Ett soundtrack i min hjärna

Jag har inte varit så ledsen och känt mig så sviken på länge som jag gjorde idag. Jag var väldigt ledsen, och magen skrek att jag var helt ensam. Då dök mamma upp - samma kvinna som jag så ofta har stora duster med - med en bag in box och lyssnaröra. Och hon lyssnade. Och lyssnade. Och till slut trodde jag nästan att hennes öron blödde, men det var ögonen som tårades och rann neråt. Min mamma grät. För att hon tyckte att jag var så klok, stark och satte ord på allt som hon känt men inte kunnat beskriva. Säger den kvinna som fött mig för tjugo år sedan. Så säger man att det blir lättare med tiden... Yeah, right.
    Har aldrig haft en så här givande kväll med min mamma. Att vi älskar varandra, det är inget som behöver bekräftas, men att vi klaffar på ett så smalt men brett plan... Det hade nog ingen av oss trott. Men det finns en stor del av mamma i mig, och vice versa. Det finns mycket att ge och ta. From this day on. There will be.