Ett soundtrack i min hjärna

Jag var hemma hos mamma och pappa igår. Jag hittade ett dammigt cd-fodral vid datorn, och nyfikenheten tog över handen. När jag väl började bläddra insåg jag att det inte alls var några väntade installationsskivor, brända blandcds eller fotofiler. Det var mina och syrrans första och before-the-revolution-of-the-computer antika spel.

I detta bortglömda skivfodral fanns bland annat Backpacker (både ett och två, varav tvåan bestod av ett par skivor som man var tvungen att byta när man reste över kontinenter, lite "damdamdam, nu är det dags att byta blad" feeling), Antarktis (ett spel bestående av inte mindre än fyra skivor. Vi försökte spela det i kanske två år, men kom aldrig längre än till startmenyn), Diablo II (här började jag gråta lite) och Journalist - "vill du bli en murvel?".

Jag stirrade med en enormous nostalgikick på Journalistskivan. Drömmarna om den frilansande, djupgrävande hyperjournalisten slog tillbaka med vem vet hur många års uppladdning. Åren på UNTs ungdomsredaktion, textkommunikationslektionerna, hur jag skulle vinna "Guldpennor", "Kristallfjädrar" och Nobels fredspris. Jag var ju så jävla säker, ung och naiv, men det var inget hellre jag ville bli. Jag skulle bli. Jag nästan redan var.

Med lite livserfarenhet under fötterna blev det något helt annat, men visionen kom tillbaka till mig. Med glödande ögon åkte jag tillbaka till lägenheten och satte med darrande fingrar in skivan i min i relation splirrans nya laptop. Skärmen blinkar till både två och tre gånger och försöker hitta någon kompatibel upplösning. En överpixlad ruta om "Installationshjälp" dyker upp. Jag klickar. Skärmen fortsätter med sitt blinkande. Och återgår till sitt vanliga tillstånd. Med näsan klistrad mot rutan inser jag att ytterligare ett meddelande dyker upp. "Ditt Windows 7 är uppenbart alldeles för fräscht och spejsat för att kunna installera detta program".

Så där var det. Svart på vitt. Nä. Nej. Nope. Never. Those days are over. Man har alltså börjat komma över det där gränslandet mellan barnets utopiska framtidsdrömmar och vuxenhetens rationalism. Det blir inget murvlande för mig. Det var något som var då, och nu är nu. Jag återgår till städandet, bakar ett bröd och begraver mig i min nya, fina, toppdesignade kurslitteratur om Makt istället. 'Cause that's what grown-ups do.