Ett soundtrack i min hjärna

Jag tänker att jag av naturen är hälsosam. Jag gillar tanken av att äta mycket grönsaker, vill ha i mig mycket protein och älskar att komma hem efter ett träningspass. Muskler (i lagom mängd, inte huden-räcker-inte-till-muskler) är fantastiskt, jag brukar känna skuld och skam om jag duschar av annat än träningssvett (och detta sker alldeles för ofta) och jag sätter alltid klockan runt 7 - även på lediga dagar.

Men det är lite av en illusion. Jag tycker att det är förbenat jobbigt att ta sig till gymmet, när man väl är där är det väl helt okej, men alltså... Att på tid ta sig från punkt a till b. Bussen tar jag inte. Vintertid går det inte att cykla. Jag blir alldeles för uttråkad av att gå. Grönsaker är inte gott. Jag är ledsen att behöva säga det, men ni som genuint tycker att det är smaskens att knapra på en selleri eller rå palsternacka lever i en lögn. Det går att laga till munorgasm and beyond, men vem fan orkar det varje dag.

Jag sätter klockan på 7, men jag går och lägger mig cirkus tre, efter de där sista avslappande (undra vem som lever i en lögn...) avsnitten Lost. Sover som en kratta. Vaknar död och knaprar d-vitamintillskott. Har dock slutat med kaffet, men har ersatt tjänsten med koffeinläsk. Koffein och socker, vilken jävla kombo.

Så, let's face it. Det är fantastiskt att vara sund. Att komma hem varje dag och känna sig frisk och stark och the sky is the limit. Men varför måste det vara så himla ansträngande?

Powernaps, jag verkar inte riktigt greppat konceptet. Jag verkar tro - om än undermedvetet - att det handlar om att sova en fyra, fem timmar mitt på dagen. Eller åtminstone hela eftermiddagen. Vaknar stressad och ångestfylld och försöker få saker att hända. Sätter mig efter mycket meningslöst plockande i lägenheten framför datorn. Läser dagens personliga horoskop.

---

Hälsa
Då kvällen kan bli sen är det bra om du kan hushålla med dina resurser tidigt på dagen. En tupplur är att rekommendera.

---

HA! Success! In your face, paniken. Nu ska jag bara spendera lite extra mycket tid på att klura ut vad det är som kan ta mig hela kvällen och natten...

Dagens Lokaltidningsbevikelse brukar aldrig vara just detta. Det finns få saker som kan få mig att dra på mungiporna så mycket åt så lite. Varje dag serveras situationer som antagligen möts av skratt och fingerhyttande och tänkpåbarneniafrika-mottrams. Det är viktigt att även dessa små problem lyfts upp, om så bara för att mitt eget liv ska kännas lite lite bättre. Döm då om min förvåning när en av dessa ackanden och ojanden passar sjukt bra in på mitt eget liv.

Nej, jag har inte fått min gamla, fina spireahäck nedklippt av SEAB. Jag har ingen 400-årig beskjuten stubbe, jag har inte beställt tubsockar som visar sig vara systematiskt felstickade, inte heller fått en flock gamar som bosatt sig på taket och min spegel reflekterar faktiskt mig själv och ingen annan (erhm, hoppas jag iaf). MEN!

Det är inte bara på Luthagsesplanaden som vi måste utöva olika former av akrobatik för att kunna i telefon. I vår otroligt nya, fina, shinyshiny ett och en halva så är det nästintill omöjligt att få prata i telefon. Mitt - inne - i - stan. Okej, visst, det kanske inte är mitt i stressen, men centralt så att det må duga. Ändå klättrar vi på fönsterbrädor, trycker huvudet under ungsluckan eller kör ner halva överkroppen under sängen. Allt för ett litet telefonsamtal.

Så om man bor i Fannby borde man kanske sluta klaga på Telia, och börja undersöka om huset är byggt av bly. Det är min diagnos på problemet i alla fall. För om Comviq inte har master på den här sidan Fyrisån vet jag vad UNT kan få publicera som Dagens Lokaltidningstragedi. "Tele2s skyltfönster bombat med ruttna ägg och gammal ost. Och varma fiskar."

