Sallad är inte mat.
Jag ska inte ljuga. Dagen jag upptäckte att man kan få pizza framkörd till dörren, få den uppburen för trappen och placerad ångande het på min egna IKEA-tallrik var en av de bästa dagarna i mitt liv. Det är enbart en bekräftelse på hur sjukt lat jag blir så fort jag kommer innanför dörren och hur jag helst inte rör mig i onödan när jag väl är hemma. Helst inte gå ut. Inte i "Day After Tomorrow"-väder.
Så efter ett par riktigt sunkiga dagar i lägenheten bestämde jag och Johanna oss för att, nej - idag blir det inget diskande. Idag blir det pizza. Knappar in onlinepizza i adressfältet med tungorna halvvägsut, lite drägglande, mycket hungriga och läser igenom menyerna. Tänker att "Sweet mother of love, Studenternas livs ligger vägg i vägg, det blir fantastiskt", och förbereder oss med kontokort och dosor. Och ställdes helt och hållet med stryptag mot väggen.
170 RIKSDALER?! För pizza? Call 911, vi har ett pågående rån! Fly förbannad - ett tecken på att mitt undermedvetna anar att någon håller på att seriously screw me - sitter jag och försöker modifiera menyn för att bli av med utkörningsavgifter, bensinskatter, hittepåavigfter och kortunderlättningsblahblah. Man måste tydligen beställa mat för minst 120 kronor för att minska utkörningsavgiften till minimum. Lägger på två pizzasallader. Ingen förändring. Sallad är tydligen inte mat längre.
Misslyckas alltså att minska denna okristliga summa för lite tomat och ost på bröd. Morrar och fräser till Johanna (som såklart lessnat på mig och satt sig på sängen) att "nu jävlar drar du på dig snöskorna, för vi ska gå och hämta våra egna förbannade pizzor!".
Jag ska inte ljuga. Jag tror att jag hade fantastiskt fel. Det där med hemkörningspizza är en välgenomtänkt och söndersmulad bluff. Förbannad lögn och skitsnack. Hellre sätter jag mina tillförlitliga fötter, en framför den andra, ut i stormen och hämtar min bra mycket billigare pizza. Och guess what? Om hämtar sin pizza själv bjuder dom på sallad.
Tyck till.
Trackback
