Ett soundtrack i min hjärna

Så här i sista hela timmen jag sitter på Clemenceau känns det som att jag borde summera lite. Med alla känslor och bilder relativt nära till hands. Kommer defintivt missa något, men jag staplar hursom upp ett par nyckelord.

• Intermarche: vin och ost, en 45 sekunders promenad från porten. Okända människor som kommer fram och hjälper en med påsen till salladen när man ser vilsen och stressad ut, och håller en liten konversation som avslutas med att det var mycket trevligt att träffas (aldrig varit med om maken på Maxi, se upp, vi har mött vår överman!).

• Parken vid Plaza de Comedie: åh. Kärlek. Tänk att få fira Valborg i denna oas, hoppas att ni tänker på mig en skvätt när vinet klunkas den sista, grabbar! Lite läskiga hobos, kamphundar och smutsigt vatten, men tänk! Psykadelisk lekplats, sitta och dricka vin helt öppet som om det vore den mest normala grej i världen och konversera med människor från alla håll.

• Fitzpatrick: ett Williams med autencitet och liv. Ingen öl har smakat så gott som på Fittan.
• Panama: svettigt danshak. Nationerna har en del att lära. Fast, det ska erkännas, avloppsvattenshotsen drar ner det, med en liten, liten putt.

• Clemenceauparken: associationslek med Martin och Adrian, som alltid slutade i "gay" eller "Challe". Mycket givande.

• Residenset: kommer jag sakna mest. Sitta och titta på när Abbe och Challe spelar Age of Empires medan Martin står bakom och hojtar lite taktiktips, turkosa dörrar som slår igen och slår upp, gemensam matlagning alá curryröra, film med Challe och Adrian med en ask fransk ost och baugette, knarriga träsängar och opumpad luftmadrass, vin och Top Budget-öl, hemmagjort irländskkampsång, Ross fraser på svenska ("Får jag plantera min morot i ditt gronsaksland?" eller "Kan jag få en näve navelludd?") och allt annat som verkligen fått mig att leva igen.

Det blir dock inte en fullpoängare, eftersom att jag faktiskt måste bryta upp. Kila upp mig med rötterna och glida tillbaka till ett inte allt för ansvarslöst liv. Men ändå. Tack. Tack för att jag fick smaka en bit av Montpellier.

Det vill säga; Sara och eLHiin. Jag kommer nämligen inte att närvara på ett event som betyder mycket för dessa tu. Fett me kärlek kommer inte att få njuta av min närvaro. Och det finns ingenting - i alla fall inget realistiskt - som skulle kunna ändra på detta.

Jag och Q sitter på dennes rum och njuter av lite härlig nattmusik. Slår upp en Myspacesida med Nick Cave. Lyssnar ett tag innan jag fryser till totalt. Martin undrar vad det är. Jag frågar honom om han ser samma sak som mig. Efter en liten stunds flackande med blicken över skärmen inser han vad som just lamslagit mig.

Nick Cave. And The Bad Seed. Sverige. I ÅR. Den tolfte juni. Fuck. Fuck a luck a ding dong. Dels skriker min mage i ohejdbara glädjespratt och samtidigt... Ja. Sara kommer att slå mig, och e kommer nog att servera ett par besvikna ögon och ett sviket leende. Men jag kan bara inte missa detta!

Helst inte eftersom att både mr Neil Young och Pixies även kommer att dra en sväng förbi Stockholm i denna veva. Biljetten lär vara väsentligt dyrare, och jag kommer trots allt missa Lorentz & M. Sackarias. Det är en smäll jag får ta. Förlåt mig, vänner!

Jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva den här resan. Men en sak kan jag sätta i sten. Varenda litet öre jag spenderat på den här resan är värd det. I mitt stilla sinne hade jag förberett mig på att det skulle bli omvälvande och lite konstigt att träffa bror och grabbsen för första gången på tre månader. Men det var fan precis som förut. Krypa ner hos Martin på morgonen och väcka honom ur bakfyllan, putta på Challe när vi ser film, skråla högt när Adrian spelar gitarr, och ge Abbe mat när han är sur.

Till råga på allt (som om det inte kunde bli bättre) så har jag landat i - antagligen - södra Europas vackraste stad. Abbe försöker intala mig att det bara är de nya intrycken som talar. Skitsnack. Franska balkonger som pryder mer, eller mindre, förfallna hus, smala trottoarer, torg och parker med psykadeliskt formade barnplatser. Jag har ätit baugette vid och mellan varje måltid, köpt vin (1.8 £ - när ska Systembolaget inse att detta är ett rimligt pris?) och varit inne i ett fotsvettsdoftande Fromagerie.

Jag njuter. Och låser min vanliga vardag bakom mig i fem dagar till. Snälla, låt dem gå långsamt! Lika långsamt som jag strosar i mina leggings och lågskor genom sydfranska kvarter.