Vaknar 17:36. Är helt virrig och svettig (mycket på grund av att jag totaldäckat under duntäcket med tjocktröja och långkallisar) med en ytterligare keff dröm om strander, vänner från förr, hajar och män som försöker med små ömma puffar trycka en under vattenytan. Utmattande. Och har alltså fortfarande ingen som helst ork eller energi trots 12 sovda timmar idag.

What's up, what's up. Tittar drömsk mot tekannan medan jag sätter mig halvdöd (av både hajattack och antaglig sjukdom) på sängkanten. Men helt plötsligt skärps kroppen till, öronen spetsas och axlarna börjar växelvis höjas och sänkas och huvudet bobbar. Slänger en blick mot högtalarna. Love me or hate me. Benen reses som radiostyrda och förflyttningen till datorn har skett. Lady Sovereign fick mig ur dvalan. Och två minuter in på Vitalics Poison Lips är jag redo att börja plugga.

Jag svettas fortfarande, och är jag inte minsann lite yr? Illamåendet ligger fortfarande rätt högt upp i halsgropen och jag kommer nog behöva både en och två alvedon innan huvudvärken släpper - men jag är uppe. Kanske kan till och med Little Boots skicka mig till köksbordet med Earthquake. Jag mår inte bra, men jag är up and running. Tack vare två högtalare och exploderande ljudvågor.

Sen loggar jag ut med nostalgi och gamla favoriter så, Supa Scoopa and Mighty Scoop på er alla.

Jag är alltid sist med alla snackisar. Alltid. Ibland brukar jag till och med låtsas som om att det är någon märklig form av ställningstagande. Om någon frågar mig om jag har läst boken, sett filmen eller köpt skivan så händer det (allt för ofta) att jag kontrar med ett "Bah. Jag väljer aktivt att inte stötta etablissemanget!" eller liknande bullshit. Det hela handlar om att jag har för mycket med mig själv och mitt liv att jag inte riktigt hinner med omvärlden.

Men det finns ett undantag. "Ung och bortskämd" - kräver knappast någon mer ingående förklaring. Om ni inte har hört talas om det eller sett det, tja, jag har ju gett er en alldeles fenomenal ursäkt i stycket ovan. Back to subjekt, jag vet inte om jag tycker att det är fascinerande eller skrämmande att det finns människor i åldrarna 17-24 som kan tappa bort sig i affärer av det simpla faktum att de aldrig handlat mat tidigare. Att de har mammor som åker 6 mil för att laga frukost och städa undan använda snusprillor. Att pappor langar över Amexkortet som om det vore toapapper och tycker att en jacka för 17 lax är en fullgod investering.

Som sagt, jag vet inte vad jag tycker. Men en sak är säker. Det blev en snackis, som ledde till debatt i TV och rätt in i varje Svenssons middagssamtal. Jag sitter till exempel och spenderar värdefull tid på att blogga om det. Sitter och bryr mig på den lilla paus jag tog mig mellan brödbak, städning och plugg. As a matter o' fact väntar jag mest på mina föräldrar som svänger sina lurviga på Slottet. Mina föräldrar käkar middag med guldkant och dricker vin ur karaff som dras av på någons Amex, medan jag städar undan hemlagad Korv Stroganoff och nygräddat fruktbröd. Det ska vara rent och fint eftersom att de ska sova över hos mig, så jag förbereder frukost och bäddar rent.

Så, SVT, när ska vi få våra fifteen minutes of fame? När ska alla vi som faktiskt tar (åtminstone lite) ansvar över våra liv och fattar att det inte är helt sunt och verklighetskopplat att låta någon annan städa undan min privata skit få synas? Tja, det är väl inte intressant. Det är dessa undantagsfall, de extremt curlade barnen - som det fan är synd om eftersom att de verkar fostras av kottar som tycker att "lilla gubben inte behöver diska när jag kan göra det åt honom". Björntjänst var ordet.

