Fat ass screen.

De som har varit hemma hos mig (må Gud förbarma sig över era själar) har säkert reflekterat över det mycket inoptimala skrivbord jag har. Det är varken brett eller rymligt, och belastat med en dataskärm man lätt skulle kunna använda som ankare till en lyxkryssare. Is has been giving me a headache. Practically speaking.

Så, när pappa joddlar in som en tomte på LSD med en rymlig kasse från SIBAs mellandagsrea börjar det klia lite i fingrarna på mig. Smyger fram, kikar ner, och finner min nya älskling. Hon står här framför mig - ja, en hon - och bara  lyser med sin närvaro. Jag får till och med plats med tangentbordet på skrivplattan. 19" ren kärlek.


Look at her. Just look at her. Yum.

Fat ass screen får: 5 av 5

Min familjejuldans i ladan.

Alltså. Jag älskar detta. Min familj dansar och ler.

(Eller okej, familj och familj. Lasse Berghagen har vi inga genetiska släktband till what-so-ever. Tacka gudarna för det. Han var bara ett trevligt, host, inslag.)

A MUST SEE!

Min familjejuledans i ladan får: EN JULPUSS!

Sjuka parafilier.

Först börjar vi med lite ordkunskap. Vet alla var parafili är? Alla? Var inte rädda för att fråga... Som mamma brukar säga; bättre att fråga och verka dum, än att inte fråga och förbli dum. Here it goes!

Parafili. (av grekiska para "utanför", "mot" och philia "kärlek", "vänskap") är en benämning på en socialt oaccepterad avvikelse (eller, tidigare, "perversion") från den sexuella normen; det involverar en avvikande fantasi eller handling som syftar till att uppnå sexuell stimulans och tillfredsställelse. Det är framför allt en psykologisk och socialpolitisk term, vilken fastän den alltjämt brukas är ifrågasatt.

Ni har säkert börjat ana vad detta lutar mot. Sådant här fascinerar mig totalt, snusk, vidrigheter och allmänna abnormiteter. Men vissa saker sträcker sig till och med bortom mina vilda (och dom är vilda) fantasier. Exempelvis...
  • Axillism. Detta är en liten term som beskriver människor som tänder på att ha "sexuell aktivitet" i en annan persons armhåla. Min fråga är; hur kommer man fram till detta? Vilken annan människa låter sig behandlas på detta sätt? För så vitt jag kan förstå leder detta mest till onjutning för den andra parten.
  • Dacryfili. Att tända på att se sin partner gråta. Är det så här hustrumisshandel uppstår? Kanske?
  • Emetofili. När man tänder på kräkningar. WHAT - THE - FUCK. Liksom.
  • Koprofili. Sexuell attraktion till avföring. Alltså. Bajs. Jag börjar ana hur sinnet ser ut på producenten bakom "2 girls 1 cup". En emetofilisk koprofil? Jag vill inte vakna upp bredvid honom.
Anyway. Ni förstår. Jag har alltid anat att samhället har varit uppbyggt på idioter, men det här... Det satte ribban. Fast lite intressant är det ju. Det kanske är mitt kall! Att studera dessa rubbade hjärnor. Läs mer på wikipedia.

Sjuka parafilier får: 3 av 5 (hälften tufft, hälften asäckligt).

LÄSARFRÅGA - Vilken tatuering?

Okej. Dags att få ändan ur vagnen. Mitt nyårslöfte ska bli att infria de tidigare nyårslöftena om en tatuering. Men... Ett litet problem. Vad sjutton ska man printa in? Så jag har luskat ut fyra favoriter som jag står helt stilla emellan. Jag behöver hjälp! Kommentera bara lite enkelt 1, 2, 3 eller 4 så får jag överväga utefter detta.



1. Hellacoptersblixten

     


Ett motiv som jag redan har bestämt att göra någon gång i livet, frågan är bara om den ska få äran att bli den första. Planen är då att göra den efter den första mallen (ingen himmel och skit) men att färglägga blixten som i den andra, att börja med en gul/orange färg och fortsätta nedåt mot rött. Det här är en tatuering som skulle ha störst innebörd för mig, Hellacopters är något som jag kommer bära med mig hela livet.



2. Syster



En enkel asiatiskt insprirerad jäkel, men med kinesiska tecknen för syster i underkant. Isåfall skulle både jag och Frida göra denna. Eventuellt ändra färgerna på blomman, men den är sjukt snygg som den är också.



3. Text



Jag behöver inte skriva så mycket. Älskar uttrycket. Älskar formen. Älskar innebörden. Älskar att man smugit in Tom Waits i det hela.



4. Stjärna



Copyright Jimmy Sohlberg

Stjärnan över ankeln och i så fall låta sidodelarna gå runt benet. Inte särskilt stort hade jag tänkt mig i så fall.



Go ahead! Hjälp mig och kommentera!

Katy Perry - Hot'n'cold

Jag borde inte tycka om sån här sorts musik. Alls. Det strider mot alla mina etiska åsikter när det kommer till musik (riktiga instrument, ingen data-tillsnoffsad-halvt-om-halvt-sångröst, pornografiskt inspirerad video a.k.a kvinnoförtryck, mm.) men... Den här låten rockar!
 