Om mindre än fem timmar måste jag vara på fötter. Sen är det snabba steg in i duschen, på med sminket, väskorna över axeln och slänga sig till tågstationen. För då är jag på väg. Rör mig längs en mycket krokig linje till Montpellier (ja, samma stad som jag för någon månad sen skrev ett långt hatinlägg till). Eller kanske inte så mycket just Mompa, som det kallas. Mer mot mina älsklingskillar. Fast. Jag längtar mest till Martin. Inget ont mot de andra. Men här kommer en liten beskrivning varför, med risk för sidospår.

Elin: "Vill ni att jag tar med något när jag kommer?"
Challe: "Ja! En rulle Granit."
Adrian: "Jaa, och jag vill ha en rulle Kronan."
Abbe: "Och när du ändå är på gång vill jag ha mina shorts, en flaska snaps, en rulle Rapé, min trådlösa mus -babblar oavbrutet-"
Martin: "DEJ!"

Men. Åter till ämnet. Jag har Sveriges sämsta simultankapacitet. Eller varför inte världens? Det kan alla mina vänner intyga om. Och nu ska jag alltså färdas genom halva Europa, och i denna veva byta från flyg till tåg, tåg till tåg, och sen hitta till vännerna, samtidigt som jag har koll på allt mitt bagage, se till att hålla mobilen vid liv, fotografera och dokumentera och läsa min kurslitteratur.

Det finns ett bra ord för att beskriva detta. Kaos. Ett väldigt lyckligt kaos!

Jag tappar bort saker. Sån är jag, har alltid varit, och alla vet om det. Hur många småbarnsvanteklämmor jag köpt genom åren slutar det alltid med ett enormt utlägg för vinterkläder. Mobilen har jag förlorat två gånger (en av dem var helt och hållet mitt fel, den andra berodde på dräggiga Hellacoptersfans i Borlänge som inte kan hålla tassarna i styr) och poliserna på förlustanmäleavdelningen känner säkerligen igen mig.

Jag tar inte lätt på det. Hamnar alltid i total panik och landar gråtande i en hög på golvet. Men ofta går det att lösa, det är trots allt världsliga ting. Fast ibland får det fan vara någon måtta på skiten! Som att tappa sitt bankkort, legitimation och kårleg. Det har jag aldrig gjort. Så slarvig är man bara inte. Och helst inte två dagar innan man ska åka till Frankrike själv, och med VISAkortet som kvitto på flygbiljetten.

Hur löser man detta då? Man ringer Nordea, pratar med en trevlig och van telefonist, spärrar skiten och sätter sig vid datorn och snyftar framför bloggen. Och hoppas på att SAS är tillmötesgående. Håll tummarna, Sverige!

Började ungefär såhär: jag kliver ut genom portarna till jobbet. Mamma informerar mig om att jag ska köra hem. Yeah, tänker jag, tills jag ser det otympliga släp som pappa kopplat på. Det maffiga, självsäkra flinet förbyts snabbt mot ett trumpet hur-i-helvete-ska-detta-sluta-plut. Sätter mig i pappas masodont-Saab och rullar ut. Kommer ut på 55:an.

Mamma (från baksätet): "Elin, du vet att du bara får köra i 70 med släp?"
Jag: "OJ! Tack för att man får lite coaching här framifrån, pappa. Bra att du berättar sånt för mig..."
Pappa (fundersam): "Om vadå? Att du har släp?!"

Det finns ingen som är så bra på att dumförklara mig som min far. Bra start helt enkelt.

---

Sitter nu och väntar på att lammsteken ska bli något varmare än de minus tre grader som köttet antagit, och sköljer ner tiden med ett glas chardonnay. (Nej, inte vitt vin. Hur kul är det att säga? Vitt. Vin. Jämför detta med: scharrdonääää. Just det.) Pappa bad mig sätta på lite musik för att höja partykänslan. Yes, tänkte jag. WROOM, tänkte pappa och började borra fast en soffa i köket. Jag skulle göra mycket för att leva en dag med pappas hjärna, men inte en dag mer. Måste vara spännande.

Resten av kvällen kommer nog sluta med att Frida och jag gör saker som vi vet att mamma hatar (typ härmar Sissela Kyle i "Hjälp!" och skrämmer henne bakifrån) samtidigt som vi skrattar tills vi ligger dubbelvikta i köket. Och att entränget (och hopplöst) försöka lära pappa vad lördagsfrid innebär. 20 års arbete har nämligen inte lett någon vidare vart. Tjing!

Oavsett vad som händer så är detta helt klart det roligaste som kommer kunna uttalas.