Det trista är att det är faktum: man kan visa Olga-Isabelle och Jean-Pierre för att till och med folk i deras ålder berörs. Vi börjar undra och diskuterar och reflekterar och tänker att: "Finns dom på riktigt?". Vi kan skratta åt det. För det känns som en fantasivärld. Det blir underhållning. Det tragiska är att det finns riksmiffon som Amelia Adamo som tror att det är ungdomsnormen. Som bildar sig en åsikt om att "åttiotalister vill inte jobba, åttiotalister vill spela tv-spel och få mat serverad framför skärmen". Miffon med makt nog att göra sig hörda i media och sprida denna vridna föreställning.

Nä, tack. Så jag skulle gärna ställa upp i tv för att visa upp mitt måhända tråkiga och vardagliga studentliv. Inte för att vinnajordenrunt-resor, inte för att bli någon karaktär i en skruvad reality show och absolut inte för att bli en snackis. Jag skulle ställa upp för att visa den där omvärlden som jag knappt hinner med att jag också finns, och att det faktiskt finns 20 bastare som kan tvätta sina egna jävla strumpor.

Ïdag trotsade jag alla möjliga fysik- och naturlagar. Mot all logik och förnuft satte jag mig bakom ratten. En vinter. Min första vinter med körkort. För första gången satt jag ensam med spakar och pedaler i Gullan (hon är en Peugeot 206, och ja, hon heter så) för att ge mig ut i oberäknelig och slirig slasktrafik.

Imorgon ska jag nämligen risa och shina några timmar före soluppgång - jävla mörkerzon - för att ta mig till jobbet. Och som på så många andra ställen så är det inte bara att knata in, utan man måste låsa upp med något. Detta Något hade jag nu förlorat för alldelesförmångte gången, och insåg att om jag inte vill vara på plats typ 5 imorgon var det lika bra att fixa Något redan idag. Alltså: ups ("sovmorgon") vann mot downs (köra i modden).

En del av problematiken var bara att jag är ruggigt grön på det här med bilkörning. Jag är med andra ord inte speciellt bra. Jag är till och med ganska dålig. Men jag vandrade till Systrami i slasket, hämtade nyckeln, rättade till sätet efter min dvärgliknande kropp och startade motorn. So far, so good.

Sen skulle man alltså ut på asfalten. Eller rättare sagt: det som innan snöstormen var asfalt. Med spikraka armar, ett konstant kvidande och kallsvettning vinglade jag fram och tillbaka i körfältet. Förutom att jag sinkade trafiken med mina 10 km/h, höll på att köra på en liten, liten man i röd toppluva och skyffel (jag skulle ge mig på att fickparkera, snacka om övertro till sig själv) och gled ut i fel fil vid ett tillfälle så är jag nöjd. Jag överlevde. Jag trotsade logiken. Ha. Vem hade trott det imorse?

Jag ska inte ljuga. Dagen jag upptäckte att man kan få pizza framkörd till dörren, få den uppburen för trappen och placerad ångande het på min egna IKEA-tallrik var en av de bästa dagarna i mitt liv. Det är enbart en bekräftelse på hur sjukt lat jag blir så fort jag kommer innanför dörren och hur jag helst inte rör mig i onödan när jag väl är hemma. Helst inte gå ut. Inte i "Day After Tomorrow"-väder.

Så efter ett par riktigt sunkiga dagar i lägenheten bestämde jag och Johanna oss för att, nej - idag blir det inget diskande. Idag blir det pizza. Knappar in onlinepizza i adressfältet med tungorna halvvägsut, lite drägglande, mycket hungriga och läser igenom menyerna. Tänker att "Sweet mother of love, Studenternas livs ligger vägg i vägg, det blir fantastiskt", och förbereder oss med kontokort och dosor. Och ställdes helt och hållet med stryptag mot väggen.