Lyssna på texten, noga (!). Jag har aldrig hört en så träffsäker text, beskrivande killar. Den är inte djup, den har säkert ingen substans, men det är ju banne mig exakt så där det är! Okej. Vad hände med att inte dra alla över en kam? Men det känns som att de flesta killar jag råkat in i på sistone har levt efter den här texten till punkt och pricka. Listen'n'learn.

Katy Perry - Hot'n'cold får: 4 av 5

Kokt, marinerad skinka.

Vad är det som är slidväggsfärgat, snorklibbigt och luktar blöta strumpor? Vad är det som är hiskeligt populärt i charkdisken och fullkomligt hatat av alla kassörer? Jo, julskinka. Ogriljerad sådan. En sån där blöt jävel i massa klet - vatten, lagerblad och andra odefinerbara saker - som av någon anledning alltid är klibbig, trots att den befinner sig i en mycket tät plastpåse.

Trots att jag missbrukat våtservetter - jag länsade en hel rulle själv - och försökt peta fram dem till scannern med penna så lyckas jag alltid få en hinna av skinkvatten (låter det inte äckligt?) över hela handflatorna. Och mellan fingrarna, så när man ska sära på dem så blir det ett litet smackande, kräkreflexframkallande ljud. Blä. Usch. Det hjälper inte mig att komma över mitt julskinkehat direkt.

Kokt, marinerad skinka får: 1 av 5

Viktigpettrar.

Som min käre vän Alme upptäckt, har säkert även ni sett att jag skrev att meningar skulle börjas med "vokaler". Vilken kompetent människa som helst (förutom Alme) insåg även såklart att anledningen till att jag inte skrev "versaler" - som var ordet som eftersöktes - var att jag var trött, förbannad och satt och bankade fram ord för ord på mitt eminenta tangentbord.

ursäkta mig, jag gör också fel. Jag är mänsklig. Men jag tål inte att bli rättad. Bah. Fjanteri. Från och med nu ska jag nog faktiskt börja alla mina meningar med vokaler. Kanske var det till och med så jag menade (det tänkte du inte på va? MUHAHA!)

Viktigpettrar får:
2 av 5 (de gör mig lite bättre varje dag)

Dra-alla-över-en-kam-människor.

Jag är i mig en ganska resonabel och accepterande människa. Vill jag tro. Förutom när det kommer till diskussioner med min familj, hur fel jag än har så har jag rätt. End of discussion. Men när det kommer till etniska fördomar, stereotypantaganden och i allmänhet förutfattade meningar så är jag en stark antianhängare. Därför får liknande påståenden mig att gå i taket.



"är du långhårig och hänger på sweden rock så kan du dra. vad är det med sweden rock? jag vet inte vad det är, men jag känner ett starkt förakt mot folk som åker på sweden rock festival eller gates of metal.känns som att det är ena jävla idioter. såna som helt byter stil när dom kommer till nån sån festival drar på sig världens slease rockar utstyrsel boots och leopard hatt och solbrillor sen har alla killar långt skitigt hår, dom som åker dit bara ”jag är så jävla metallll!!”. mycket headbangande och luftgitarrer och metal tecknet med fingrarna och utsträckta tungor. en gång om året smyger dom fram ut mörkret och tar på sig kläder dom aldrig har på sig i vanliga fall och blottar sig och bajsar på folks tält, och det är på sweden rock. går runt topless med tejp på bröstvårtorna. det är som ett lajv där det går ut på att vara mest dum i huvudet och en allmänt vidrig människa. vilket jävla pack. dumhuvudenas festival."

(Jag tog mig friheten att inte ändra ett jävla piss i föregående text.)



Ursäkta mig? Jävla idioter? Säger någon som inte lärt sig att börja meningar med vokal (var befann sig ovanstående rikspucko när vi andra gick i skolan)? Många frågor här, utan svar. Jag vill bara påpeka att det finns några vetenskapligt omöjliga påståenden i detta.
  1. Det finns inte en chans i världen att alla de tusentals människor som åker på Sweden Rock Festival har någon sorts absurd bajsfetisch och måste lämna sin avföring på andras tält (observera, inte sitt eget).
  2. Enligt "författaren" så är det bara människor som annars inte klär sig enligt dresscode hårdrock som åker på SRF. Ja, och just det, alla killar har skitigt hår. Alla. Mmm. Och leopardhatt (vad fan är en leopardhatt?).
  3. Jag vet ett antal tjejer som har åkt på SRF, och jag kan nästan svära på Warrick Brown att större delen av dem INTE har vandrat omkring topless med "tejp på bröstvårtorna", vilket i sig är jävligt rubbat. Tejp? På bröstvårtorna?
Inte nog med att jag har utvecklat ett starkt hat mot denna människas åsikt, han kan dessutom inte ett dyft om argumentation. Och det är nog något jag avskyr ännu mer. Dumhuvudenas festival? Dumhuvudenas åsikt. Jävla tard.

