Ett soundtrack i min hjärna

Satt igår och hade det oförskämt mysigt med min box vitt och "Ett ufo i New York" (helt underbar film, hade lite dåliga vibbar innan, men det visade sig vara ett mästerverk) när telefonen ringer. MItt i natten. Blir lite förvirrad och förvånad, men svarar när jag ser att det är Abbe som försöker få tag på mig runt tre tiden på natten.
   Obehagskänslan stärks när jag hör snyftandet och ömkandet i andra sidan telefonen. Jag vet att Abbe har varit lite hängig, men har mest supportat honom med en ryggdunk och rådet om att ta en kopp te. Men nu sitter alltså karln och gråter för att han har så ont i hela kroppen, halsen, bröstkorgen och har knaprat alldeles för många Ipren. Jag beordrar honom att väcka föräldrarna för att skicka honom till akuten, eller eventuellt ringa 112.
    Får ett litet sms senare under natten - läser det på morgonen för att jag olyckligtvis nog lyckats somna till - där han berättar att han är på akuten och att jag inte ska oroa mig. Runt lunchtid idag ringer dock mamma Catalán och berättar att grabben ligger kvar - på hjärtakuten. What?! FIck ett litet samtal av en morfinstinn Abbe lite senare, inte mycket som gick att få ur honom, mer än att något med hjärtat slutat fungera. Så alla ni som vet vilken underbar människa killen är, skicka ett krya på sig meddelande, och så håller vi tummarna att detta löser sig så snabbt och bra som möjligt!

Abbe, din själ är min själ, och när det gör ont i dig går jag sönder! Bli frisk!

Jag skulle föna håret. Hårfönen hänger på väggen, på en helt vanlig krok. Men såklart har sladden fastnat lite under pedalen på sophinken. Och istället för att göra som vanliga människor och rycka lite i apparaten så att sladdjäkeln ger med sig och lossnar så ska jag vara fröken-happ-happ-inte-göra-det-här-halvdant och lyfta på hinken och ta ut sladden.
    Har handen under denna metallhink med vikt som en tyngre tomat och har efter min "Satin Hands" kur fått så slanka händer att fingrarna slinter om locket. Sophinken landar med just pedalen på mitt högra långfinger. Och jag börjar blöda som en gris!
     Det måste fan vara få personer som är så bra på att kunna misslyckas med så lätta saker som jag. Man kanske ska börja jobba som riskprocentsförsöksperson (heter antagligen något mer fancy egentligen, typ, Varningstekniker med inriktning på riskmöjlighet) på Länsförsäkringar. Jag som enda person skulle antagligen täcka alla möjliga olyckor som de skulle kunna få in. Yes.

Knalltrött med varma fötter inbäddade i ett par nitpumps och något hes av krogrökning och Infintiy-HEY:n sätter jag mig i Bamo Taxis bil utanför BJ. Kvällen har varit hektisk, helt plötsligt verkade hela mitt "förflutna" hänga på gamla studentskiveklubben. Antagligen "såg" jag ett par stycken också eftersom att jag var så förberedd på att egentligen alla skulle  vara där.
    Träffade Monchichi som hade skivan, såg - nämner inga namn - den fysiklärare som höjde mig till VG i Fysik B efter att jag i princip krossat en PET-flaska mot katedern i ilska bli utslängd för att han var för full (! vad hände med att föregå med gott exempel för de mindre, Jonas, OOPS! - där för sa vi oss minsann) och dansat till exakt samma låtar som spelades på förra årets skivor. Och antagligen de året före det. Och året före det och... Tja, man kunde musiken om vi säger så!
     Anywho, slår mig ner på passagerarsätet och min trevliga lilla chaufför frågar glatt om jag inte vill höra lite kurdisk musik? Bring it on, maestro, och förbereder mitt lyssnaröra. Han pladdrar på om att sångaren bor i Stockholm, att jag minsann måste besöka en kurdisk fest, och vad tycker min man om att jag är ute så länge, och han bor faktiskt i Stenhagen och han minns mig nästan från Maxi för han bor i Stenhagen, så det så!
      Detta är ungefär vad jag lyckas urskilja medan jag fascinerad sitter och lyssnar på musiken. Och biter mig konstant i insidan av läppen för att inte brista i skratt. Inte så att musiken var dålig eller något, absolut inte! Men minns ni apelsin.com? Eller liknande? Helt plötsligt förstod jag konceptet. Jag trodde att de hade tänkt ut en liten text i början och sedan anpassat låten mer eller mindre till den. Icke. Det enda jag hörde i denna kurdiska musik var:

"Björn, Björn, Björn. Var har du legat ma-mm-an? Björn, Björn, Björn. Du kan inte hitta hääär."