170 RIKSDALER?! För pizza? Call 911, vi har ett pågående rån! Fly förbannad - ett tecken på att mitt undermedvetna anar att någon håller på att seriously screw me - sitter jag och försöker modifiera menyn för att bli av med utkörningsavgifter, bensinskatter, hittepåavigfter och kortunderlättningsblahblah. Man måste tydligen beställa mat för minst 120 kronor för att minska utkörningsavgiften till minimum. Lägger på två pizzasallader. Ingen förändring. Sallad är tydligen inte mat längre.

Misslyckas alltså att minska denna okristliga summa för lite tomat och ost på bröd. Morrar och fräser till Johanna (som såklart lessnat på mig och satt sig på sängen) att "nu jävlar drar du på dig snöskorna, för vi ska gå och hämta våra egna förbannade pizzor!".

Jag ska inte ljuga. Jag tror att jag hade fantastiskt fel. Det där med hemkörningspizza är en välgenomtänkt och söndersmulad bluff. Förbannad lögn och skitsnack. Hellre sätter jag mina tillförlitliga fötter, en framför den andra, ut i stormen och hämtar min bra mycket billigare pizza. Och guess what? Om hämtar sin pizza själv bjuder dom på sallad.

Jag var hemma hos mamma och pappa igår. Jag hittade ett dammigt cd-fodral vid datorn, och nyfikenheten tog över handen. När jag väl började bläddra insåg jag att det inte alls var några väntade installationsskivor, brända blandcds eller fotofiler. Det var mina och syrrans första och before-the-revolution-of-the-computer antika spel.

I detta bortglömda skivfodral fanns bland annat Backpacker (både ett och två, varav tvåan bestod av ett par skivor som man var tvungen att byta när man reste över kontinenter, lite "damdamdam, nu är det dags att byta blad" feeling), Antarktis (ett spel bestående av inte mindre än fyra skivor. Vi försökte spela det i kanske två år, men kom aldrig längre än till startmenyn), Diablo II (här började jag gråta lite) och Journalist - "vill du bli en murvel?".

Jag stirrade med en enormous nostalgikick på Journalistskivan. Drömmarna om den frilansande, djupgrävande hyperjournalisten slog tillbaka med vem vet hur många års uppladdning. Åren på UNTs ungdomsredaktion, textkommunikationslektionerna, hur jag skulle vinna "Guldpennor", "Kristallfjädrar" och Nobels fredspris. Jag var ju så jävla säker, ung och naiv, men det var inget hellre jag ville bli. Jag skulle bli. Jag nästan redan var.

Med lite livserfarenhet under fötterna blev det något helt annat, men visionen kom tillbaka till mig. Med glödande ögon åkte jag tillbaka till lägenheten och satte med darrande fingrar in skivan i min i relation splirrans nya laptop. Skärmen blinkar till både två och tre gånger och försöker hitta någon kompatibel upplösning. En överpixlad ruta om "Installationshjälp" dyker upp. Jag klickar. Skärmen fortsätter med sitt blinkande. Och återgår till sitt vanliga tillstånd. Med näsan klistrad mot rutan inser jag att ytterligare ett meddelande dyker upp. "Ditt Windows 7 är uppenbart alldeles för fräscht och spejsat för att kunna installera detta program".

Så där var det. Svart på vitt. Nä. Nej. Nope. Never. Those days are over. Man har alltså börjat komma över det där gränslandet mellan barnets utopiska framtidsdrömmar och vuxenhetens rationalism. Det blir inget murvlande för mig. Det var något som var då, och nu är nu. Jag återgår till städandet, bakar ett bröd och begraver mig i min nya, fina, toppdesignade kurslitteratur om Makt istället. 'Cause that's what grown-ups do.