Dra-alla-över-en-kam-människor får
: EN FET KÄFTSMÄLL!

Recept på utekväll.

Okej. Jag vet att ni är less på de här överdrivet långa blogginläggen jag haft på sistone (eller så är det bara jag som är det). Här kommer alltså ett litet recept på hur man får till en optimal partynatt:

Utekväll (2 pers)

Basen:
• Snerikes sista släpp
• VIP-lista, finnes i utvalda kompisars accessmöjligheter

Glasyren:
• 2 Bacardi Breezer (gärna olika smaker)
• Lite blandad partymusik
• Överdrivet mycket smink
• Drinkar, absolut inga shot
• Dansande blattar med sköna moves (det där var på Eves order)
• Evelinas discokula

Börja med att blanda ingredienserna till basen till en härlig sörja och fjortisfnitter. Fortsätt sedan med glasyren. Alla flytande varor kan intas direkt, medan de andra gärna ska komma i lagom långa intervaller. Sen är det bara att kötta. Åh, förresten. Den sista varan är mycket viktig. Värsta raggattraktionen. Men limma gärna fast den innan utgång. Lycka till!

Recept på utekväll får: 5 av 5

"Ne...Va?!"

Min far är en klipsk snubbe. Faktiskt. Och jag kan inte ens räkna antalen gånger mina vänner försöker hävda att han till och med är riktigt skön, fast alla vet egentligen att han är helt bedrövlig. För det är han. Som typ idag när... Nej, let's not go there. Då kommer jag komma in på ett annat spår. Det här inlägget ska handla om pappas ordkunskap.

För att ni ska få en liten bakgrund i det hela ska jag visa hur min far fungerar. Vi kan vara ute i mitt kök. Jag säger, out of the blue: "Här skulle det sitta fint med en soffa". Två timmar och tretton minuter senare kommer pappa in med en soffa. Efterföljande diskussion brukar låta ungefär såhär: "Åh, tack pappa! En soffa. Men... Gul? Kan du vara så snäll att hämta lådan med påskpynt när du ändå är i farten?". Han har inte så bra feeling. Och hellre att det går fort som satan än att det blir helt rätt.

Så idag så tyckte han att vi behövde ny belysning till vitrinskåpet. Sticker på momangen och köper. Mamma stirrar som en pårökt kattunge på honom när han visar inköpet. Och det är här ordkunskapen kommer in. Jag skulle definitivt ta mammas reaktion som ett NEDERLAG. Pappa vet inte inte vad det här ordet betyder. Han har nog inte ens hört det. För honom finns bara okej-inte-helt-korrekt-men-det-finns-alltid-en-lösning. Så... Nu har jag spotlightbelysning i köket! Pappa är ett geni! Köp fel oftare!

"Ne... Va?!" får: 5 av 5

Oschyssta toagrannar.

I lördags drog jag en vända på V-Dala. Kom dit med några, träffade många, och lämnade själv. Men när vi väl var inne på nationen träffade jag på ett gäng gamla Rosendalare; inklusive I (personen i fråga sa att det var okej att lägga ut hennes namn, men jag besparar oss alla ifrån att göra detta till en snackis). I och jag behövde gå på toa medan de andra gick ut för lite "frisk luft". I och jag inser att tjejtoan är sönderproppad av flickor med minimala blåsor - som dock tydligen tar på tok för lång tid att tömma. Vi bestämmer oss för en vända hos herrarnas.

Det ver egentligen inte en kotte därinne, förutom två eller tre fyllon i urinoaren. Vi stolpar in i ett av båsen, och jag erbjuder I att gå först. Jag håller i drickat. Helt plötsligt kommer ett främmande objekt inflygandes från båset bredvid. Detta främmande objekt efterföljs även av ett litet regn av okänd blöt... vätska. Jag tänker: "Det var en öl. Någon kastade en öl." Detta något landar i huvudet på I, för att sedan studsa ner på golvet. I och jag stirrar samtidigt ned på det som nyss entrat vårt bås. En toaborste. En blöt toaborste. Som landade på I. I håret.

Okej, jag kan förstå irritation över att någon av motsatt kön smyger in på toan. Men
1. Varför inte lösa det hela lite diplomatiskt och säga till oss först?
2. Denna mycket, mycket hatade kille (antagligen) var bevisligen redan inne på toa. Och hade alltså inget att oroa sig för. Han fick också plats. Varför denna ilska? Svin!

Oschyssta toagrannar får: -4 av 5

Insikt.

I lördags hände något fasansfullt. Jag drabbades av ett enormt anfall med självinsikt. Plötsligt började jag analysera mig själv, och mina egna handlingar, och förstod saker om mig själv som jag gärna klarat mig utan. Här kommer tre punkter som jag efter detta kunde slå fast:

Min självdiciplin. Vad fan har hänt? Jag kunde tvinga mig att springa 8 kilometer i snöstorm för att vara i trim till Coopertestet, jag kunde städa hela mitt hus utan ett enda avbrott för att mammas kusin skulle komma på besök i en kvart och att sitta och plugga i fem timmar på raken var egentligen bara det normala. Och nu? Tja, jag säger att jag ska träna. Jag packar väskan, men kommer inte härifrån. De ringer och frågar om jag ska jobba, men om jag har bestämt med kompisar så går det före (tidigare hade jag inte tvekat en sekund att dissa vännerna). Jag har blivit slapp. Och lat.

