Ett soundtrack i min hjärna

Ïdag trotsade jag alla möjliga fysik- och naturlagar. Mot all logik och förnuft satte jag mig bakom ratten. En vinter. Min första vinter med körkort. För första gången satt jag ensam med spakar och pedaler i Gullan (hon är en Peugeot 206, och ja, hon heter så) för att ge mig ut i oberäknelig och slirig slasktrafik.

Imorgon ska jag nämligen risa och shina några timmar före soluppgång - jävla mörkerzon - för att ta mig till jobbet. Och som på så många andra ställen så är det inte bara att knata in, utan man måste låsa upp med något. Detta Något hade jag nu förlorat för alldelesförmångte gången, och insåg att om jag inte vill vara på plats typ 5 imorgon var det lika bra att fixa Något redan idag. Alltså: ups ("sovmorgon") vann mot downs (köra i modden).

En del av problematiken var bara att jag är ruggigt grön på det här med bilkörning. Jag är med andra ord inte speciellt bra. Jag är till och med ganska dålig. Men jag vandrade till Systrami i slasket, hämtade nyckeln, rättade till sätet efter min dvärgliknande kropp och startade motorn. So far, so good.

Sen skulle man alltså ut på asfalten. Eller rättare sagt: det som innan snöstormen var asfalt. Med spikraka armar, ett konstant kvidande och kallsvettning vinglade jag fram och tillbaka i körfältet. Förutom att jag sinkade trafiken med mina 10 km/h, höll på att köra på en liten, liten man i röd toppluva och skyffel (jag skulle ge mig på att fickparkera, snacka om övertro till sig själv) och gled ut i fel fil vid ett tillfälle så är jag nöjd. Jag överlevde. Jag trotsade logiken. Ha. Vem hade trott det imorse?