Ett soundtrack i min hjärna

Jag och många med mig älskar Hanna Hellquist. Hon säger så sunda saker, tar i när hon blir arg, är mänsklig och står på sig. Hon är genuin. Andra människor älskar andra människor. Man idoliserar någon artist, eller en idrottare eller en politiker eller valfri kategori av människa.

 

Men egentligen, är det inte bara vad de här människorna står för och representerar som vi verkligen uppskattar? Det är på något sätt så mycket enklare att säga "Jag är ett stort fan av Kofi Annan" och alla fattar direkt att du är en fredskämpe av stora mått som värderar mänskliga rättigheter högt och tror att auktoritära och sympatiska ledare är en styrka för stora gränsöverskridande organisationer. Okej, kanske inte riktigt så men ni förstår. Det är lite lättare att ge sina åsikter en fysisk form. Ett ansikte, liksom.

 

För det är väl egentligen det jag gör med Hanna Hellquist. Hon säger det jag egentligen redan tycker, att den här världen är helt sjuk som lägger så mycket fokus på utseendemässiga ideal och att djur är söta och att det är okej att tycka det även om det brinner i Syrien. Att man kan vara rastlös och stundvis deprimerad men ändå kan typ lyckas. Att folk i allmänhet är förjävla okritiska. Att hela världen är lite upp och ner. Det är det här jag tänker mer eller mindre hela tiden men som Hellquist sätter ord på, och på ett sådär krasst, lättsamt och roligt sätt. Hon ger mina tankar en samlad bild i form av en upfront kvinna i sina bästa dar.

 

Abbe sa något för tre år sen som slog skräckens långa klor rätt in i märgen på mig. Vi skulle gå på AC/DC och jag var som en ekorrunge på Red Bull, förväntningarna slog igenom taket och började trubbas av någonstans i närheten av Saturnus. Och så säger han: "Men Elin, herregud. Dom är ju bara människor." Eh. Va... Eeh. "NEJ VAD FAN SÄGER DU DET ÄR AC/DC VI KOMMER ALDRIG VARA SOM DOM". Såhär tre år senare börjar jag inse att det kanske är männen som utvecklas snabbare än oss (eller så omger jag mig bara av väldigt insiktsfulla vänner). Missförstå mig rätt, jag tror att det är sunt att ha förebilder. Det motiverar att sikta högre, kasta längre, springa snabbare och allt det där. Men man får inte glömma bort att det är vad de ÄR eller vad de GÖR som man uppskattar.

För egentligen är ju alla dessa idoler bara människor. Det som skiljer oss från dom är att de uttryckligen gör och är vad vi egentligen vill göra och vill vara. Min poäng är att risken med idolisering är att man bara ser upp till och får för sig att allt det är är så långt bort och ouppnåeligt att vi liksom ger upp längs vägen. Att man uppskattar andra så mycket att man underskattar sig själv. Hanna Hellquist är fortfarande helt fantastiskt. Men det är du och jag också.