Mitt bekräftelsebehov. Okej, jag har alltid varit en tönt. Men förut har jag liksom... Accepterat det. Därför blir jag så chockad av mig själv när jag får dessa bimbo-attacker och försöker dyka in i rampljuset. Blir högljudd. Klängig. Irriterande.

Min mognadsskala. Eftersom att jag har kunnat betrakta mig själv rätt objektivt (alltså, kommit fram till ovanstående) så borde jag väl ändå vara ganska mogen. Eller? Tja, iofs handlar det väldigt mycket om vad jag gör med dessa nyvunna kunskaper. Om jag lyckas lägga band på mig själv (vilket jag antagligen inte gör, med tanke på att den där självdiciplinen... Ja, läs ovan) så kan jag nog säkra den här punkten också. Så det var ju inte allt för negativt...

Insikt får: 3 av 5

Mammas bilkörning.

Ingen har hittills riktigt förstått min stora rädsla för att skaffa körkort. De flesta muttrar något i stil med "äsch, det är nu du har chansen att ta körkort", eller det feministiska köret med "varför ska bara killar ha det, ta saken i egna händer och visa din kvinnliga makt". Yada, yada, yada. Jag bryr mig inte. Om man inte har åkt bil med min mamma har man inget att uttala sig om.  För visst borde även sådana egenskaper kunna vara genetiska? Det beror ju en stor del på simultankapacitet, reaktionförmånga, allt det där. Eller ja. I mammas fall gäller det väl avsaknaden av dessa.

Historierna är många. Som när hon körde åt fel håll i en drive-in på McDonald's och fick försöka backa tillbaka hela vägen, men i paniken rammade hon ett antal kantstenar. Eller när hon körde i diket tjugo meter från huset. Eller när växellådan föll rakt ner i marken i en T-korsning (iofs antagligen inte hennes fel). Eller som idag, när hon dels fick totalpanik vid en poliskontroll - hon hade druckit en gin & tonic klockan 8 igår kväll. Hennes ben ryckte epilepsiartat. Underläppen darrade som på ett litet barn i chock, och hennes ögon flackade som en pingpongboll i en tvättmaskin. Självklart var hon inte rattfull, men bara situationen när hon skulle "småprata" med poliskonstapeln fick mig att vilja falla genom marken.

Och såklart ledde detta till att hon under resten av dagen var som i något sorts... lättnadsrus. Som hon tog ut på sin körning. Drog en runda på Uppsala Färgs parkering, gasade, tvärnitade (whiplash is the shit!), tutade, och körde i cirklar. Det var fruktansvärt. Pappa räddade oss alla genom att dra en liten anekdot från gårdagen när han höll på att köra en ihjäl en katt. Då skuttade mamma snabbt över till passagerarsätet. Lovad vare farsans uppfinningsrikedom!

Mammas bilkörning får: 2 av 5 (om man är övertrött kan det vara roligt.)

Att skymfa Paul Stanley.

Jag antar att ingen har missat att det är Idolfinal ikväll. Eller ja, jag klankar inte ner på någon som skulle ha gjort det (inget vidare i vilket fall). Kevin Borg - en malteser som kom till Sverige för ett år sen, och som Henrik sa är det intressant att ingen reflekterat över snubbens efternamn - kommer att vinna. Punkt. Det finns ingen annan lösning på det hela. Han sjöng en Bon Jovi-låt (ni vet, den där enda som är känd... ööh... Livin on a prayer!) och "We're the voice".

Sen har vi då Alice. En liten skolflicka från Gävle. Hur hon har kommit till en Globenfinal är för mig helt oförståeligt. Okej, hon sjunger inte konstant falsk eller så. Men! Har hon någonsin testat en annan tonart? Och surprise, surprise - hennes eget val av låt är "I'm a rockstar"*, en i princip helt monoton låt. Hon nyanserar inte, hon lägger inte sin själv i sången, hon tar inte i. Men hon är snygg. Det är hon. Och finalsången gjorde hon bra (men det var ju faktiskt just NU som hon bevisade det). I övrigt är det hela mesigt som mjukost.

Den andra låten hon sjunger är - Heaven's on Fire. En hederlig, rejäl låt av Kiss, skriven av Paul Stanley och Desmond Child. En låt som ska hedras och hanteras med vördnad. Den ger man till Alice. Är det här ett skämt eller? Och sen säger Andreas i juryn (tänk er en mycket pipig, pårökt smurfröst): "Jaa, som ett gammalt Kiss-fan är det kul att hööra att du göör den så braa, nästan bättre än Kiss!"

Gå och dö, juryn. Gå och dö.

Att skymfa Paul Stanley får: DÖDSDOM!



