbilar. Hon lägger gasen i botten och vi följer dem till målet. Hinner se en utsläckt lägenhetsbrand. Morbidt nog hade jag otroligt roligt. Plus att vi fick lyssna på "Barnen från Akalla" på radion. Himmelskt!

• Kommer in på Katalin och röjer till Salem - vilken spelning! Absolut bland det bättre jag sett. Drar en cider eller två, och skiljs från Martin, med död mobil. Börjar bli lite av min signatur, don't you think? Beger mig mot Birger Jarl, och bara hoppas på att Anna är där. Slår ner blicken i marken och pinnar på.

• Någonstans i höjd med Dragonpalace slår jag dock upp den igen. Och ser en kille som är mycket lik Jesper... Och han bredvid ser ju nästan ut som Herman. Och Carling?! Ser att Jesper-killen tittar upp på mig. Båda stannar. Efter ett ögonblicks lyckovrål kastar jag mig in i paki-Jespers armar för första gången sedan - tja - låt oss säga Peace and Love. Anders, Niklas, Emilia och Jonas rullar in eftersom, och de följer mig mot BJ.

• Väl där hittar vi ingen Anna. I ren nostalgichock över att återse mitt klubbhem för första gången på evigheter (läs: 2 juni 2008) glömmer jag nästan bort att det är därför vi är där. Har kul med killarna, men bestämmer oss för att gå till Williams. Precis på väg ut, vem dyker man inte på? Jo, en liten full-som-en-kastrull-Anna som knappt blir insläppt. Kramas och pussas, men dyker vidare.

• Williams lämnas i sällskap med Anders och ett par vrålgarv om "Broken Rifle" och andra dumma saker vi gjort genom åren. Bestämmer oss för efterfest hos Herman. Vid skatteverket sluter jag upp i en armkrok med Carling och räknar ned kvarvarande sträcka i procent ("Hur många procent är vi på?" "Det känner du väl - nuuuu - 70!" "Bedömt!"). Somnar i en hög hos Herman.

Livet leker. Tack för en underbar kväll.

Jag borde skriva om min födelsedag. Borde. Men det är så svåruttömligt, så jag går på något helt annat.

VÄRLDENS BÄSTA KLIPP! Hur kan detta gått mig förbi? Se och kommentera.

Den här dagen betyder mycket för mig. I allmänhet har jag alltid tyckt att födelsedagar är viktiga - jag är jättedålig på datum, så därför är jag skitkass på att grattisönska (måste bättra mig på den fronten) men när någon firar sin födelsedag anser jag att man ska slå på stort.

Därför har jag bakat 80 minipajer, ett antal tunnbrödsnittar, köpt snacks för en stor del av lönen och tänkt ut en sjuhelvetes bra outfit med syrran. Då börjar folk droppa av. Får veta sådär dagen inpå att, nej, man ska nog bara svänga förbi och säga hej. Om jag hade vetat innan att det var många som hade jobb dagen efter så hade jag försökt byta datum. Men nu är läget som det är, och det är bara att svälja det. Jag får bara mer yta i torpet att shakea loss på!

Försöker muntra upp mig, men är rätt låg. Tycker orättvist nog: att det inte är någon som egentligen bryr sig om att det här är en stor grej för mig. Tänker att det inte är ingen som kommer göra det här bra åt mig - det är bara att gå in i det med en jävla attityd själv och ha askul! Lite halvdant sådär. Då ringer telefonen.

Från Frankrike. Abbe och Q tog sig tiden och pengarna att ringa mig - först av alla! - och gratulera mig och lyckönska mig. Det är kärlek. Och jag vet att jag överreagerar. Ni bryr er. Men det var först när jag bestämt mig för att sluta hoppas på alla andra runtomkring som jag fick det. Alltså kommer kvällen bli grym! GRATTIS MIG!