Sara: "Men... googla på hans flickvän!"
Elin: "Ofta man kommer hitta någon på Google."
Stina: "Om man googlar på mig så kommer jag upp."
Elin: "Sant, om man googlar på mig på bilder så kommer jag upp."
Sara: "Samma här."
Petra: "Om man googlar på mig så kommer min kusin upp."

Jag har bara en kommentar. EPIC - FAIL. (Obs, manlig kusin.)

JA! OKEJ! Jag vill bara påpeka att även om låtarna i fråga (Yes, detta är inte första gången snubben tigger stryk) spelats på radion ett antal månader, så kan de fortfarande vara värda att blogga om. Och i perspektivet indierock/ny låt, så är detta nyare än du ens kan förställa dig. Ditt ägg. Fortfarande väldigt värd att blogga om.

Jag tror inte att den är smygsläppt på tuben, jag bara analyserar. Tack för mig, och från och med nu frånsäger jag mig kommentarer som inte har något funktionellt värde. Josef, det innebär att du gärna får tillägga och dra ifrån, men inte påpeka dina uppenbara, helt irrelevanta åsikter! Det värsta är att du säkert sitter och pyser nöjt och smeker din spinkiga mage för att du fick mig att ens bry mig. Elak hest.

(Obs, detta är inte ett genomtänkt, rationellt inlägg. Det är pyrande, sunken lägereldsilska som kommer till utlopp. Hämnden serveras bäst kall, sägs det ju. Så vänta du bara, vänta! Fast jag gillar dig ändå, kryck-Rune.)

Jag trodde uppriktigt att det inte fanns något hopp för de indiepopband som etabliserat sig hittills, både svenska och utändska. Allt började bli så krystat och medvetet, hela poängen med indien suddades ut i något som var något alldeles för klumpigt för att vara just indie. Och sen kom... damdadadaaa! -trumpetfanfar- Mando Diaos tveklöst mest dansanta låt hittills. Och jag vet att jag säger emot mig själv.

Indie är inte meningen att vara radiomusik. Indie ska inte vara kommersiell. Men poängen ligger i att de vågar gå tillbaka. De band som jag klassar i risk-för-utdöda-snart-rasen är de band som vill bli mer och mer och ännu mer komplicerade, för att det är så det ska vara. Eller, komplicerade är kanske fel ord. Förhoppningsvis förstår de som är intresserade vad jag menar. Exempel. Bloc Party. Hade ett extremt bra sound, och jag tycker väl inte att de är direkt dåliga nu heller, men experimenterandet med electrosoundet gjorde att de blev ett helt nytt band. Samma med Franz. Från att ha ett enkelt, svart, coolt beat blev det hela bara... svårt.

Mando Diao har gjort det hela motsatta. När hela genren började bli alldeles för tillkrånglad körde de på ett safe card, musik de visste att de kunde hantera, och fick till en riktig radiohit. Sen om det var omedvetet eller ej är egentligen struntsamma, för huvudsaken är att den inte känns frampressad. Den känns härligt frisk men ändå som något man hört förut. And I like it.

Jag vet, jag vet, alldeles för dålig på att skriva. Men de senaste veckorna har mitt liv handlat om diskning, smutsiga underkläder och jobb. Ungefär. Inte sånt jag gillar att skriva om. Och tro mig, den här bloggen föddes ur ren, Ajaxdoftande passion, I tell you! Men nuuuuue! (Läs med röst: Sissela Kyle) Mobilen has passed on to the other side.

Nu är det så här, att jag har ungefär lika mycket flyt med tekniska apparaturer som mr Bean har med inredning. Get the picture. Jag hinner inte ens röra vid saker innan de dör (exempel: min ex-cdspelare a.k.a Sonys flaggskepp som innovativt nog dödades med en flaska Fructis schampoo). Men nu tycker jag banne mig att mobilen har gått helt okej. Visst, jag har inte kunnat ladda den med vanlig väggadapter - det lilla uttaget/mottagaren på min mobil har liksom... åkt in - och ibland låtsas den om att smssystematiken om att kasta in det senast mottagna smset först aldrig existerat och kör en liten improviserad shuffle, men. Jag har ju nästan kunnat ringa folk, liksom.

Och den är alltid lika snygg! Men det är väl så med falska bitches, ytan kan man alltid lita på. Det är insidan som beter sig som överkokt pölsa. Sättapåknappen har dött. Likaså tangenterna [a,b,c], [d,e,f] och [m,n,o]. Vilket egentligen inte spelar någon som helst jävla roll eftersom ATT JAG INTE FÅR PÅ DEN. Så ja. Där kom skriket.

Poängen är (mest för Saras skull, osäker på om hon greppat det vid det här laget) att man inte kan ringa mig. Eller visst, försök om ni vill! Heh. Have a nice time med mitt telefonsvar!