Ett soundtrack i min hjärna

Dagens Lokaltidningsbevikelse brukar aldrig vara just detta. Det finns få saker som kan få mig att dra på mungiporna så mycket åt så lite. Varje dag serveras situationer som antagligen möts av skratt och fingerhyttande och tänkpåbarneniafrika-mottrams. Det är viktigt att även dessa små problem lyfts upp, om så bara för att mitt eget liv ska kännas lite lite bättre. Döm då om min förvåning när en av dessa ackanden och ojanden passar sjukt bra in på mitt eget liv.

Nej, jag har inte fått min gamla, fina spireahäck nedklippt av SEAB. Jag har ingen 400-årig beskjuten stubbe, jag har inte beställt tubsockar som visar sig vara systematiskt felstickade, inte heller fått en flock gamar som bosatt sig på taket och min spegel reflekterar faktiskt mig själv och ingen annan (erhm, hoppas jag iaf). MEN!

Det är inte bara på Luthagsesplanaden som vi måste utöva olika former av akrobatik för att kunna i telefon. I vår otroligt nya, fina, shinyshiny ett och en halva så är det nästintill omöjligt att få prata i telefon. Mitt - inne - i - stan. Okej, visst, det kanske inte är mitt i stressen, men centralt så att det må duga. Ändå klättrar vi på fönsterbrädor, trycker huvudet under ungsluckan eller kör ner halva överkroppen under sängen. Allt för ett litet telefonsamtal.

Så om man bor i Fannby borde man kanske sluta klaga på Telia, och börja undersöka om huset är byggt av bly. Det är min diagnos på problemet i alla fall. För om Comviq inte har master på den här sidan Fyrisån vet jag vad UNT kan få publicera som Dagens Lokaltidningstragedi. "Tele2s skyltfönster bombat med ruttna ägg och gammal ost. Och varma fiskar."