After all, you're my wonderwall!
Jag är så tacksam över att få ha så mogna, fina vänner som trots att jag kanske överreagerat, och att det gjorts stora hönor av ett fragment av en domherrsfjäder, så är de öppna att lyssna och förstå. Kanske är jag likadan själv, och omger mig av likar.
För de som träffat mig i helgen har vetat hur förstörd jag varit över det hela. Och frustration och ångest har spridits i båda riktningar, men istället för att krypa in i sina grottor och ducka för problemet - så har vi fläkt upp hjärnan och hjärtat, inte avbrutit och verkligen försökt sätta sig in i den andres situation.
Kontentan är alltså att allt är löst. Och jag har kastat den där tunga stenen på bröstkorgen i sjön, och ler bara vid tanken på mina käraste. Känn er träffade.
Yours truly, E.
Kanske det bästa i svensk trailerhistoria?
Grabbar. Jag vet att vi alla fruktade (hoppades?) på att alla bevis för våra kreativa filmskapartalanger hade förlorats och slukats av intet. Men! Sen kommer stunderna när man letar efter gamla PC-spel i en hög av skivor och hittar backups från long dead hårddiskar. Och man finner saker man inte ens kunnat föreställa sig. Till exempel: Den färdigställda versionen av "Broken Rifle" (som vi alla vet länge gick under produktionsnamnet "Anders the gay indian". Kan bero på att vi betalade Anders en tjuga var för de högkvalitativa, lättklädda scenerna i snön...)
Så håll till godo, ladda upp popcornhinkarna, knäck ölen och njut.
Sviken.
Sitter hemma och känner mig... sviken. Sviken, sviken och lämnad och - sa jag det? - en hel del sviken. Att en del människor som jag har gjort en så stor plats i mitt hjärta för antingen (här kommer alternativen, gott folk):
• Känner de mig inte alls. Vet inte vilka saker jag brinner för i livet, och inte vet hur jag fungerar när det kommer till relationer, planering, händelser och känslor.
• Skiter fullständigt i mig och sårar mig med flit. Vill verkligen inte tro på detta, men efter två dagars nära-till-gråten-ångest börjar det luta hitåt.
Ska därför ut och have the fucking time of my life med Minea ikväll, som helt ouppmanad hörde av sig och ville hitta på något för att hon faktiskt ville vara med mig. Så hela jävla fruktansvärd och en rakt igenom svinig människa kan jag väl inte vara?
Ur mörkret kommer ljuset.
Jag har inte varit så ledsen och känt mig så sviken på länge som jag gjorde idag. Jag var väldigt ledsen, och magen skrek att jag var helt ensam. Då dök mamma upp - samma kvinna som jag så ofta har stora duster med - med en bag in box och lyssnaröra. Och hon lyssnade. Och lyssnade. Och till slut trodde jag nästan att hennes öron blödde, men det var ögonen som tårades och rann neråt. Min mamma grät. För att hon tyckte att jag var så klok, stark och satte ord på allt som hon känt men inte kunnat beskriva. Säger den kvinna som fött mig för tjugo år sedan. Så säger man att det blir lättare med tiden... Yeah, right.
Har aldrig haft en så här givande kväll med min mamma. Att vi älskar varandra, det är inget som behöver bekräftas, men att vi klaffar på ett så smalt men brett plan... Det hade nog ingen av oss trott. Men det finns en stor del av mamma i mig, och vice versa. Det finns mycket att ge och ta. From this day on. There will be.