*GAH! WTF! I'm a rockstar?! Får man göra en låt som heter så när man är Pink? Hon är inte rock någonstans. Hon är mer... kaviar och tandkräm och gammalt snus och svettiga kalsonger. Så mycket anser jag om henne. Och så säger Laila i juryn "åh, tufft att du valde en rocklåt, härlig attityd!" Jag tänker inte kommentera. Det behövs nog inte.

Diktaturmode och "Hugg i".

Jag har alltid varit en stark anhängare av orginalitet och innovativa saker. 1000 apor (ni vet, det kaosade projektet av the Schulmans mfl) har kanske inte varit så himla nyskapande, egentligen, med tanke på att parodi och absurditet har varit på tapeten ett bra tag nu, men ibland kommer de på idéer som är bortom alla normala tankegångar. Någonsin.

Dels hittade jag den här listan på diktaturmode, som nog var bland det bästa jag läst på länge. Det är kanske inte hysteriskt roligt, men det är grymt genomtänkt. Och skickligt. Sen är det faktiskt så att de ibland överträffar sig själva. Som i klippet "Hugg i". Se nedan.
 


Bemärk att detta sker i Sverige. Sverige. Ett land där man inte ens tittar människorna man är tvungen att dela bussäte med i ögonen. Man pratar om vädret. Jag vill dock inte påstå att 1000 apor är klockrent eller ens jättebra, för vissa saker är skittråkiga, men det här. I Sverige. Där genomför man detta. Det är innovativt. Och regelbrytande. Underbart.

Diktaturmode och "Hugg i" får
: 4 av 5

Ben &Jerry's: Vanilla Toffee Crunch.

Tänk er: stora, hemmagjorda knäckskivor doppade i mörk, smakrik choklad som sedan med full kraft slungats rakt ner i gudomligt vaniljig vaniljglass. Fyll sedan en pappersburk med den, och sätt på ett lock. Färdigt. Det här var en munorgasm utan like. Trots att den kanske smält lite väl mycket innan jag började plugg-glufsa så välde smakerna in som en tromb i gommen. Och den var rättvisemärkt!


Kolla på den! KOLLA!

Dock satt det djupfrysta lite väl länge i knäcken. Glassen tinade härligt fort (grädden som gjorde det, antar jag) men sirapsbitarna var iskalla när man bet igenom dem. Och man var tvungen att bryta av dem, så stora var de. Vilket i sig är annars mycket positivt. Sen kommer vi till prisvärdhet och allt det där, som man sorgligt nog måste ta hänsyn till när man är en känd glassrecensent som jag själv -hosthost-. Alltså. 44:90 för 5 dl glass. Det är inte billigt. Visst, det här var en extremt god glass, men SIA:s knäckglass i 1 liters förpackningar för ca. halva priset är inte att leka med heller. Så... Njae. Men nästintill.

Ben &Jerry's: Vanilla Toffee Crunch får: 4 av 5

Spanskatenta.

Okej, först ska vi göra en sak jävligt klar. Jag läser en kvällskurs. KVÄLL. Dessutom i två och en halv ynka timmar varje torsdag, eller ja, jag är väl där en på fem av gångerna. Det enda vi gör på plats är att lyssna på en förvirrad (i princip) ickesvensktalande snubbe, som är så ivrig (?) att lära ut att han bara spottar en kaskad av ord som ingen förstår. Vilket gör att han ofta repeterar samma nonsensmening ett par gånger.

Och nu ska vi alltså ha ett prov på "vad vi har lärt oss" under sista delen av terminen. Bara det i sig är ett väldigt bra skämt. Men jag och Stina bestämde oss för att göra det bästa av situationen. Så vi begav oss mot Demonernas grotta (även kallat Humanistiskt centrum) för att hämta ut våra gamla tentor och plugga lite på den nya. Jag har fått svar på en del av frågorna angående tentan, men även fått ställa mig nya frågor:

1) Varför - varför? - ska jag behöva kunna ord som "undernärd" och "välkomstmottagning" i en kurs för människor som aldrig hört ett spanskt ord yttrats?

2) Och vad tänkte kursledarna när de lade tentan nio till tolv på Luciamorgon?

Antagligen är de suicidala. För det enda mitt fokus ligger på nu är att hitta en tillräckligt taggig frukt för att strimla deras tjocktarmar till tagliatelle när jag pumpar in den i rektum på samtliga, med en högtryckstvätt. Så sugen är jag på lördagstenta.

Spantatenta får: 1 av 5

Plagiat.

Jag har hamnat i en intressant situation. Min moral säger mig att verk (i allmänhet, skitsamma om det är en doktorsavhandling i medicin eller en deckarroman) ska vara en produkt av sig själv. Okej, inspiration och idéer vore det omänskligt att inte ta av andra. Men själva slutklämmen måste man ha kommit på själv.

