Ett soundtrack i min hjärna

Jag är så tacksam över att få ha så mogna, fina vänner som trots att jag kanske överreagerat, och att det gjorts stora hönor av ett fragment av en domherrsfjäder, så är de öppna att lyssna och förstå. Kanske är jag likadan själv, och omger mig av likar.
    För de som träffat mig i helgen har vetat hur förstörd jag varit över det hela. Och frustration och ångest har spridits i båda riktningar, men istället för att krypa in i sina grottor och ducka för problemet - så har vi fläkt upp hjärnan och hjärtat, inte avbrutit och verkligen försökt sätta sig in i den andres situation.
   Kontentan är alltså att allt är löst. Och jag har kastat den där tunga stenen på bröstkorgen i sjön, och ler bara vid tanken på mina käraste. Känn er träffade.

Yours truly, E.