Jag är så tacksam över att få ha så mogna, fina vänner som trots att jag kanske överreagerat, och att det gjorts stora hönor av ett fragment av en domherrsfjäder, så är de öppna att lyssna och förstå. Kanske är jag likadan själv, och omger mig av likar.
    För de som träffat mig i helgen har vetat hur förstörd jag varit över det hela. Och frustration och ångest har spridits i båda riktningar, men istället för att krypa in i sina grottor och ducka för problemet - så har vi fläkt upp hjärnan och hjärtat, inte avbrutit och verkligen försökt sätta sig in i den andres situation.
   Kontentan är alltså att allt är löst. Och jag har kastat den där tunga stenen på bröstkorgen i sjön, och ler bara vid tanken på mina käraste. Känn er träffade.

Yours truly, E.

Grabbar. Jag vet att vi alla fruktade (hoppades?) på att alla bevis för våra kreativa filmskapartalanger hade förlorats och slukats av intet. Men! Sen kommer stunderna när man letar efter gamla PC-spel i en hög av skivor och hittar backups från long dead hårddiskar. Och man finner saker man inte ens kunnat föreställa sig. Till exempel: Den färdigställda versionen av "Broken Rifle" (som vi alla vet länge gick under produktionsnamnet "Anders the gay indian". Kan bero på att vi betalade Anders en tjuga var för de högkvalitativa, lättklädda scenerna i snön...)

Så håll till godo, ladda upp popcornhinkarna, knäck ölen och njut.

Jag har inte varit så ledsen och känt mig så sviken på länge som jag gjorde idag. Jag var väldigt ledsen, och magen skrek att jag var helt ensam. Då dök mamma upp - samma kvinna som jag så ofta har stora duster med - med en bag in box och lyssnaröra. Och hon lyssnade. Och lyssnade. Och till slut trodde jag nästan att hennes öron blödde, men det var ögonen som tårades och rann neråt. Min mamma grät. För att hon tyckte att jag var så klok, stark och satte ord på allt som hon känt men inte kunnat beskriva. Säger den kvinna som fött mig för tjugo år sedan. Så säger man att det blir lättare med tiden... Yeah, right.
    Har aldrig haft en så här givande kväll med min mamma. Att vi älskar varandra, det är inget som behöver bekräftas, men att vi klaffar på ett så smalt men brett plan... Det hade nog ingen av oss trott. Men det finns en stor del av mamma i mig, och vice versa. Det finns mycket att ge och ta. From this day on. There will be.

Det finns saker att lära sig om sig själv på Facebook som man omöjligt kunnat veta annars. Och jag talar inte om fotodokumenterade porrövergrepp på Jesper en midsommarnattskväll eller langoskrig med Petra under en lastbil, allt det där man gör på fyllan då ens rätta jag ger sig till känna. Inte heller om sin fruktansvärda sångröst som kommer fram genom publikfilmade konserter eller grimaser man inte trodde om sitt eget ansikte.
    Jag ska tydligen bli gravid december 2009 (scares the shit out of me, celibat nästa!), kommer att gifta mig med en passionerad kille vid namn Sloan (snacka om att jag kommer att få leta... och leta...), jag är tydligen "tomboyish", har korta och eldiga förhållanden, mina starka sidor är att jag är målinriktad, modig och energisk och en mycket svag sida är att jag är irriterande.
     Allt detta har jag på mindre än en halvtimme lyckats få Facebookquizallvetaren att spå ur mitt liv. Från och med nu kommer alla killar med vanliga svenssonnamn vara rökta och kondomerna kan ni lämna hemma, månaderna går fort till december. Jag litar ju väldigt mycket på spådomar och förutsägelser. Sån är jag. Tydligen. Enligt Facebook.

Ha! Den ineffektiva pedanten har gjort det igen! Ja, jag vet att jag har varit helt miserabelt dålig på bloggen, men så mycket har hänt men ändå så lite att skriva om (eller det blev nog bara för jobbigt). Ser på sidan av listen att jag har skrivit i den här versionen av bloggen sedan augusti 2008. Och det senaste kom sista maj. Så, idag är det? HA! Sista juni! Det kommer stå att jag har bloggat i juli också! Om det hade varit ett glapp däremellan (maj - juli) så hade jag nog inte kunnat... gå in på min egen blogg. Någonsin igen. Dags att ta tag i det här. And I feel the deja vu.