Därför chockas jag lite av mig själv just nu. När jag hörde ryktena om att Coldplays "Viva la Vida" skulle vara en kopia så hånskrattade jag förnöjt och muttrade något om att "varför skulle Coldplay göra något sådant, de har ju fame and fortune så att det rinner ur armhålorna på dem... De behöver inte glida på någon annan!". Samtidigt så kändes låten  väldigt bekant när jag hörde den första gången. När jag sedan fick höra att det var Joe Satriani som stämde dem så var det någon liten domedagsklocka som klämtade... Och droppen som fick bägaren att rinna över var detta klipp.



Ingen tvekan. Det är samma låt. Så... Jag borde vara fly förbannad. Men! (Såklart att det finns ett men, den som inte redan anat det borde umgås mer med mig.) Kombinationen av de båda låtarna är genialisk! Joes version av låten fick - givetvis - ett popigare sound som gör att den är mer lättupptaglig för en större lyssnarkrets. Och Coldplays del fick ett driv som den verkligen behövde. Plus att jag har återupptäckt Satriani (inte för att jag lyssnat överdrivet mycket innan). Så det är lite av ett limbotillstånd här.

Plagiat (i detta unika fall)
får: 3 av 5

Kung Fu Panda.

Som jag och en kompis konstaterade för någon dag sen så har de här "tecknade" filmerna som kommit på sistone (alltså sönderanimerade en skrubb någonstans i Asien) blivit alldeles för vuxenvinklade. Många skämt går inte att uppfattas som de ska av femåringar - de skrattar dock ändå, de små lättroade asen. Så, idag fick jag för mig att se "Kung Fu Panda", och hade helt klart för mig att det här antagligen inte skulle bli en film som skilde sig från mängden.

Vissa sekvenser blev jag riktigt rädd (som när antagonisten bryter sig ut) och antog att om jag skulle sett samma scen tretton år tidigare hade jag antagligen vätt ner mig rejält., och i andra skrattade jag så att jag grät. Det var en sekvens som jag och Abbe zappade tillbaka på säkert sju gånger och bröt ihop mer och mer för varje gång. Och konstaterade att jag helt säkert hade skrattat minst lika mycket som en knodd på fem bast.

Kontentan blir att Kung Fu Panda är en av de bästa filmer jag sett i år. Och i särklass bäst i kategorin animerat. A must see, everyone. Anteckna.

Kung Fu Panda får:
5 av 5

Warrick Browns död.

Jag har under den senaste månaden utvecklat en stark kärlek till Warrick Brown, och insett att han är mannen i mitt liv. Jag har hyllat och älskat, saknat och prisat honom. Warrick Brown är den vackraste människa som någonsin vandrat på jorden. Och han har funnits, att försöka få i mig att han bara är en simpel, fiktiv karaktär i en amerikansk serie är som att förklara för en tvååring att tomten inte existerar, och det skulle du inte göra, eller hur? (Heter du mr e eller Ingrid behöver du inte svara.)

Han revs ifrån mig inatt. Efter en gryta av mytbildning och tragiska händelser hade Rick (så även kallad) äntligen blivit släppt ur häktet. Han firade med sina vänner, sitt team, och njöt och visade alla uppskattning. Han gav dem en värme jag också vill känna. Sen kommer MacKeene in i bilden. Och tar min baby. Skjuter honom i halsen. Och han... han... dör.

Det jag känner nu är tomhet och sorg djupare än på länge. Jag grät en lång stund. Jag kan inte förstå vem som vill göra mig detta. Det är bortom all förlåtelse.


Warrick Browns död får: ... nej, det är inte rimligt att betygssätta. Jag är mer upprörd nu än vad jag är när någon nämner den där sångaren i Gyllene Tiders namn (jag tänker inte skriva det själv, ens en gång). Så ni kan ju tänka er. Inte förstå, men tänka er.

Julbak.

Ta en pedant, ett geni (jag), en fnissfia och ett pucko. Lägg till sirap, grädde, socker, saffran, vetemjöl, ingefära plus ett antal andra obligatoriska ingredienser, och du har ett superhärligt andra adventsbak. Huset doftar av snabbkola och Farmors chokladkaka, och skvallret har gått hett. Ibland har snacket tagit över en så stor del av situationen att en del bakverk har gått till spillo (det vill säga att Saras freestylehästpepparkakor numera ser ut som blyertsteckningar),

Jag hade hand om knäcken - och jag tror aldrig att det har gjorts så lyckad knäck. Jag fick dessutom till tio fler än vad som utlovades i receptet. Magiskt, jag vet. Julskivorna går varma, och förutom den lilla pinsamma incidenten när jag högt och klart tog i som en sate på "White Christmas" och det visade sig att snubben sjöng på svenska, så har lugnet legat över Vaksala.

Det enda som saknas är glöggen. Och det smärtar mig. Det sänker betyget på en annars mycket lyckad eftermiddag.

Julbak får därför: 4 av 5


Harold and Kumar escape from Guantanamo Bay.

Det här är nog en av världens bästa filmer. Förutom kanske "Harold and Kumar goes to White Castle" (föregångaren). Se och njut. Jag behöver nog inte skriva så mycket mer.




Harold and Kumar escape from Guantanamo Bay får: 5 av 5

Däcka på busshållplats.