And I love it.

Hann bara sätta mig i kassan i tja - låt oss säga - fem minuter innan Malin mitt emot mig kommenterar: "Ha! Men Elin, någon har ritat dig i pannan!". Jag blir förvirrad och springer till toa för att tvätta bort det. Hinner bara sätta min skummade handflata mot pannan och ska börja gnugga när jag inser att det gör ondare än att dra bort stortånageln med en rostigpincett samtidigt som att någon luggar dig stenhårt bakifrån. Den lilla havsblå tiaran är alltså under huden. Usch! Lägger ner.
   Går krumryggad till självscanningen och gnäller lite. Jenny försöker mana mig till att åka in till akuten, men jag vet ju hur det är. Hypokondrisk och paranoid i flera timmar i ett väntrum, helt övertygad om att jag bara har minuter kvar att leva, blir undersökt och klämd på för en liten trevlig avgift på ca. 150 svenska riksdaler på faktura och hemskickad med ett leende och "du-kommer-må-bättre-imorgon-ta-en-ipren-nästa-gång-och-slösa-inte-på-skattebetalade-resurser-lilla-gumman". Cynisk och bitter, vem?
   Så där står jag på jobbet, med ett centimeterbrett, mörkblått band som går i en liten vågformation under pannan. Ringer sjukvårdsupplysningen. Efter fem minuters ickeönskad information om just sjukvårdsupplysningen svarar äntligen en kvinna, som egentligen inte hjälper mig så mycket mer än att hälsa att om jag blir medvetslös borde jag nog eventuellt åka till akuten. Great. (Får de betalt?)
    Ont i huvudet. Åker hem efter sex timmar och elva minuter. Mår bra. Får hjälp av mamma och pappa att städa torpet. Det var äckligt - malarna trivs åtminstone. Och spindlarna. Vad jag har hört ska det senare tyda på ett friskt hem. Eller iaf byggnaden...

Måste sova (observera att de där måstena har dykt upp i mitt liv igen - men oftast i positiva sammanhang som får mig att hålla mig samman). Vill inte. Blev jättepepp efter en liten roadtrip med Räkan och Nicke the malspankmaster. Raggade upp en Uno på Beijer byggspersonalfest och dumpade trummorna i Ekeby.
   Sedan färdades jourbilen ut i middle of fucking nowhere för att lämna av mig och dela på en burk öl. Det var mysigt. En sån där stund i livet som jag lovar mig själv att minnas när man bli äldre för att tänka att det faktiskt inte bara fanns måsten.
Men man får inte glömma dem. Då går det utför... (Note to myself.)
    Känns dock jävligt jobbigt att lägga sig. Kommer helt tveklöst börja grubbla över mänskligheten och allt det oförklarliga som människor gör. Psyken. Världsbilder som skiljer sig så kopiöst ifrån varandra.
    Och där avslutar vi ett ytterligare nattsvamligt blogginlägg.

Då har man kommit igång då. Kanske lite väl hård start bara. Sitter och hostar lungorna ur mig (eller ja, det är väl mest som slemklumpar i bröstkorgen på mig för tillfället) och förbannar att jag inte kunde ta det lite lugnare på träningen idag.
Sara, min Sara, den stora anledningen att jag faktiskt inte bara lagt av, såg till att jag infann mig på gymmet klockan 11 och avslutade med ett Corepass klockan 12. Det var dumt. Ska man inte må bättre av träning? Hmm.
Bestämde mig iaf för att ställa in morgondagens pass.  Jag har helt enkelt bara tränat, jobbat, tränat, tränat och sovit lite grann, konstant i två veckors tid. Detta innebär uteblivet bloggande, inga nattchats på msn (kanske positivt?) och inget dansande (enbart negativt).

Dags att sätta ner foten och ta detta till normala proportioner. Eller. Ja, proportioner som min kropp kan leva med. I övrigt älskar jag att ha  kommit igång igen - känner mig så himla fräsch. Och tack till Sara. En liten kärleksförklaring.

("Ibland är hon dryg. Men det går fort över.")

Det nya "ljuva" livet får: 4  av   5