Ett soundtrack i min hjärna

Jag är alltid sist med alla snackisar. Alltid. Ibland brukar jag till och med låtsas som om att det är någon märklig form av ställningstagande. Om någon frågar mig om jag har läst boken, sett filmen eller köpt skivan så händer det (allt för ofta) att jag kontrar med ett "Bah. Jag väljer aktivt att inte stötta etablissemanget!" eller liknande bullshit. Det hela handlar om att jag har för mycket med mig själv och mitt liv att jag inte riktigt hinner med omvärlden.

Men det finns ett undantag. "Ung och bortskämd" - kräver knappast någon mer ingående förklaring. Om ni inte har hört talas om det eller sett det, tja, jag har ju gett er en alldeles fenomenal ursäkt i stycket ovan. Back to subjekt, jag vet inte om jag tycker att det är fascinerande eller skrämmande att det finns människor i åldrarna 17-24 som kan tappa bort sig i affärer av det simpla faktum att de aldrig handlat mat tidigare. Att de har mammor som åker 6 mil för att laga frukost och städa undan använda snusprillor. Att pappor langar över Amexkortet som om det vore toapapper och tycker att en jacka för 17 lax är en fullgod investering.

Som sagt, jag vet inte vad jag tycker. Men en sak är säker. Det blev en snackis, som ledde till debatt i TV och rätt in i varje Svenssons middagssamtal. Jag sitter till exempel och spenderar värdefull tid på att blogga om det. Sitter och bryr mig på den lilla paus jag tog mig mellan brödbak, städning och plugg. As a matter o' fact väntar jag mest på mina föräldrar som svänger sina lurviga på Slottet. Mina föräldrar käkar middag med guldkant och dricker vin ur karaff som dras av på någons Amex, medan jag städar undan hemlagad Korv Stroganoff och nygräddat fruktbröd. Det ska vara rent och fint eftersom att de ska sova över hos mig, så jag förbereder frukost och bäddar rent.

Så, SVT, när ska vi få våra fifteen minutes of fame? När ska alla vi som faktiskt tar (åtminstone lite) ansvar över våra liv och fattar att det inte är helt sunt och verklighetskopplat att låta någon annan städa undan min privata skit få synas? Tja, det är väl inte intressant. Det är dessa undantagsfall, de extremt curlade barnen - som det fan är synd om eftersom att de verkar fostras av kottar som tycker att "lilla gubben inte behöver diska när jag kan göra det åt honom". Björntjänst var ordet.

Det trista är att det är faktum: man kan visa Olga-Isabelle och Jean-Pierre för att till och med folk i deras ålder berörs. Vi börjar undra och diskuterar och reflekterar och tänker att: "Finns dom på riktigt?". Vi kan skratta åt det. För det känns som en fantasivärld. Det blir underhållning. Det tragiska är att det finns riksmiffon som Amelia Adamo som tror att det är ungdomsnormen. Som bildar sig en åsikt om att "åttiotalister vill inte jobba, åttiotalister vill spela tv-spel och få mat serverad framför skärmen". Miffon med makt nog att göra sig hörda i media och sprida denna vridna föreställning.

Nä, tack. Så jag skulle gärna ställa upp i tv för att visa upp mitt måhända tråkiga och vardagliga studentliv. Inte för att vinnajordenrunt-resor, inte för att bli någon karaktär i en skruvad reality show och absolut inte för att bli en snackis. Jag skulle ställa upp för att visa den där omvärlden som jag knappt hinner med att jag också finns, och att det faktiskt finns 20 bastare som kan tvätta sina egna jävla strumpor.