Okej. Jag har besök från Ångermanland (in my heart) och satt hemma igår rätt krasslig. Frun i sällskapet, kommer in och korsförhör mig om mitt liv, och ifrågasätter mitt hemmavarande. Hon ansåg att det var ett totalt slöseri med ungdom att sitta hemma på sitt feta arsle och sörpla Hellacopters när det fanns möjlighet till krök. Så, hon skickar in mig i duschen och jag gör mig redo för utgång.

Sammanfattning av hur kvällen fortlöpte: Kom in vid halv tolv, sjöng kareoke med världens bästa Ingrid, kissade i kors med Q på Palermo, hamnade på en efterfest hos okända människor och bastade i underkläderna, hittade sovplats vid 4 hos Abbe, men efter en dispyt på ditvägen gick jag in i ett okänt område och däckade på en busshållplatsbänk, vaknade 6 och frös så att jag trodde att jag skulle dö.

Just det där senare var väl inte okej. I ett halvsovande tillstånd, med lite för mycket alkohol, sjuklig och frusen, bestämmer jag mig för att Hydro var mitt bästa alternativ till räddning. Med ett peppande tänk för varje steg jag tog (jag var här fortfarande övertygad om att det handlade om sekunder tills jag skulle lämna jordelivet) närmade jag mig macken. Den var stängd. Sätter mig och gråter öppet, skakandes av kyla och misär, ringer efter tio minuter Abbe som hämtar mig. Jag överlevde. Trots detta så får..

Däcka på busshållplats:
-10 av 5

Idol - det är fan sanslöst.

Så söker man sig lite trevlig fredagsunderhållning. Och för någon som gillar musik på samma sätt som mig så är Idol lite av ett fenomen. Ofta brukar jag bara njuta av att höra en handfull bra låtar på tv (rätt ofta är det okej låtval), men nu tittar jag av en helt annan anledning. Årets omgången-innan-finalfält är... Nej, jag finner faktiskt inga ord.

Jag ger er en bild istället: man kan finna starkare talanger på Etages kareoke. Det är nästan så att jag vågar säga att jag är bättre än 2 av 3 i dagens omgång, även om man till min ickebefintliga sångröst sätter två kannor öl och ett (säg två) paket cigaretter. Det är fruktansvärt! Det är ett hån mot mänskligheten! Robin är kvar för att han är snygg (jaaa, okej! Jag har dålig smak!), Kevin är kvar för att han är den som i alla fall har ett litet uns talang, och Alice är kvar för att... Ja, varför är Alice kvar?

Jag orkar inte mer! Lägg ner hela konceptet! Argument.
  1.  Trots jurybyte så kunde de inte sålla ut starkare talanger än så här. Och om de inte kan göra det är ju tävlingen förlorad innan den ens klättrat ur sin livmoder. Vad ska man åtgärda det med, byta jury igen
  2. Den som vinner blir ju aldrig något. Allvarligt. Någon som köpte Marie Picassos mediokra, sönderproducerade "debutalbum"? Någon (förutom Frida) som fortfarande har sina Marcus-affischer på väggarna? Förhoppningsvis inte. Tvåorna har ju däremot klättrat en del, men det beror såklart inte på detta skitevenmang.
  3. Auditionerna leder bara till att 80 % av alla deltagande har förstört sina framtida sociala relationer. Antingen så blir man totalt utskrattad och Youtubelegend, eller så blir man identifierad som "tjejen som var med på Idolaudition". Och aldrig något annat. Fast det är ju roligt för oss iofs. Jag tar tillbaka. Behåll auditionerna. Men stanna där.

Idol får: 1 av 5

Varför gör hon såhär mot mig?!

Jag är helt uppsliten. Sitter hemma, fryser och huttrar, mår alltså redan innan väldigt dåligt. Tänker att: ett avsnitt CSI kommer muntra upp mig. Som alltid. Eller åtminstone stimulera mig nog att inte fokusera på att jag inte är kry som en nötkärna direkt. Väljer säsong 8, episod 7. Good Luck And Goodbye. Jag borde bli avskräckt. Det blir jag inte. Med tanke på att "Dead Doll" (episod 1) gjorde mig lycklig ut i fingerspetsarna så var väl den här titeln inte så farlig... Eller?

Jag ska inte avslöja allt för mycket. Men den som hittills varit min absoluta favoritkaraktär i hela serien lämnar den. Poff. Bara sådär. Visst, hon har varit lite nedbruten på sistone (vem skulle inte vara det efter att ha blivit kidnappat och dumpad i öknen under en bil av en seriemördare som gör modeller av alla sina fall och skickar till polisen?). Men hon är tuff! Vad fan är det här? JAG ÄR ARG!!

(Ser jag för mycket CSI?)

Men kanske jättedålig timing...

Kanske. Jag har planerat in en grym fredag. Den skulle rymma Ingrid (hennes blogg, aqui), superflottig pizza som vi tänkte dränka i olivolja bara för visualiseringens skull, och lyssna på Journey.

