Sviken.
Sitter hemma och känner mig... sviken. Sviken, sviken och lämnad och - sa jag det? - en hel del sviken. Att en del människor som jag har gjort en så stor plats i mitt hjärta för antingen (här kommer alternativen, gott folk):
• Känner de mig inte alls. Vet inte vilka saker jag brinner för i livet, och inte vet hur jag fungerar när det kommer till relationer, planering, händelser och känslor.
• Skiter fullständigt i mig och sårar mig med flit. Vill verkligen inte tro på detta, men efter två dagars nära-till-gråten-ångest börjar det luta hitåt.
Ska därför ut och have the fucking time of my life med Minea ikväll, som helt ouppmanad hörde av sig och ville hitta på något för att hon faktiskt ville vara med mig. Så hela jävla fruktansvärd och en rakt igenom svinig människa kan jag väl inte vara?
elin, du är fantastisk. du skriver som en gud, är en underbar vän och en helt igenom fin tjej!