Vad händer då? Jo, jag sitter här med antingen en femkilos superelak, obstinat jävla idiotbebis i magen som tuggar på mina inälvor (hårt, jag vet) eller bara en kraftig släng odefinierad sjuka. Lägg till detta halsont (underdrift), illamående, huvudvärk, sömnlöshet, små episoder kallsvett och nästäppa. Yum. OCH, jag måste i vilket fall som helst släpa mig till jobbet för kassamöte. Det kommer nog bli ett kasst möte.

(Oh no, den dåliga humorn börjar yttra sig! Jag är verkligen sjuk idag >_O)

En ordkloss och en smutsig.

Jag var nog på den absolut softaste spelningen igår. Inte för att det inte var drag, eller för att det var mycket yta framför scenen eller för att det var en härlig porrbelysning över rummet i övrigt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var. Men jag vet att jag från och med nu fullkomligt älskar Afasi och Filthy.

Afasi och Filthy. Måste nog även också vara världens ballaste bandnamn. Varför? Låt mig förklara. Afasi rappar. Afasi är ett tillstånd tillika sjukdom som innebär att man inte pratar spontant, detta är en rappare, jag har alltså dragit slutsatsen att det vi har här är ett exempel på självironi. Sånt gillar jag. Filthy är en producent. Mer ballt än så är det svårt att bli, men jag hoppas fortfarande att han syftar på ett mer abstrakt begrepp av "filthy" (engelska för smutsig, bloggarens anm.) än att han inte tvättar sig. Det vore oballt.

Sen hade de ett - tänk er ett suktande, förföriskt tonfall här då, va - muumsigt förband som jag inte hörde vad det hette. Förövrigt väldigt oballt det med. Om någon har kladdat ner det på en servett eller dylikt, så be my guest att uppdatera mig. Sångaren (frontfigur?) var splendid, fucking splendid, och körsångerskan vill jag, som Emma sa, se som egen artist. Men det är väl så man börjar en karriär. Logiskt.

Sammanfattat i ett litet paket: Katalin (20årsgräns, eller i snygg-eLHiins sällskap), ett (två?) lyriksprudlande Uppsalaband, goda vänner med en touch av alkohol och en jävligt trevlig torsdag. ska det se ut.

"En chiuauau eller en kungspuddel?"

Lika barn leka bäst? Absolut. Det var jag och Sara tydliga exempel på igår. Fröknarna Högsten och Egnelöv hade nämligen blivit ett år äldre i kalendern, och jag gjorde det mycket dumma beslutet att bjuda på bio och mat. Ekonomiskt alltså. Abbe fick ersätta Ida i den vanliga kvartetten. Vi landar först på salladsbaren, rullar vidare (ja, rullade, vi var mer än mätta) för att hämta J's cykel och går till bion.

Happy-go-Lucky. Skulle då handla om en tjej som blir bestulen på sin cykel och bestämmer sig för att skaffa körkort. Tänkte att: hmm, låter som en trevlig lättsmält film som kan vara nyttig för mig som är en stark anti-skaffa-körtkortsanhängare. Jag tror att bilen var med i maximalt 3 minuter av filmen. Däremot handlade den jättemycket om Poppys störda liv i allmänhet; familj, jobb, vänner. Den var bra. Men den som skrev sammanfattningen borde bara få en tre tons gripklo upp i rektum.

Sen skrattade vi. Betonade djursorter fel (se rubrik), startade en handlingskraftigt projekt - det ska bli av, jag lovar, och drack ett glas vin på Williams. Det var härligt. En sån där kväll när internskämt som kommer leva vidare för all evighet föddes.

"Du vill ha den. Men du kan inte få den."

Act of Random Kindness.

Jag måste poängtera det, jag blir alltid lika förvånad när människor klankar ner på "Evan Allmighty" för det är en av de bästa feel-good filmerna som någonsin skapats! Den kanske inte är hysteriskt rolig, avgrundsdjup eller välgjord till varje detalj, men man kan inte se eftertexterna utan att ha en riktigt bra magkänsla.

Jag älskar Evan!

Att vara i Danmark gör mig en stolt svensk.

Åh, herregud. Jag har saknat den här datastolen (dels för att mitt surfande med mobilen inte var så förmånligt för telefonräkningen upptäckte jag), jag har saknat mina CSI-avsnitt som inte är dubbade/textade till danska, jag har saknat ventilation och jag har saknat en riktig soffa!

Jag var inställd på att jag faktiskt skulle förstå en del danska. Istället svarade jag alla samtal med "Ja, ja" och nickade med ett stelt leende. De kan verkligen ha lurat på mig vad som helst. Och det var kallt. I och för sig inte danskarnas fel, fast man vet aldrig.

Och maten. Maten var så god (och i så stora mängder) att jag var villig att auktionera bort min magsäck andra dagen. Vi tog en trerätters på CuCos - uttala namnet högt ett par gånger du - trodde att vi skulle få normala portioner. Nej. Aldrig. Kort och gott: danskarna ville mata ihjäl oss! Men det var bra shopping. Inget tal om saken.

Danmark får: 2   av    5


RSS 2.0